Julmys.

Mys är ett ord som kan reta gallfeber på mig. Det är löjligt av mig.

Jag får hatordhangups då och då. Ibland är de (mer eller mindre) befogade, som till exempel när folk säger eller skriver "man" när de syftar på sig själva. "Man har ju en del kontakter" -Åh nej, så fult. Detta är ju egentligen ingen orsak till att störa sig i någon större omfattning, men jag förstår i alla fall mig själv. Det är ju faktiskt lite irriterande.

Men ibland är mina hatordhangups inte befogade. Alls. Som med ordet mys. Det är ju inget fel att använda det egentligen, men jag får bara creeps av det. Men eftersom jag i alla fall är medveten om att det är löjligt av mig, så har jag försökt att vända på min egen pannkaka genom att använda ordet själv ibland. Men varje gång jag gör det så känner jag mig ungefär som nnnj. (Nnnj = krystat, sammanbitet leende som kämpar med trevligheten.) Vet ni vilket leende jag menar? Jag borde kanske illustrera med en bild. Men det gör jag inte.

Hur som helst. Juldagarna har varit väldigt mysiga. Jag har varit hos mor och far om vartannat. Jag och mamma har varit husliga och stickat, sytt, lagat mat, bakat och pysslat. Härliga dagar! På julafton åkte jag med pappa och tre av mina bröder till släktingarna i Skåne. Där var det liv i luckan som vanligt! Härliga dagar där också. Jag har så fina familjer, jag.


Han hjälpte vördnadsfullt Tomten att läsa på paketen ty Tomten hade så dåliga ögon. Jag fick också lite dåliga ögon, vilket yttrade sig i en lätt vätskebildning.


Jag fick fint garn i julklapp.

__________________________

Nu funderar jag. Vad är det som gör att ordet mysig känns okej, när inte mys eller mysa gör det? (Sistnämnda beroende på användning, dock.) Är det bara jag? (Ja, antagligen.) Men jag tror att "mysig" känns okej för att det är ett hederligt gammalt adjektiv. Om något är mysigt så är det bara mysigt, liksom. Fine.

Men att säga "Nu ska jag hem och bara myysa i soffan" känns för mig... aningens töntigt. (Medan "mysa i skägget" är helt okej. Varför? Jag förstår inte mig själv här!) Men än värre är ordet "mys". "Lite myys sådär på kvällskvisten" -Hu! För mig hamnar dessa ord i samma låda som uttrycket "kramis". Ord som känns B och får mig att le sammanbitet. Avsändaren menar ju trevligheter så jag ler, men ack så tillgjort.

Som sagt, jag vet att det är löjligt av mig.
Nu blir det mys framför tv:n! /Kramis.

Dagen före dopparedagen.

Två bilder som illustrerar dagen, och eftersom jag bara har sällskap av lillvaio så finns inget photoshop att tillgå. Med andra ord behöver jag inte ens överväga om jag ska fixa bilderna eller ej, inte ens beskära dem kan jag göra om så skulle önskas. Och jag gillar det. Det som blev får bli, liksom.

En härlig dag på många sätt. Lugnet före stormen, om hemma hos mamma är lugnet, och hos släkten på pappas sida är stormen.

Puss. (Ja, faktiskt.)

"Mitt Göteborg", tack.

I en bra blogg hittade jag en bra länk till en spännande utställning.

"Mitt Stockholm" är titeln och utställningen finns på Galleri Kontrast i vår huvudstad. Den börjar med tomma ramar och så får människor komma dit med sina bilder av sitt Stockholm. Kanske blir de inramade, blir del av utställningen. Förstår ni hur fint? Spännande. En stad ur befolkningens ögon. Kanske är det rentav värt en tripp till den vackra, fula staden där jag bodde i två år? Jag skulle verkligen vilja se hur människor känner för det Stockholm som är deras, men som aldrig var mitt.

Om jag bara hade tid... Denna eviga skitaspekt som sätter timmerstockar i hjulet som kallas liv.

Jag instämmer i den braiga bloggarens önskan om att något liknande skulle komma till Göteborg. Instämmer så hårt att jag nästan ramlar av min stol.

Åh, vad jag älskar interaktiv gestaltning. Och ordet Hejdå.

Bryter tystnaden.

Jag vet. Jag har varit dålig på att blogga på ett tag. Eller, är det dåligt? Måste man upprätthålla en viss kontinuitet? Jag skriver när jag har något att skriva. När jag vill skriva. Har jag inget att skriva så skriver jag inte för skrivandets skull. Visserligen har jag väl egentligen kunnat skriva massor på sista tiden, men jag har inte känt för det. Bara.

"En riktig bloggare uppdaterar minst fyra gånger om dagen" hörde jag någon säga. Jag är ingen riktig bloggare. Tack för det.

Jag skriver ungefär som jag pratar. Jag pratar om jag har något att säga, annars kan jag också vara tyst. Om det är okej i samtalssituationen. Vissa människor har ju svårt för det där. Tystnad. Varför är det så? Oftast märker man på en person om så är fallet, att den andre finner det obekvämt. Den liksom kan börja röra sig lite sådär. Börja prata lite sådär. Om sånt där. Ord som "jahoppeeeh" kan förekomma eller utfyllnadsljud som "mmm" och så en flackande blick och ett nervöst leende på det. Ibland blir jag förvånad när det händer. Vad håller hen på med? Men så kommer jag på, just fan. Det var nog tyst några sekunder för länge nu. Jag uppfattar liksom inte det obekväma. Men tydligen så är det obekvämt och då anpassar jag mig. Jag kan pladdra om vilket lightämne som helst, absolut. Ibland kan det ju också vara precis det man vill göra. Uttömmande och genuint vända och vrida på strunt. Men det är inte nödvändigt för att fylla ut en tystnad. Inte för mig. Om det inte är det för dig.

En gemensam tystnad kan vara något av det mest gemensamma. Och finaste.

Gangs of Gothenburg

Idag var det nästan regnstorm ute, och inne på Backa teater visades Gangs of Gothenburg. Jag, Zandra och Sofia var där och höjde medelåldern en aning. Uppsättningen var roande, oroande, fascinerande, spännande, fin, ful, stark, äkta, medryckande och alldeles alldeles underbar.

Den handlar om aktuella händelser i samhället, och skildrar aspekter som bakgrund, gängtillhörighet och familjesituationer, men även aspekter som konsekvenser av den enskilda människans val behandlas. Och allt detta helt utan pekpinnar eller molntussiga inlindningsförklaringar. Enkelt och rakt på sak byggs föreställningen upp baserat på intervjuer som Nabila Abdul Fatah och America Vera-Zavala har gjort med ungdomar. De fantastiska skådespelarinsatserna imponerade på mig så pass att jag kände mig både rörd och på något vis stolt. Vilka fina och modiga ungdomar, liksom.

Det kändes som en mycket aktuell och viktig föreställning som jag önskar att alla kunde få se. Med ungdomarnas egna ord fick vi ta del av deras värld. Föreställningen gav insikter och frågor, men inga svar. En pjäs som sätter igång!

Andra Världar

På Mjellby Konstmuseum visas nu utställningen Andra Världar, vilket fräsiga Fredrik gjorde mig uppmärksam på inför min Halmstadvisit. Därigenom guldkantades min och mammas weekend med fantastiskheter från nio konstnärer som gått ihop och gjort en utställning kring drömmar, sagor, utopier och alternativa upplevelser av verkligheten.

Behöver jag ens säga att minisar på skärm inte gör bilderna nedan rättvisa? -Nä, jag trodde väl inte det. Se nedanstående som vykort från en semesterort, en vink men fan inte en upplevelse. (Åk dit!)


Helena Blomqvist

Lovisa Ringborg


Lina Jaros

Jämställdhetsdag på HDK

Idag var det jämställdhetsdag på HDK. Morgonföreläsningen "Myten om det motsatta könet" hölls av en man med talet- och ironins härliga gåva. Hans namn var Ingemar Gens och han var en sådan som fick mig att lyssna till varenda ord hans, ibland vassa, tunga formade. Jag gillade honom skarpt och fällde ett och annat igenkännande garv, men tydligen blev vissa (en?) provocerade av honom. Hon sa att hon var tvungen att avbryta, kunde inte hålla sig mer. Då skulle hon spricka. Hennes man puffade minsann visst till kudden i barnvagnen och hennes liv stämde inte alls överens med den statistik Ingemar presenterade. Att hon kokade över tyckte jag var roligt, för jag uppfattade det som att hans poäng var att provocera lite grann, men att man ändå skulle uppfatta det ironiska i hans uttryckssätt. Men som alltid så finns det de som inte förstår den tänkta poängen eller tar saker och ting personligt. Statistik. Undersökningar. Det handlar inte om enskilda fall, inte om dig. Inte om mig. Men om folk. Hur de är mest. Ingen regel utan undantag, visst? Men kanske blev det jobbigt när allt inte var som det brukar? För vi har väl alla varit på en och annan genusföreläsning, och vi vet hur det brukar gå till. Men här var det mer friska tag och en lite annan vinkling än det klassiska genussnacket. Lite provocerande kanske, men på ett gött och tankeväckande sätt tyckte jag. Modigt av Ingemar att använda sig av ironi, med tankte på att det är en kromosom inte alla besitter. (Modigt och kanske lite dumt? Missförståndsframkallande? Exkluderande? Äh.) Boken med samma titel som föreläsningen är det verkligen adlibrisvarning på.

En annan höjdpunkt idag var lunchteatern "Tankens spår i rummet" som hölls på Artisten. Den var fin. Speciell. Måleri, musik, teater och allt allt allt blandades till en mångtydig, rolig och vacker föreställning. Ibland ville man bara trycka på paus för att hinna se allt som hände på scenen. Eller ännu mer för att få som en stillbild av helheten som spelades upp framför ögonen på en. För det hände verkligen massor samtidigt, och kunde man frysa vissa sekunder skulle det bli ett vackert konstverk.

Idag.

Det känns lite som att jag fyller ett år.

Tack Hanna för att du fick mig att till och med skratta idag. Dagen jag motvilligt räknat ned till och önskat att den bara försvann från almanackans blad. Nu är den här och här sitter jag och är samlad. Jag har varit rädd för den här dagen men. Jag är samlad, sitter här. Tänker. Lungorna andas och hjärtat slår. Jag sitter upprätt. Fungerar. Nöjd över det. För ett år sedan vid den här tiden... Nu är klockan snart precis... För ett år sedan när jag gick här... Ett år sedan...

I morgon ett år och en dag.

Reflektion av projektet "no space"

Det här inlägget är av obligatorisk skolart, och därav kanske (men inte nödvändigtvis) lite långrandigt för den utomstående. Läs på egen risk.

Uppgiften
Uppgiften vi blev tilldelade oss var att hitta en övergiven plats och ladda om den. Vi fick fria tyglar på så vis att förvandlingen inte skulle genomföras i verkligheten, utan mer i fantasin. Och så skulle det slutligen presenteras på valfritt vis. In-between-spaces, eller no-spaces, var för mig ett nytt begrepp, men det dröjde inte många sekunder av plinkande på uppkopplade tangenter tills jag insåg att det inte alls är något nytt begrepp. På internet hittade jag flertalet konstnärer som riktat in sig på ämnet, varav många fotografer. Spännande bilder i överflöd sköljde över min skärm och jag slutade ganska omedelbart att titta, eftersom jag inte ville ha bilder störandes i bakhuvudet när jag gav mig ut på jakten efter min plats. Och när jag sedan skulle genomföra min förvandling. Jag ville vara oskriven.

Val av plats
Jag gav mig ut på platsletarjakt i dagarna tre. Eller fyra. Heldagar med spårvagnsåkning till olika områden med tillhörande målinriktade, men samtidigt planlösa, promenader. Jag hittade en och annan plats som var "bra", men ingen som var min. Jag började känna mig frustrerad och övergick därför till att fundera över andras arbeten i stället för mitt eget. Som så ofta, tydligen. (Fick jag ju veta av min handledare en dag.) Men efter ett tag så kom jag på, att min plats ju hela tiden legat runt knuten där jag bor. En plats jag känner för, tycker är obehaglig, men gillar att ogilla på något vis. Varför hade jag inte tänkt på den förut? Antagligen för att det hade känts "för enkelt" om jag bara tog den direkt. Jag kände ju redan till att den fanns, och den låg så nära mitt hem... Men efter att ha jagat omkring i Göteborgs diverse parenteser utan att ha funnit något "bättre", så kände jag mig tillfreds med min plats. För det var verkligen min plats.

Processmetod
Jag följde alltså mina känslor i valet av plats, och i samma veva bestämde jag mig för att fortsätta följa mina känslor i det här projektet. Då menar jag känslor för uppgiften, för platsen jag valt och området som platsen ligger i. Jag ville låta dessa känslor styra mig genom projektet och tillåta, eller tvinga, mig själv att slappna av med att inte ha kontroll. Kontroll över projektet, arbetsgången och vad det skulle bli i slutändan. Det är något jag (mer eller mindre motvilligt) varit inne på även i tidigare projekt, och jag känner att det är bra för mig att öva på detta, kontrollfreak som jag är. (Eller var?)

Ämne ett: Känslor
När jag väl hade en plats så började jag med att känna in den. Jag spenderade tid där, dagtid, kvällstid, funderingstid. Jag började märka att ögonbrynen ofta rynkades och att käkarna liksom pressades ihop när jag befann mig på platsen. Jag kände mig arg, tänkte på jobbiga saker och kom på mig själv med att nästan som knyta näven. När jag gick därifrån kände jag mig mer avslappnad i kroppen och peppad i skallen, som att platsen gav mig någon slags miniurladdning. Att vara arg eller frustrerad behöver ju inte vara negativt, det kan också vara skönt. Jag tycker att vi behöver alla våra känslor, och den här platsen lockade fram mina mörkare sådana. Gött! tänkte jag, och bestämde mig för att ta vara på platsens talang för detta.

Ämne två: Gentrifiering
Etnologen Joakim Forsemalm som föreläste för oss i september satte verkligen spinn på mina tankar. Han pratade om gentrifiering, och jag fick ett begrepp på något som omger- och förbryllar mig. I inlägget "Tankar föder helvetsprojekt" från 19 oktober skriver jag om tankarna mitt projekt handlar om. Ganska precis så vill jag uttrycka det, så jag väljer att länka dit i stället för att skriva om här och nu. Det skulle kännas fel, försämrande och upprepande.

Uttrycksmetod
Jag kände ganska tidigt att jag ville göra en film som slutprodukt till redovisningen. Delvis för att jag bara gjort film en gång tidigare, och jag kände att det var något jag ville lära mig bättre. Men främsta anledningen till att jag valde film var för att jag verkligen ville förmedla känslan av det jag jobbat med och ge åhörarna en helhet, och det tycker jag att man kan få fram bra med hjälp av film. (Sedan om man lyckas är en annan femma.) Jag ville inte bara berätta för åhörarna om projektet, utan jag ville visa dem, få med dem och ge det hela en slags handling.

Jag började med att bygga en modell av min plats, och la ned mycket energi på att få den som jag ville ha den. Sedan lät jag en animation äga rum i modellen med hjälp av mörker, vanliga glödlampor som punktbelysning, en massakerad dockas ben och ett trevligt objektiv som tog tusentals bilder. Animationen utgör dock bara en del av filmen. Övriga ingredienser är rörlig bild, textblock, inspelade ljud och självklart musik. Jag var rädd att det skulle bli rörigt, men tyckte till slut att jag jag fick till en röd tråd. Mycket tack vare de röda skorna som inte är röda av en slump, och som följer genom hela filmen.

Jag jobbade i Movie Maker, vilket egentligen inte var ett aktivt val. Det bara blev så. Men jag tycker det känns bra att ha lärt mig hantera det, eftersom det är ett bra program när man arbetar i skolan. Det är lättillgängligt då det redan finns i de flesta datorer, och dessutom är det lätt att jobba i.

"Tyvärr" är filmen för tung för att lägga upp i bloggen, men den nyfikne kan kontakta mig för en privat filmvisning. (Höhö. Hej mamma, ja.)

Tankar efteråt: Mitt arbetssätt
Det har varit spännande och skönt att låta projektet utvecklas allt eftersom, och att följa mina känslor. Det hade jag aldrig fixat när jag började på HDK, för bara lite mer än ett år sedan. Jag får nog erkänna att jag är lite utav ett kontrollfreak eller perfektionist i vissa avseenden. Men nu känner jag verkligen att det har blivit bättre, och att jag i det här projektet faktiskt genuint har känt mig okej med att inte veta nästa steg hela tiden. Nu kan jag mer ta en sak i taget och ibland låta saker bli vad de blir, i stället för att hela tiden arbeta strukturerat och målinriktat. Med det inte menat att jag inte tycker om att arbeta på mitt "vanliga" vis, för det gör jag. Men att kunna variera mitt arbetssätt ser jag som en klar fördel.

Det faktum att jag kan tillåta mig själv att släppa på kontrollen är en skön utveckling för mig, som jag tror att jag kommer ha stor nytta av i min framtida lärarroll. Och nej, jag krystade inte fram den meningen bara för att. Jag tror att jag är en sådan som tenderar att ta på mig för mycket, som har väldigt höga krav på mig själv och vill att allt ska bli bra. För alla. Hela tiden. Och att det är upp till mig, bara mig, att fixa... allt. Det brukar vara så, att jag ofta får rollen som spindeln i nätet. Eller tar jag den rollen? Hur som helst brukar jag i alla fall trivas med det, så det är inget jag har sett som ett problem. Däremot har det inte blivit så nu bara. På HDK. I klassen. Jag har verkligen inte den rollen, och det har varit ganska skönt. Var det ett omedvetet ställningstagande från mig i början, att jag inte skulle ta den rollen? Eller är det att det finns andra spindlar i vårt nät? Eller vad är det som har gjort det? Jag vet inte. Däremot vet jag att jag nu ibland kan tänka i banor som "Det ordnar sig." Den meningen har verkligen inte funnits i mitt förråd tidigare, men jag tror att jag välkomnar den. Lite. Det känns ovant, men ganska skönt, att låta saker ibland bli som de blir. Följa sina känslor snarare än sina tankar.

Tankar efteråt: Uppgiften
Först tyckte jag att det var frustrerande att uppgiften inte skulle utföras "på riktigt", utan mer i fantasin. Detta var för att ge oss fria tyglar att förändra platsen verkligen precis hur vi ville. Det förstod jag ju. Men jag gillade det inte. Mina händer längtade efter att få göra, bygga, skapa och gärna bli skitiga och lite trasiga. Jag ville inte alls sätta mig och skapa bilder i mitt inre och kanske göra en fin liten skiss för att förmedla min fina lilla tanke. Fy fan, liksom. Så jag blev lite arg. Koncentrerade mig på att vara arg ett tag, men sedan ville jag inte vara arg mer så jag tog energin och byggde en modell i stället. Jag behövde göra det, och till min glädje såg händerna i alla fall lite förstörda ut när jag var klar. De värkte, det blödde från nagelbanden och från ett och annat rivmärke, knogarna var skavda och naglarna svarta av skit eftersom jag använde stenar och grus från min plats. Gött. Nu kunde jag känna att jag var på gång, och uppgiften var rolig.

Nu såhär i efterhand så uppskattar jag möjligheten att få sväva ut och verkligen förändra hur man vill. Just att få chansen att göra saker som i praktiken skulle vara omöjliga är en häftig tanke. Och på något vis så känns det som att förvandlingarna visst har skett "på riktigt". Det har väckt mycket känslor och tankar hos oss i klassen och lett till bra diskussioner. Jag kan verkligen se att det här skulle vara en mycket bra uppgift att jobba med i skolan. Att låta eleverna känna på sin stad, ta plats i den och ladda den. Det är viktigt att eleverna får känna, och det tycker jag att man får göra i en uppgift som den här. Sedan i och med att jag själv nu jobbat i det offentliga rummet, så kan jag såklart lättare i framtiden handleda elever i detsamma.

Någon sa att jag brukar ha en slutkläm, men det har jag inte. Som jag skrev sist så känner jag mig mest tom nu såhär efter avslutat projekt.

Amen och poff.

Redovisat.

Idag redovisade jag. Det känns bra att jag gjorde det på ett ordinarie tillfälle, även om att stå och redovisa illamåendes och yr inte var det mest underbara jag varit med om. Men jag tror ändå att det gick bra.

Nu känns det mest tomt att det är färdigt, slut. Det som uppfyllt hela mig de senaste veckorna. Dag. Natt. Händer. Huvud.

Nu då? (Förutom att sova medan övriga klassen firar med after work. Bohu.)

Salt.

Självklart är jag sjuk.

Mådde halvap hela dagen igår men ignorerade det. Jag är ganska bra på det.

Men så tyckte jag att jag var jag smart igår kväll och tänkte att om jag går och lägger mig tidigt och sedan går upp tidigt på morgonen innan onsdagens redovisningar börjar, så ska det nog gå bra. Så jag ställde klockan på tre timmar innan vi började. Planen var:
Gå upp. (Genomfördes)
Duscha. (Genomfördes.)
Ät en skitbra frukost. (Genomfördes verkligen inte.)
Gå en promenad. (Genomfördes inte.)
Sminka över hälsotillståndet. (Finns det smink för ögonvitorna?)
Bege dig till skolan. (Påbörjades med slutfördes ej.)

Väl ståendes på hållplatsen, för nej jag orkade inte gå den långa kilometern till skolan, så kände jag hur hela min kropp slog bakut. Den hatade mig, och jag hatade tillbaka. Så stod vi där och hatade varandra en stund, min kropp och jag. Jag vägrade att lyda, så kroppen la in en dödsstöt. En våg av illamående och yrsel sköljde över mig och jag hann tänka att jag tänker varken spy eller svimma på Järntorget denna onsdagsmorgon, så jag tog min förbannade kropp under armen och avlägsnade mig. Kroppen hade vunnit och jag darrade mig hemåt igen.

Så fort jag kom innanför dörren placerade min kropp mig i sängen och till min förvåning sov jag sedan (till och från) till klockan fyra. Trots att jag på natten hade sovit tio timmar. Sinnes. När jag väl gick upp igen kände jag mig, förutom illamående och huvudvärkande, besviken och arg. Missa redovisningen. För det där. Som kallas kroppssignaler. Trams.

Och nej då, jag förstorar inte upp saker genom att känna mig som en loser över en sådan sak, inte då. Mina reaktioner är helt i proportion till situationen. Ehrm. Nåväl. Nu är klockan snart sju och min kropp skulle helst av allt vilja gå och lägga mig igen. Men det ska jag inte. Jag ska promenera. I alla fall till badkaret. Blubb.

_________________________________________

Fast oj, nu kände jag att jag vill tillägga att jag egentligen älskar min kropp. Den är, vad jag vet, i övrigt frisk. Inga allvarliga sjukdomar eller åkommor i alla fall. Den tar mig dit jag vill och den behandlar mig förhållandevis väl. Med tanke på hur jag behandlar den, mycket väl. Min kropp är en ganska trogen föjeslagare, minsann. Jag borde lyssna på den mer tror jag. Och ta hand om den. Ja, det borde jag. Nu fick jag dåligt samvete för det också. Fint.

Hejdå från en labil tönt. För sån är jag ibland när jag är sjuk. Det blir nog saltvattensbad. Härligt för en västkustpärla som mig.

Jag är klar med projektet!

Brajobbat!Tacktack.Hurkännsdet?Tomt.

I en bubbla.

Sedan handledningen jag sneakade in på i måndags har det bara handlat om att producera. Jag har pysslat vidare i modellen, sytt, filmat en massa, redigerat och letat efter den perfekta musiken. Om det hade funnits mer tid hade detta kunnat bli hur bra som helst och jag hade känt mig uppfylld och nöjd. Nu känner jag mig mest stressad och jag vet att jag inte kommer hinna få det som jag vill. Detta trots att jag avbokat helgens samtliga upptåg inklusive att äta och sova normalt. För ja, ifall äta-och-sova-normalt skulle inträffa i mitt liv just nu så skulle det vara en happening. Ett upptåg så att säga.

Det kommer bli nåt, men inte det. Not so angenäm känsla.

Nike sneaker.

Igår sneakade jag in mig på en annan grupps handledning. Jag tänkte att det kunde vara bra med en extern handledning, dels för att den gruppen inte visste vad jag jobbar med, inte följt min process. Dessutom känner jag att jag får komplex av min grupps fina och bra grejer, medan mitt känns mest som ingenting. Ibland kan det vara svårt att behålla gnistan för sin grej när man går i det dagarna i ända och det är det enda man egentligen pysslar med. (Förutom att äta ibland och sova några timmar om nätterna.) Det händer att jag tillfälligt vaknar upp ur min bubbla och tänker "Vad håller jag på med egentligen?" Men det kändes bättre efter att ha vädrat i en ny grupp, för de tyckte att det jag gör visst är något. De förstod vad jag menade med mitt projekt, vilket kändes som en lättnad. För jag menar egentligen väldigt mycket, faktiskt.

Dock fick jag en liten knäpp på näsan av min egen handledare när hon såg mig slå mig ned för att sneaka på den andra gruppens möte. Hon sa något i stil med "Jaha, ska du vara med här nu? Men se nu till att inte bara försöka lösa alla andras problem i stället..." Jag blev paff, kände mig nästan som påkommen och lite generad. Vadå? Brukar jag göra så? Ja, kanske lite... Jo det gör jag ju kanske... -Åh nej, hon känner mig. Hon ser saker hos mig som ligger bortom mina egna insikter. För visst ligger det något i att jag engagerar mig i andras saker mer än mina egna ibland. För att unvika mitt? För att jag gillar att hjälpa andra? -Både och och lite till. När jag tänker efter så är det verkligen sån jag är, men det är inget jag reflekterat över.

Jag tror till och med att jag kanske rodnade.

Min modell växer fram.

Det har varit en intensiv vecka. Jag har bara gjort gjort gjort, utan att kanske egentligen veta vad jag pysslat med. Därför har jag bestämt mig för att visa veckan i bilder. Ja! (Självklart lite kryptiska bilder, för precis som vanligt så vill jag inte visa saker och ting i sin helhet.)


Jag tog plats...


...lade regnblöta stenar på tork...


...började foga samman...


...byggde upp grafittiväggen...


...lekte med, och tyckte om, oproportionerna...


...målade och målade...


...tejpade frigolit och tidningspappersbollar...


...till en slags figur...


...som jag lindade in i svart...


...för att sedan täcka över med grått...


...och tillsammans utgör delarna en modell av min plats.

______________________________________

Och nu fick ni se en på snudd till helhetsbild också. (Aj.)

Tankar föder helvetesprojekt.

På en blogg får man skriva personliga tankar och man behöver inte ha vetenskapliga belägg för varenda påstående. Detta är en blogg.

Haga(/Linné) har blivit ett helvete. Ett outtalat sådant. Folk går omkring och känner sig så underbara. Eller så intalar de sig att de känner sig underbara, eller försöker åtminstone se ut som att så är fallet. Avslappnat medvetna på rätt sätt liksom. Rätt vagn med matchande (alternativt fräckt missmatchad) skötväska, rätt barn i genusmedveten utstyrsel och en ekologisk latte på mysiga caféet. Helst laktosfri latte om det finns, för att dämpa den ständiga magknipen. Den som kniper åt inifrån och på ett irriterande vis påminner om att kroppen inte bara har en utsida utan även en insida. Säkert laktosintolerans, absolut inte något annat.

Medelle Klasson: ”Haga är så fint och kulturellt, lite alternativt liksom. Att det är K-märkt känns speciellt! Haga är såå jag på nåt vis, hihi. Där kanske jag skulle bo, va mysigt! Jag måste kolla hemnet!”

Många bostadshus i det forna arbetarklassområdet Haga har omvandlats från hyresrätter till bostadsrätter i och med att medelklassen fått upp ögonen för det ”mysiga” området. De söker sig dit för det lite ”speciella”, men väl på plats börjar de störa sig på det som är områdets karaktär. Till exempel har grannklagomål tvingat den mer eller mindre legendariska restaurangpuben Solrosen att ta bort sin uteservering. Ljudnivån störde tydligen plötsligt, och stammisarna sedan 70-talet får nu hålla sig inne i restaurangen i stället för ute på bänkar bland kullerstenarna. "Infödingarnas" leverne liksom gasas ut mer och mer, och snart är väl Haga som vilket intetsägande svennemedelklassområde som helst.

Vidare är det faktum att många hemlösa håller till i Haga något som bekymrar de boende och det gnälls friskt inne på de välskötta, pittoreska gårdarna. Själv är jag (givetvis) mer bekymrad över människorna som är hemlösa, och att deras situation bara tycks bli värre och värre. Hur de blir bemötta av folk och fanskap gör ju inte saken bättre heller.

Dock kan jag gnälla lite över allt glassplitter, och ibland till och med kanyler, som jag ser tidiga kvistar när jag är ute med hunden. Man lär sig snabbt var man ska undvika sin morgonpromenad för att inte riskera skärva i tass, men när de tidiga morgontimmarna passerat kan man traska mer fritt. Då har Haga nämligen polerats och blivit redo att möta ännu en kulturell och mysig dag.

Förmiddagspolering är även något som förskollärarna i Haga får ägna sig åt innan de kan låta barnen gå ut på gården. Annars finns risken att lilla Lova eller Love får människobajs på genusoverallen eller sticker småfingrarna på en från natten kvarglömd kanyl. Haga är med andra ord ett kontrasternas område. Men låt oss sätta ett plåster på skavsåren, låtsas och le. Haga är ju så fint, så mysigt och kulturellt. Speciellt och lite alternativt. Hihi.

Men… Som vanligt funderar jag över hur det kan se ut under ytan. Det där genomtänka, lagom medvetna skalet, hur känns det att bo där inne? Jag tänker till exempel på unga paret med lilla genusbarnet. Som köpt en bostadsrätt på rätt gata. Som lägger hela sin ekonomi och energi på att bo. Jobbar från tidig morgon till sen timme för att ha råd. Barnet på dagis och ständig stress. Skaffa rätt attiraljer, spara till att åka till Thailand om vintrarna, svettas över räntekurvor, ägna 30 minuter om dagen till att hitta parkering. Jäkta. Äta nåt nyttigt. God natt. God morgon. Hejdå ses ikväll. Äta nåt nyttigt. God natt. God morgon. Hejdå ses ikväll. Snart semester.

Hur mycket kämpar folk för att hålla upp den rätta fasaden? Leendet säger gullgull, ögonen säger jag vill skrika. Jag säger -Skrik då! Det kan behövas en plats dit man kan gå och låta fasaden rasa. Där man kan vara opolerad för en stund. Den platsen vill jag göra. Dit, precis bakom lekplatsen, ska man kunna gå när man känner att man bara vill dra åt helvete. Jag säger inte att platsen kommer att tilltala många, men kanske någon. Några. Och det räcker för mig.

Tänk fritt, känn dig hur som helst och bete dig hur du vill. Jag vill skapa ett uttalat helvete i detta outtalade helvete.

Tack till etnologen Joakim Forsemalm för att du fick in mig på de här tankarna om gentrifiering. Sedan den rafflande föreläsningen i september har mina tankar spunnit vidare och vidare och nu är det gentrifieringssockervadd i hela min hjärna. Och ur den hjärnan föds mitt projekt, mitt helvete. Jag kan inte säga att jag gillar det, men det uppfyller mig.

Tack också till Åsa för bra prat, pepp och exempel. Du är bäst!


Skolblocksklotter.


Haganatt. Lite otryggt sådär, men det pratar vi inte om.
Rakt fram på bilden är parkeringshuset som mitt helvete ligger bakom.

Känslor.

På senaste tiden har jag tänkt mycket på känslor. Mina känslor är inte alltid som andras. Andras är inte alltid som dina. Dina är inte alltid som de flestas. De flestas är inte riktigt som varken dina eller mina eller som de andras. För allas är olika. Men vänligen låtsas att så inte är fallet. Var glad när du ska. Ledsen när du bör. Arg om du måste, men i så fall inte för länge. Var inte sur. Det är oattraktivt. Och det är viktigt att vara attraktiv, det vet vi ju alla. Behöver jag ens konstatera det? Lät jag irriterad nu? Det var inte meningen. Jag är på ett lagom humör just nu, bara det.



Men egentligen. De fina känslorna känns ännu finare om de blandas upp med en och annan ful. Man kan väl inte gå runt och vara glad hela tiden? Skulle man då någonsin vara glad på riktigt? Skulle det någonsin spritta i kroppen av glädje om det inte kröp i den av ilska eller obehag ibland? Det kan man fundera på. Eller så kan man äta en banan.

Välkommen att spy hos mig.

Jag har spenderat ännu mer tid på min plats. Känt in den ännu mer. Speciellt på kvällar är den mycket stämningsfull. Känslofylld. Och då menar jag inte positiva känslor. Jag kan tycka det är skönt att koncentrera sig på sina mörka känslor och tankar en stund. Det gör man bra på min plats. När jag suttit där en stund och ägnat mig åt att vara arg, rädd eller kanske ledsen så går jag därifrån som lite lättare. Inte glad. Bara lite lättare.

Att vara ledsen kan vara skönt. Att vara arg kan vara taggande.

Nu har jag bestämt. Min plats ska vara en plats för sådana känslor. Där det är okej att vara precis hur arg man vill. Eller ledsen eller tyst eller förvirrad eller förbannad eller uppgiven eller hur fan man vill. Kanske inget. Bara tom. Det är okej.

Jag ska bygga vidare på det. Det känns bra att jobba med det som uppfyller en. Som bekant är jag frustrerad och nästan lite arg över det hela. Och då menar jag "det hela" som i uppgiften, platsen, mig själv och min brist till klatschiga och genomtänka idéer. Som mina fantastiskheter till gruppmedlemmar har. Men nu har jag bestämt mig. Jag tänker ta vara på känslorna jag faktiskt ändå har inför det här. För känslor, det har jag ju. Så att det sticker i fingrarna och gnisslar i tänderna. Och det finns inget som säger att de "negativa" känslorna är mindre värda eller mindre bra än de fina, positiva. Ellerhur?

Nej. Det gör det inte. Tycker du det så dra åt helvete. Ja eller alltså. Inte du som människa, ska inte dra åt helvete. Din åsikt ska dra åt helvete.

Det är inte flitens lampa som lyser.

Fredag igen. Känn dig inte välkommen, dag.

Ännu ett läckert fredagsblogginlägg à la obligatorique presenteras enligt nedan.

* Levande beskrivning av min process: Det går åt helvete med mitt projekt.
* Parallell till min framtida roll som lärare: Jag kommer ibland att känna att jag inte räcker till, och den känslan är åt helvete.
* Koppling till omvärlden: Världen är åt helvete.
* Och så lite fakta på detta: Ordet helvete kommer av ordet Hel, det fornnordiska dödsriket, plus ordet vite, som betyder straff. Se länk för mer information: http://sv.wikipedia.org/wiki/Helvete
Wikipedia är ju för övrigt en bra, tillförlitlig källa som vi alla med fördel ständigt bör referera till.

Mvh
mina lärares mardrömselev? (Men vänligen minns då att jag är trevlig och driven ibland också. Men den här uppgiften... och jag. Har en personkemi som känns som citrondroppar i ett infekterar sår, snarare än balsam i ett trassligt hår. Puss hej.)

On- och offknapp för tårkanalen min, tack.

Nu är det fotboll på tv. Ett rasslande drama mellan Sverige och Danmark, tydligen. Min familj hos pappa är en fotbollsfamilj. Släktingarna fotbollssläktingar. Och så har vi mig. Idag har vi kalas. Därför bloggar jag.

Jag vill skriva om en sak som hände mig idag. Jag åkte buss. En timma och 45 minuter tar det från min bostadsort till min hemort och busschauffören var en sån där... Ni vet, busschaufför liksom. Lite rund om magen, gråsprängt skägg, vit skjorta och slips. Som så ofta. Talade bred skånska. Som så ofta. Men sen. När vi passagerare slagit oss till ro, några stönat lite extra högt för att markera jobbigheten innan air condition slagits på. Någon bytt plats sedan en kvinna med en gråtande bebis vyssjande slagit sig ned. Då. Ställde han sig mitt i gången. Talade sin skånska i mikrofonen som tjöt lite tillbaka. Han hälsade oss alla så välkomna så till denna buss som skulle ta oss söderut. Bad oss vänligen att säkerhetsbälta oss. Sedan log han, och det fanns liksom ingen hejd. Mina tårar... -Hej och välkomna ni också, tydligen.

Bara för att jag kände... Verkligen kände. Att den här mannen. Han är snäll. Det räckte tydligen för att mina känslor skulle leka hey baberiba. Jag blev överraskad. Och lite trött. Olikt mig, visst? -Fast nä.

Sedan satt jag och tänkte på det. Att jag blev rörd. Av liksom inget. Jag. Hur kommer det sig? Att det krävs det så lite, nästan ingenting, för att jag ska bli det ibland. Det kan vara ett leende eller någons blotta existens, och jag kan känna någon slags innerlig känsla som får mig att bara vilja krama dem. Eller gråta. Det är underligt.

Underligt med tanke på att jag i andra situationer, där det är som upplagt för att man ska bli rörd, eller där det förväntas av en att man ska drabbas av känslosvallningar. Gärna en tår eller så. Då bara sitter jag där. Oberörd, eller åtminstone för lite berörd.

Ibland. När man borde vara ledsen, gärna gråta. Så gör jag inte det. Jag försöker tänka så sorgliga tankar jag bara kan, men det går inte. Försöker lite till. En tår! Yes! Har det väl kommit en tår så kan jag förstärka produktionen, det kan jag. Nyp i armen. Jättehårt. En till tår! Jag kan andas ut och låta tårarna rinna, precis som de ska.

Synd att nypknepet inte fungerar åt andra hållet. När jag blir rörd. Nästan gråter. För vad som för andra är ingenting. Då skulle jag vilja kunna nypa mig i armen och så slutar det. Jag vill inte jättegärna sitta ensam på swebus express och torka tårarna för att en skåning i slips råkade le lite extra innerligt. En motsvarighet till armnyp, fast med motsatt effekt vore fint. Tips?

Plan B

Enda skillnaden mellan plan A och plan B var att plan B bestod av marschaller i stället för värmeljus. Bara det. Ganska precis ett dygn efter mitt försök till värmeljusceremoni pinnade jag tillbaka till min plats med en stor kasse marschaller i handen. Kroppen var nervös och sinnet frånvarande. Eld.

Jag började sammanbitet att tända de fyrkantiga, hårda vekarna. Flammorna var lite större än jag önskade, men jag fortsatte att tända. En efter en. Varför köpte jag så många? En i varje hörn kunde väl ha räckt? Men nu när jag har dem ska jag fanimej tända dem allihop. Fuck you!
(Fuck vem?)

Kvällen var lika mörk och enslig som den förra, men när jag tänt alla marschaller lystes platsen liksom upp. Ett svagt sken svepte över helvetesskapet och bildade som ett ljusrum mitt bland allt det mörka. Jag framkallade aktivt en negativ attityd med inslag av bitterhet och tänkte att -Fan va läskigt här är. Tänk om jag dör. Brinner upp eller blir mördad. Blir våldtagen i alla fall, det skulle bli något att gestalta i skolan, det. Instruktionerna till den här uppgiften säger att vi ska göra något som ska vara tillgängligt för allmänheten på vår plats. Det kanske skulle kunna vara jag som är tillgänglig för allmänheten? Kom och ta för dig, liksom. tänkte mina bittra, trotsiga tankar. Och jag kunde inte stoppa dem. Jag bestämde mig för att vara lite arg en stund, tog några bilder och koncentrerade mig på att tycka illa om min plats och mina tankar.

Men så kände jag hur jag liksom... Började trivas på något märkligt sätt. Där. På min plats. Kallt, mörkt, ensligt, omgivande skog, övergivna klädesplagg, en använd spruta. Och så jag. Mina missnöjesmuskler började slappna av, och jag kände hur ett nästan leende tog plats i mitt ansikte. Vafan? Jag var ju arg?

Jag började flytta omkring marschallerna så att de skulle stå precis som jag ville. Puttade försiktigt de tända metallkopparna med stel fot. Tackade Conversedesignen för den skyddande (?) plasttån. Putta putta. Det var lite svårt att få dem dit jag ville. Jag kanske kan ta med handen. Fösa fösa. Också svårt. Äsch, jag lyfter. Lyfta, lyfta...

Inget farligt hände? Min hand började inte brinna. Elden hoppade inte över till min arm. Jag tappade inte elden på min kropp, det började inte brinna i håret. Och ingen annan stans heller.

Lyftasomfan lyftasomfan! Möblera, trixa, dona. Fotografera fotografera.

Entusiasm!


Min plats syns knappt från stigen där man går förbi ovanför.


Kryper man igenom buskarna så ser man.


Min plats sedd från min plats.


Liv.


Intensitet.


Gemenskap.


Lång stund. Jag var inte ens rädd.


Kväva.

Ett försök att markera.

Jag ville märka ut min plats med värmeljus. Jag tänkte att det kanske var dömt att misslyckas, men jag ville ville ville. Ni vet sådär hårt, att man inte kan släppa det förrän man provat och får bekräftat att Nej. Det gick inte.

Det var kväll, mörkt och ensligt. Lågornas livskraft kunde inte stå emot de små, små vindpustar som rytmiskt når mitt krypin trots omringande betong- och bergsväggar.


De lyste upp precis så som jag ville, men levde inte tillräckligt länge för att lysa hundra tillsammans.


Några var tappra. Jag favoriserade dem.

Jag känner mig tillfreds med att ha provat, för om det hade funkat hade det varit perfekt. En slingrande eldslinga av små små lågor. Området som är ett no space skulle laddas och därigenom bli till my space. Jag skulle suttit där och bara varit. Länge och väl. Och tänkt tankar. Säkert varit lite rädd, hatat en del, men inte bara.

Eld och jag. Jag och eld.
Hatkärlek. Precis som till den där.
Platsen.
Jag hatar den. Men kan inte släppa den.

I morgon är det jag som låter plan B träda i kraft. Hejdå.
_______________________________________

Eller förresten, en sak till. Tack ni (få) som kommenterar. Jag tror att jag älskar er om jag ska tillåta mig att spontananvända superlativ på det viset. Ofta är jag frustrerad här, som ni kanske märkt, och jag blir varm av små ord från er! Det får mig att vilja fortsätta med vad som i stunden kan kännas hopplöst. Menlöst. Eller bara löst i allmänhet. Ni är mitt stabiliseringsmedel E414.

På tal om kommentarer. Jag fick en fråga från en "icke-prick" om vad vi ska göra på platsen. Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan, för jag vet inte själv. Vad vi ska göra. Vad jag ska göra. Jag är verkligen storförvirrad på den punkten, och försöker att bara känna in platsen till att börja med. Sedan ska jag göra något med den. Något. Vad som helst faktiskt. Jajjamen! Kläm.

På fredagar måste man blogga.

Hej. Vi hade vår första grupphandledning i onsdags, och jag stapplade ut ännu mindre klok än jag var när jag steppade in. Som jag skrev sist så hade jag näst intill bestämt mig för no-spacet bakom parkeringshuset vid lekplatsen där jag bor, och jag tyckte att jag hade idéer. Men efter handledningen kände jag mig lite avslagen inför platsen. Och mindre inspirerad inför uppgiften över huvud taget. Gav mig ut med nya friska tag, inte, och letade ännu mer. Hittade lite av varje, inget till mig, men till andra. Hejdå.


Bortglömd skyler sig.

Ghetto in da city och jag gillar det.

Hemma där jag bor finns en lekplats. Den ligger bara runt hörnet. Vid lekplatsen finns en gräskulle där man kan gå upp en bit. Går man sedan vidare uppåt blir det mer som ett berg, och man kommer så småningom till Skansen Kronan. Men står man kvar där på gräskullen så har man utsikt över lekplatsen och mynningen till min gata. Ungefär såhär:


En ständigt använd lekplatsvrå.

Om du står där på kullen, och vrider huvudet åt vänster möts du av ett terracottafärgat parkeringshus.


Oj, så tjusigt. Välansade buskar och ren vägg.

Men vänta nu. Varför är det så mycket taggtråd uppe på byggnaden? Och hur ser det ut om man går närmre, försöker gå runt? Vadå, är inte allt frid, fröjd och snutt här mitt bland allt det ordnade och fina?


Se där ja. En ingång till det som inte var tänkt?

Precis vid husknuten har det bildats en liten stig till parkeringshusets baksida. Det som kanske var tänkt som bara just en baksida, utan egentlig funktion. Hukar vi oss in där kommer vi till en långsmal yta som låtit sig smyckas av grafitti.


Kontraster.

Utrymmet syns inte utåt, har ingen funktion. Eller? Man ska inte vara där. Eller? Det ska inte vara där? Jag tänker att det är därför, den annars automatiserade, grafittisaneringen uteblivit. Det spelar ingen roll. Det är ju inget där. Eller?

Jo. Det är något. Tycker jag. Jag tycker att det är ett no-space. Ett fint. Handledning i morgon. Då ska det vädras!

Ickeplats - ickelätt

Uppgiften jag nämnde igår börjar med att vi ska hitta ett
no-space, en icke-plats. Vilket kort förklarat kan beskrivas som en plats utan funktion, eller en bortglömd plats. Utan given identitet, liksom. Jag tänker mig det som en parentes i staden. -Spännande! tänkte jag naivt och begav mig planlöst ut i staden i jakt på det rätta no-spacet.

Mitt frustrerade öga och kamerans besvikna lins fångade förvirrat lite av varje.

Frukt:



1. Brobygget som ångrade sig.
2. Övergivet, håligt tegelhus.
3. Ihopspikat och igenväxt.
4. Attackerat men vackert.
5. Konstiga ruiner från brand på berg?
6. Oanvänd betongplätt mitt bland finbryggorna.
7. Redan utsmyckad otillgänglighet.
8. Vem reflekterar över utrymmet under viadukterna?
9. Ihoplappat, rostigt och videoövervakat.
10. Bortglömd plätt under bro.

Spännande platser som både inspirerade och väckte frågor, men ändå ingen som kändes rätt. Det känns lite frustrerande och förvånande att jag efter två dagars runtåkande och letande inte hittat en enda plats som jag kan tänka mig att jobba på. Vad söker jag? Jag vet inte riktigt, men trodde inte att det skulle kännas så här svårt. Jag får fundera över detta och ge mig ut på en mer målinriktad jakt i morgon.