skip to main |
skip to sidebar
Dagens workshop med N.N. var först frustrerande, sen inspirerande. Vi var oförberedda på uppgiftens innehåll och skulle arbeta under tidspress direkt efter vi fått instruktionerna. Man kunde alltså inte planera eller fundera i förväg. Svett svett. I korthet gick uppgiften ut på att i olika steg göra ett icke föreställande självporträtt i kollageform.
Även om jag under arbetets gång kände mig ganska stressad och frustrerad, så tycker jag nu i efterhand att workshopen var kanon! Nyttigt för mig att jobba under "press", och att tvingas släppa på min mångfacetterade petighet. Visst är det mycket jag hade kunnat göra om, göra bättre, ändra och fila på i mitt självporträtt. Men utifrån förutsättningarna är jag ändå nöjd, kanske inte med resultatet, men med processen. Jag kan, på beställning. Yes!
I verkligheten är bilden i A2-format. Offantligt störande att detaljerna inte syns på skärmen, men helhetsbilden blev såhär.
------------
Förresten. På lunchen var jag inom stan, och passade på att kika ifall några av mina pärlplattor satt kvar sedan street art-projektet. Och ja, det gjorde de! Några. Kul! Och A:s nedgrävda, fina mormorsrutor var också intakta, om än lite smutsiga och slitna. Fint.
Regndrabbade Kungsportsplatsen med inslag av mig och A.
Reflektioner Den här veckan har som sagt handlat om identitet. Vi skulle bland annat tejpa upp varsin jagruta på aulans golv, var som helst där vi kände oss bekväma. När startskottet gick av nästan sprang jag till en viss yta, visste precis var jag ville vara. Långt fram i rummet, intill "scenen". Det blev halvt som en hörna tack vare att scenen utgjorde en några decimeter hög vägg, men det var ändå inte avskärmat. Där trivdes jag, och så fick jag dessutom förträffliga grannar. Fint. I dessa jagrutor fick vi sedan i uppgift att bygga ett utav våra ord vi hade om oss själva. Material: skräp. Mitt ordval föll till slut motvilligt på kontroll. Det var liksom ditåt det hela drog när jag satte igång och (faktiskt till en början planlöst) skapa. Ordvalet var väl ingen överraskning direkt, men jag blev ändå lite stött i kanten över min dragning till ordet.
Hela grejen att efter hand få reda på nästa steg i arbetsgången tyckte jag var väldigt bra. Inte minst för mig som hade gjort totalt annorlunda om man fick veta allt från början. Då hade jag direkt satt igång med att planera hela förloppet, noga valt ord, tänkt annorlunda och resultatet hade blivit ett helt annat. Nyttigt att släppa kontrollen lite, och ta en sak i taget.
Redovisning igår. Kändes inte bra. Alls. Känslan sitter i fortfarande, känslan av missnöje. Jag vet inte exakt varför, men under själva redovisningen som jag bokstavligt talat ramlade in i med andan i halsen (sen spårvagn, först ut att redovisa på morgonen) så kände jag mig dizzy, och nästan som frånvarande. Kommer knappt ihåg vad folk sa om min grej. (Vägrar benämna det som verk.) Jag vill komma ihåg! Men jag tror inte att det sades så mycket utöver det respondenterna H & Mayha sa. Tyckte om Mayhas ord om att hon fick en känsla utav våldtäkt på ett icke fysiskt sätt. Ens hjärta kan ju också bli våldtaget, som hon uttryckte. Inte för att jag själv tänkte så när jag gjorde min grej, men det var en fin reflektion som jag tyckte om. Och till och med kom ihåg.
Jag ville inte skriva folk på näsan, så jag berättade bara i stora drag hur jag hade tänkt kring min grej. Materialval och att ordet var kontroll. Att meningen med min grej var att man vid en första anblick skulle se det ordnade och "fina", men vid en närmre titt så ser man att det kanske inte var så fint... Allt är inte som det först verkar.
Utöver den informationen ville jag att folk skulle få sina egna uppfattningar och tänka egna tankar. Tankar som jag gärna ville få ta del av, men efter att respondenterna sagt sitt var min redovisningstid slut så det blev inte så mycket med det. Det är kanske därför jag känner mig lite konstig med det här, för att jag inte fick veta vad folk tänkte. Om de tänkte? För å andra sidan, om de verkligen tänkte något speciellt, så skulle de nog sett till att få sagt det trots lärarens "Oj va tiden går fort, din tid är ute". L inflikade dock då snabbt att hon upplevde det jag gjort som mycket starkt. Folk såg lite äcklade ut också. Bra.
Men kanske var min grej för "hemsk"? Så att man inte riktigt vågar säga vad man tänker. Kanske är man rädd att det blir för personligt? Att man trampar in på mina marker? Men jag är inte så rädd för ord, kan säga nej om jag inte vill svara till exempel. Men det kan man ju inte veta om man inte känner mig. Jag kanske verkar skör. Eller så tyckte folk helt enkelt inte så mycket. Var jag för tydlig i det jag gjorde? Som en färdigställd scen? Jag tycker inte det, jag tycker man kan tolka in ganska många olika saker i det jag gjort. Men kanske uppfattades det som bara en enda grej; ett övergrepp. Säkert Annie själv. Jobbigt. Punkt. Så.
Men å andra sidan - om det nu bara vore en grej, ett tydligt budskap, skulle det vara fel då? Måste allt vara tolkningsbart i det oändliga? Ibland kanske en sten bara är just en sten, ett hus ett hus osv.
Men kanske skulle jag tagit bort dockan. Tagit bort texten på täcket. Tagit bort sängen. Tagit bort tapeterna och golvet, hemkänslan. Tagit bort allt. Bara haft några väggar. Om ens det. Tagit bort mig. Äh. Hejdå. Nu ska jag äta socker.
Nej men så gulligt. Fina tapeter, men kunde det inte vara trevligt med ett fönster? (Jo, men därför nej.)
Sött kattdjur med nyckel i blicken. (Gjord av frigolitemballage till en TV)
På täcket står det; En våldtäkt, är en våldtäkt, är en våldtäkt. (Sängen är gjord av kartongbitar.)
----------
Hej igen. Nu ska jag ändå skriva några utvalda delar av mina tankar angående mitt projekt som jag vill lufta. I punktform för tydligheten- och kontrollens skull.
* Nyckeln i blicken på "figuren" symboliserar att han vill komma in. I dubbel bemärkelse. Han har redan tagit sig in i hennes sovrum...
* Förövaren (för ja, det är vad figuren symboliserar) är gestaltad som ett djur eftersom denne beter sig omänskligt... Är man en människa när man begår övergrepp, eller är man bara ett monster som låter ens instinkt styra handlingen? Figuren ser ganska gullig ut, men...
* Det är inte en slump att offret/kvinnan/flickan har svarta spetstrosor. I media får man ofta läsa att våldtäktsmän gått fria på grund av de mest fantasifulla orsaker. Hon var berusad, hon hade fel kläder, hon befann sig på fel plats, hon sa inte nej tillräckligt högt osv. Men den orsak jag läst om som etsat sig fast mest i mitt huvud är; Hon hade svarta spetstrosor.
-Ja, då får man ju verkligen skylla sig själv.
Resten som jag tänkt behåller jag för mig själv för nu.
----------
Brukar ni också känna ett visst obehag av att finna en pastaskruv i vasken, när det enda i pastaväg ni ätit är gnocci?
Jag hade som sagt till en början svårt att bestämma mig för vilken av mina idéer jag ville sätta i verket när det gällde street art projektet. Först var jag inne på att ge en viss intetsägande vägg i stan en makeover tillsammans med Lina, men vi insåg snart att våra visioner både var orealistiska och tama, så vi övergav väggen till sitt öde. Därefter var jag inne på att ha pensionärer i miniformat, läs 7-8 cm höga, till att göra goda gärningar och trevliga saker i stan. Till exempel sopa ihop fimpar till högar mångfaldigt större än dem själva, måla kärleksfull grafitti, bada nakna i den för dem stora "fontänen" (dryckesgrej) och så vidare. Jag tänkte i så fall att jag skulle fotografera Kerstin och Kent (som de heter) när de gjorde sina grejer, en bild nära och en bild på platsen runt omkring där de bara syns som små prickar på bilden. (Inspirerad av fantastiska "small people", ja.)
Men till slut blev det ändå mina nyfunna bästisar, pärlplattorna, som fick agera objekt för mitt projekt. Under hela tiden som jag försökte rikta in mig på Kerstin och Kent och deras göromål, så var det ändå hos pärlplattorna mitt hjärta (öh?) fanns. Jag satt nätterna igenom och pärlade tills fingrarna fastnade i något konstigt slags pärlnypgrepp, då gick jag och la mig. För att sedan gå upp dagen efter och göra en morgonpärlplatta till morgonkaffet, följa upp med en förmiddagsplatta, fortsätta med att påbörja en lunchplatta och så vidare. -Besatt sa Lina, och jag kunde inte neka där jag stod på Panduro och nästan svettades i extas över det breda nyanssortimentet.
Nedan har jag valt ut några utav de pärlplattor jag alltså gjort och limmat upp på strategiska platser i stan. De sitter/satt runt Kungsportsplatsen, Brunnsparken och gatorna där omkring. Själva monteringen utförde jag en kväll/natt tillsammans med Lina & A från klassen. (Samtidigt som vi också verkliggjorde deras fina projekt.) Det var en fantastiskt kul natt! Och lite spännande också. Jag vet inte om det är jag som är dumdristig (vilket är ganska vanligt förekommande tror jag) men jag tyckte aldrig att det var läskigt eller att det kändes tveksamt att limma upp mina, ibland smått vandaliserande, pärlplattor med cementlim för utomhusbruk. Spännande kan jag sträcka mig till. Speciellt när jag skulle sätta upp pärlplattorna på bankomaten som ju är videoövervakad. Ned med mössan till ögonen och upp med halsduken ovanför näsan, upp med luvan och limma limma! springa springa! Tjejen som stod och tog ut pengar i automaten brevid låtsades helt resolut att inte se. Inte en milimeter att hon avvek med svenssonblicken från sin lilla lysande bankomatskärm i nattens mörker. Då stod jag ändå typ 30 cm från henne och limmade pärlplatta för kung och fosterland. I hennes gula ruta dessutom, ni vet de där gula strecken på marken som man ska respektera och ej överskrida när någon står och tar ut pengar. Hon märkte inte ens mig. Intressant.
Med mina pärlplattor på dessa utvalda platser ville jag få någon att reagera, tänka en extra tanke. Har bara någon gjort det så är jag nöjd. Jag ville också ge stan lite mer liv, även om bara pyttelite. Har jag gett det så är jag nöjd.
-Är jag nöjd?
Brunnsparken.
Placerad mittemot flitigt använd spegelvägg.
Topshop.
Flickor på bänk.
Affären med de älskvärda idealen.
Prinsessa med skägg vill också åka kollektivt.
Observera grannen.
Videoövervakad. (Iih.)
Reflektioner
Genomförande;
Platsen vi hade var given; centrum utav centrums centrum i Göteborg; Kungsportsplatsen med omnejd. Det var utifrån detta faktum jag utgick när jag funderade över vad jag ville göra egentligen. Här är alltid fullsmockat av folk på dagtid, men ändå ser man inte direkt en enda människa. Bara folk. Jäktande figurer. Jag funderade länge fram och tillbaka över vad jag ville göra med denna plats. Vad jag kände spontant var att jag ville få folk att tänka en extra tanke, om så bara en endaste tanke. Jag ville smycka och klottra upp mina tankar i området och smitta människor med dem. Vandalisera, skulle vissa säga, kanske även jag. Delvis därför föll till slut (som bekant) lotten på mina pärlplattor à la eftertanke. Detta eftersom pärlplattor är ett sympatiskt sätt att vandalisera, tycker jag.
Varför jag valde att limma upp plattorna nattetid beror även det på platsens myllrande dagskaraktär. På natten fick jag jobba någorlunda osedd och ostört, vilket kändes tryggt. För helt okej är det kanske inte enligt alla att limma upp sina dängor med cementlim i offentlighetens rum.
Resultat;
Några av mina pärlplattor togs ned fortare än kvickt, vilket jag hade räknat med. De som på ett utpekande sätt provocerade ett specifikt företag och de som satt på privatägda fastigheter rök redan på förmiddagen nästkommande dag. (Även om de i vissa fall satte ärr utav cementlim, hehe.) Kommunalt ägda pärlplatteplatser är däremot fortfarande pärlplattebeklädda. Det tycker jag är trevligt. Då har jag ju faktiskt satt fysiska spår i staden. Delar av mig sitter kärleksfullt cementlimmade i stans stressigaste delar. Säkert skyndar så gott som alla bara förbi utan att veta att de passerar fragment av mig, men stannar bara någon upp, någon endaste, så är jag som sagt nöjd. Den extra tanken hos en människa som jag eftersträvar kanske dyker upp, och i så fall sätter jag inte bara fysiska spår i staden, utan även pyttepyttesmå mentala i människan. En tanke som kanske blir till ett (eventuellt bortglömt, men befintligt) minne, vilket är ett mentalt spår. Fint. Tufft.
Jag tycker mig själv se på staden med lite andra ögon nu. Jag ser. Möjligheter och detaljer överallt! Möjligheter som i vad man hade kunnat göra på olika platser, och detaljer som i vad som faktiskt redan är fint eller bra. Det är roligt att tänka på det viset, för det ger staden som en ytterligare dimension. Göteborg har blivit en plats att inte bara bo i, utan även att upptäcka.
Redovisningen;
Trots en heldag på trästol i aula med ocharmigt ljus hade jag inte tid att varken känna av träsmaken eller att reflektera över rygg-aj. Bra betyg på en redovisningsdag! Det var spännande att få se vad alla andra gjort utav sina projekt, och jag måste säga att jag är imponerad över resultaten. Själv var jag först ut på ”scen” utav alla sextio studenter till att redovisa, och jag tror att det gick bra? Vet dock inte så noga, minns knappt vad jag sa.
Vad jag dock vet är att detta projektet gett en ordentlig släng av mersmak! Mig blir gatorna inte av med i första taget nu. Jag har bara börjat. Mohahaha.
sedan sist har jag pärlat, pärlat, pärlat. fått mani. för ja, det blev pärlidén. man ska väl gå på det man känner mest för tänkte jag till slut. jag var bara tvungen att älta lite innan jag bestämde mig för att det är okej att köra min pärlgrej, trots att en annan i gruppen bestämt sig för samma material (men på ett annat vis). det var ett bra beslut av mig. nu kan jag inte sluta poppa nya motiv i huvudet som jag vill få ned under strykjärnet. pilligt, roligt, ganska långsamt och tålmodigt, passar mig. och så luktar det bränd plast. men nu har jag pärlor överallt. i soffan, på köksgolvet (tur man inte har barn med luftvägar och grejer), mellan plankorna i rummet som jag inte får upp, säkerligen några i sängen, och till och med i kaffet hamnade det två små rackare.
förutom att sitta på min kammare och pärla har jag hunnit med lite annat också. som att hälsa på i M:s tio-personers-kollektiv igår kväll tillsammans med Lina. Förvånande välorganiserat boende och med en underbar trädgård! Och så luktade det bostadsområde, ungefär gräs, kall luft och asfalt. Hos mig luktar det mest stan och kullersten. (Men fågelkvitter på gården, det har jag faktiskt. Och ingen biltrafik. Så jag ska inte klaga.)
i morse var det dags för den sedvanliga (nåväl, andra i raden, men more to come) måndagsfrukostbuffén. graffitifilm, intressant. ont i magen. krångel i datasalen. men som löste sig. stan. mötte gruppen.
M:s installation av naturupplevelse var fin! han satt där på sin bänk i strumplästen med filt och såg så mysig ut, som en Mulle i kontrast till omvärlden. fågelkvitter hade han också fixat. det är så roligt att se hur folk bara går förbi och låtsas "inte se"/höra, alternativt glor som fan, men med det där ovärdeliga frågetecknet i ansiktet. människor är intressanta, fina, ofina, ovärdeliga, roliga och patetiska. Underbara och hemska. Jag älskar dem. Jag hatar dem. Jag är dem. Jag är inte dem.
det är en soppa i mitt huvud. det är det här med att förändra något i det offenliga rummet som orsakar maträttstillståndet där uppe. what to do. eller snarare what not to do.
har ungefär 39 och ett halvt uppslag och idéer. påbörjat samtliga men inte slutfört en enda. slutfört vore väl kanske lite väl tidigt i och för sig, men det vore förträffligt om jag kunde bestämma mig någon gång och (främst) ägna mig åt det som faktiskt ska bli detta något.
just idag, i skrivande stund i alla fall, känner jag starkast för min pärlinkluderande idé. var på ikea härom dagen och införskaffade material till pärlidén. men efter införskaffningen så hörde jag att en annan i gruppen tänkt ungefär samma sak. samma pryl men på ett annat vis. åh. typiskt. lät därför materialet i fråga ligga och damma någon dag eller två, men i förmiddags kunde jag inte hålla nävarna borta så det blev en och annan pryl på mitt vis.
sen blev det lite fotosessions utav annan art också.
och någon bild.
och massa, massa fika.
bestämma mig.
tack på förhand.
mvh Annie
Igår hade en konstnär vid namn Anna Carlsson hand om oss (och de två andra klasserna) hela dagen. Hon visade axplock ur sitt konstnärsskap och gosh! Vilka tuffa grejer hon gjort. Aktioner i det offentliga rummet, typ. Ett utav hennes verk hade jag hört talas om, och fascinerats utav, sedan tidigare. Nämligen något så fantastiskt som att hon gjort vad jag aktivt valt att tolka som en parodi på musikaler. (Inte alls säkert att det är menat så, men i min musikalfientliga hjärna är det här ett helt enastående exempel på parodi.) Installationen gick ut på att hon drog ihop ett gäng ytterst blandade människor och lärde dem en smått corny, men fantastisk, dans. Sedan åkte de till olika platser (till exemepel kassorna vid en biograf), spridde ut sig och såg till att Fame spelades i musikanläggningen på stället. Då började alla "spontant" att utföra den i förväg intränade dansen på sin plats, utan att flamsa till det. Helt allvarligt och med inlevelse. Jag blev helt till mig i trasorna när vi fick se en videoinspelning av detta fantastiska spektakel! Åh.
På "tal" om det så var jag på filmen Mama Mia härom veckan. Anledningen var att jag verkligen ville träffa Pernilla, och lite för att jag tänkte att det kunde va gött att få det gjort. Att se filmen, för det bör man kanske göra, tänkte jag. Väl sittandes i salongen och cirka en minut in i filmen så börjar en utav rollkaraktärerna, mitt i en konversation, att sjunga! Ja, det är sant, hon SJÖNG fram det hon ville ha sagt till sina kamrater. Jag trodde inte mina ögon och öron och stirrade förskräckt på Pillis, men där var det frid och fröjd i minspelet minsann. Ett rofyllt och härligt leende var vad som mötte mig från Pillis´ sida, som förklarade att "Ja, det är klart att de sjunger när det är en musikalfilm". Och ja, det borde jag kanske förstått men eftersom jag inte trodde det var möjligt med så extremt surrealistiska uppbyggnader av respekterad vuxenfilm så tänkte jag godtroget att Mama Mia innehöll filmmusik utav musikalart. Men nej. Efter min fasansfulla upptäckt följde nästan två timmar utav sång, sång och åter sång. (Notis. Jag gillar sång, men fan inte som konversationsmedel!!) Utvalda partier var dessutom uppspelade i slowmotion med lite lagom porrig ljussättning och mycket hud, bröst, muskler och otroligt många floskler. Vad sägs om en spontan duett på stranden dikskuterandes livet i tonform, lite vackert hångel med fördelaktig ljussättning som sedan helt naturligt mynnar ut i att det kommer ett 20-tal män hoppandes och skuttandes för att bära iväg på de tu. Jajjamensan. Jag överdriver inte ett dugg när jag säger att adrenalinet mitt pumpade av ilska från och till genom filmens gång, ja ilska. Löjligt, men sant. Sånt här upprör mig något överdrivet mycket. Jag var så arg att jag blev varm och darrig, var tvungen att ta av mig till underklädeslinne. Ansträngde mig dock till det yttersta för att inte störa övriga åskådares upplevelse, så jag satt och var arg i smyg. Inte ens Pillis fick ta del utav mina inre vredesutbrott. (Förrän efter filmen.)
Därför älskar jag Annas installation utav en musikalliknande situation i "verkliga livet". Som en knäpp på näsan över hur otroligt surrealistiskt det skulle vara om en sådan sak hände "på riktigt". Fantastiskt, är ordet.
På eftermiddagen skulle vi göra ett light-street-performance à la Anna. Vi hade i förväg fått i uppgift att ta med oss en rörelse till skolan, men utan att veta varför. Nu skulle vi i grupper sätta ihop våra rörelser till ett slags rörelseschema, eller dans, och sedan utföra denna på olika spårvagnshållplatser i stan vid ett visst klockslag. Så himla roligt! Vår grupp gjorde en "dans" som vi utförde runt Vasaplatsens hållplats. En utav oss började, varpå vi andra (som låtsades att vi inte kände varandra) en efter en hakade på rörelsemönstret. Gravallvarliga. Otroligt roligt! Folk visste inte riktigt hur de skulle bete sig, vissa gick rakt igenom oss och tyckte nog mest vi var ivägen. Vissa glodde, och somliga till och med fotograferade. Från håll. Sedan avslutade vi och gick utan att röra en min. Vi möttes bakom korvkiosken och flabbade lite. Sen gick vi hem. Lyckat. Roligt. Vill mer.
M gör sig redo att "cykla förbi lite spontant" på snygg cykel och joina dansen.
E och M in action. (Vi andra syns ej i bild eftersom vi var rätt utspridda.) Oberörda förbipasserande, eller genompasserande.
Vi fick en kul uppgift igår;
"Vad vill du ändra på?"
Vi är tre klasser totalt som ska jobba med detta, så det är ett stort gäng. I grupper om tio (men arbetandes enskilt) ska vi ge oss ut i olika områden, vilket område man fick bestämdes genom pilkastning. Tur att vi har A i vår grupp, hon är proffs på pil, prickar alltid det röda i mitten när det dartas på krogen, utan undantag. Så man kan säga att vi i valde vårt område. Vi valde Kungsportsplatsen med omnejd.
Efter skolan var jag och L och spatserade runt i vårt område, och smidde en och annan eventuell plan. Inget spikat, men lite nubbar här och där. Det kommer bli bra. Tror jag, intalar jag mig, tror jag på. Sen började det ösregna på mig och mina favorit-inte-gummistövlar. Jag blev glad och tog några omvägar hem, regn är det bästa jag vet ibland. Men det är inte det bästa inte-gummistövlarna vet, de lider av sina sviter än idag. Så nu ska jag ska plocka fram min mirakelsadelsmörja och ge dem lite omsorg. Hejdå.
-Ganska stört, var L:s kommentar om mitt val utav bloggnamn. Jag tog det som en komplimang och mina tidigare tvivel om det är ett passande namn försvann med ens.
Jag tänkte först kalla bloggen "Pricken över livet", vilket jag själv tyckte var fantastiskt fyndigt, och framför allt trevligt, för att komma från mig. (Dessutom ledigt som URL!) Men det dröjde inte länge (sekunder) förrän jag hade börjat få kväljningskänsla av namnet i relation till mig själv... Pricken över livet... Så käckt! Och i mitt vokabulär är käck något utav de värsta adjektiven man kan ta till. Jag blev irriterad på mig själv att jag ens hade tänkt tanken att ha något så klämkäckt till att representera min blogg, mina ord, mig. Jag fortsatte alltså att fundera och luska efter något lämpligt, mindre käckt, namn. Jag ville att det skulle syfta åt process, tankar, tidsförlopp... Men alla ord och uttryck som poppade upp i mitt huvud var så krystade, pretentiösa, inte jag. Till slut blev jag arg och fingrarna började plinka "Jag skiter i var skåpet ska stå" på tangenterna, lite som ett uttryck för min frustration över att inte komma på ett namn som var "bra nog", något som "passar in". Och när det sedan visade sig vara ledigt som URL-adress, så fick det bli det. Jag tycker att namnet passar mig, för jag tänker att det betyder att man gör på sitt eget vis och att man inte lägger för stor vikt vid vad andra tycker och tänker om en, åtminstone inte personer som försöker skriva en på näsan. (Vänta nu här... Lyckades jag just få en titel som innefattar en synonym till bajs att låta djup? Cred i så fall.)
Nu är klockan drygt 03.30 och jag blev onaturligt sugen på att rita i gränser-boken, så hejdå!
