Reflektion av projektet "no space"

Det här inlägget är av obligatorisk skolart, och därav kanske (men inte nödvändigtvis) lite långrandigt för den utomstående. Läs på egen risk.

Uppgiften
Uppgiften vi blev tilldelade oss var att hitta en övergiven plats och ladda om den. Vi fick fria tyglar på så vis att förvandlingen inte skulle genomföras i verkligheten, utan mer i fantasin. Och så skulle det slutligen presenteras på valfritt vis. In-between-spaces, eller no-spaces, var för mig ett nytt begrepp, men det dröjde inte många sekunder av plinkande på uppkopplade tangenter tills jag insåg att det inte alls är något nytt begrepp. På internet hittade jag flertalet konstnärer som riktat in sig på ämnet, varav många fotografer. Spännande bilder i överflöd sköljde över min skärm och jag slutade ganska omedelbart att titta, eftersom jag inte ville ha bilder störandes i bakhuvudet när jag gav mig ut på jakten efter min plats. Och när jag sedan skulle genomföra min förvandling. Jag ville vara oskriven.

Val av plats
Jag gav mig ut på platsletarjakt i dagarna tre. Eller fyra. Heldagar med spårvagnsåkning till olika områden med tillhörande målinriktade, men samtidigt planlösa, promenader. Jag hittade en och annan plats som var "bra", men ingen som var min. Jag började känna mig frustrerad och övergick därför till att fundera över andras arbeten i stället för mitt eget. Som så ofta, tydligen. (Fick jag ju veta av min handledare en dag.) Men efter ett tag så kom jag på, att min plats ju hela tiden legat runt knuten där jag bor. En plats jag känner för, tycker är obehaglig, men gillar att ogilla på något vis. Varför hade jag inte tänkt på den förut? Antagligen för att det hade känts "för enkelt" om jag bara tog den direkt. Jag kände ju redan till att den fanns, och den låg så nära mitt hem... Men efter att ha jagat omkring i Göteborgs diverse parenteser utan att ha funnit något "bättre", så kände jag mig tillfreds med min plats. För det var verkligen min plats.

Processmetod
Jag följde alltså mina känslor i valet av plats, och i samma veva bestämde jag mig för att fortsätta följa mina känslor i det här projektet. Då menar jag känslor för uppgiften, för platsen jag valt och området som platsen ligger i. Jag ville låta dessa känslor styra mig genom projektet och tillåta, eller tvinga, mig själv att slappna av med att inte ha kontroll. Kontroll över projektet, arbetsgången och vad det skulle bli i slutändan. Det är något jag (mer eller mindre motvilligt) varit inne på även i tidigare projekt, och jag känner att det är bra för mig att öva på detta, kontrollfreak som jag är. (Eller var?)

Ämne ett: Känslor
När jag väl hade en plats så började jag med att känna in den. Jag spenderade tid där, dagtid, kvällstid, funderingstid. Jag började märka att ögonbrynen ofta rynkades och att käkarna liksom pressades ihop när jag befann mig på platsen. Jag kände mig arg, tänkte på jobbiga saker och kom på mig själv med att nästan som knyta näven. När jag gick därifrån kände jag mig mer avslappnad i kroppen och peppad i skallen, som att platsen gav mig någon slags miniurladdning. Att vara arg eller frustrerad behöver ju inte vara negativt, det kan också vara skönt. Jag tycker att vi behöver alla våra känslor, och den här platsen lockade fram mina mörkare sådana. Gött! tänkte jag, och bestämde mig för att ta vara på platsens talang för detta.

Ämne två: Gentrifiering
Etnologen Joakim Forsemalm som föreläste för oss i september satte verkligen spinn på mina tankar. Han pratade om gentrifiering, och jag fick ett begrepp på något som omger- och förbryllar mig. I inlägget "Tankar föder helvetsprojekt" från 19 oktober skriver jag om tankarna mitt projekt handlar om. Ganska precis så vill jag uttrycka det, så jag väljer att länka dit i stället för att skriva om här och nu. Det skulle kännas fel, försämrande och upprepande.

Uttrycksmetod
Jag kände ganska tidigt att jag ville göra en film som slutprodukt till redovisningen. Delvis för att jag bara gjort film en gång tidigare, och jag kände att det var något jag ville lära mig bättre. Men främsta anledningen till att jag valde film var för att jag verkligen ville förmedla känslan av det jag jobbat med och ge åhörarna en helhet, och det tycker jag att man kan få fram bra med hjälp av film. (Sedan om man lyckas är en annan femma.) Jag ville inte bara berätta för åhörarna om projektet, utan jag ville visa dem, få med dem och ge det hela en slags handling.

Jag började med att bygga en modell av min plats, och la ned mycket energi på att få den som jag ville ha den. Sedan lät jag en animation äga rum i modellen med hjälp av mörker, vanliga glödlampor som punktbelysning, en massakerad dockas ben och ett trevligt objektiv som tog tusentals bilder. Animationen utgör dock bara en del av filmen. Övriga ingredienser är rörlig bild, textblock, inspelade ljud och självklart musik. Jag var rädd att det skulle bli rörigt, men tyckte till slut att jag jag fick till en röd tråd. Mycket tack vare de röda skorna som inte är röda av en slump, och som följer genom hela filmen.

Jag jobbade i Movie Maker, vilket egentligen inte var ett aktivt val. Det bara blev så. Men jag tycker det känns bra att ha lärt mig hantera det, eftersom det är ett bra program när man arbetar i skolan. Det är lättillgängligt då det redan finns i de flesta datorer, och dessutom är det lätt att jobba i.

"Tyvärr" är filmen för tung för att lägga upp i bloggen, men den nyfikne kan kontakta mig för en privat filmvisning. (Höhö. Hej mamma, ja.)

Tankar efteråt: Mitt arbetssätt
Det har varit spännande och skönt att låta projektet utvecklas allt eftersom, och att följa mina känslor. Det hade jag aldrig fixat när jag började på HDK, för bara lite mer än ett år sedan. Jag får nog erkänna att jag är lite utav ett kontrollfreak eller perfektionist i vissa avseenden. Men nu känner jag verkligen att det har blivit bättre, och att jag i det här projektet faktiskt genuint har känt mig okej med att inte veta nästa steg hela tiden. Nu kan jag mer ta en sak i taget och ibland låta saker bli vad de blir, i stället för att hela tiden arbeta strukturerat och målinriktat. Med det inte menat att jag inte tycker om att arbeta på mitt "vanliga" vis, för det gör jag. Men att kunna variera mitt arbetssätt ser jag som en klar fördel.

Det faktum att jag kan tillåta mig själv att släppa på kontrollen är en skön utveckling för mig, som jag tror att jag kommer ha stor nytta av i min framtida lärarroll. Och nej, jag krystade inte fram den meningen bara för att. Jag tror att jag är en sådan som tenderar att ta på mig för mycket, som har väldigt höga krav på mig själv och vill att allt ska bli bra. För alla. Hela tiden. Och att det är upp till mig, bara mig, att fixa... allt. Det brukar vara så, att jag ofta får rollen som spindeln i nätet. Eller tar jag den rollen? Hur som helst brukar jag i alla fall trivas med det, så det är inget jag har sett som ett problem. Däremot har det inte blivit så nu bara. På HDK. I klassen. Jag har verkligen inte den rollen, och det har varit ganska skönt. Var det ett omedvetet ställningstagande från mig i början, att jag inte skulle ta den rollen? Eller är det att det finns andra spindlar i vårt nät? Eller vad är det som har gjort det? Jag vet inte. Däremot vet jag att jag nu ibland kan tänka i banor som "Det ordnar sig." Den meningen har verkligen inte funnits i mitt förråd tidigare, men jag tror att jag välkomnar den. Lite. Det känns ovant, men ganska skönt, att låta saker ibland bli som de blir. Följa sina känslor snarare än sina tankar.

Tankar efteråt: Uppgiften
Först tyckte jag att det var frustrerande att uppgiften inte skulle utföras "på riktigt", utan mer i fantasin. Detta var för att ge oss fria tyglar att förändra platsen verkligen precis hur vi ville. Det förstod jag ju. Men jag gillade det inte. Mina händer längtade efter att få göra, bygga, skapa och gärna bli skitiga och lite trasiga. Jag ville inte alls sätta mig och skapa bilder i mitt inre och kanske göra en fin liten skiss för att förmedla min fina lilla tanke. Fy fan, liksom. Så jag blev lite arg. Koncentrerade mig på att vara arg ett tag, men sedan ville jag inte vara arg mer så jag tog energin och byggde en modell i stället. Jag behövde göra det, och till min glädje såg händerna i alla fall lite förstörda ut när jag var klar. De värkte, det blödde från nagelbanden och från ett och annat rivmärke, knogarna var skavda och naglarna svarta av skit eftersom jag använde stenar och grus från min plats. Gött. Nu kunde jag känna att jag var på gång, och uppgiften var rolig.

Nu såhär i efterhand så uppskattar jag möjligheten att få sväva ut och verkligen förändra hur man vill. Just att få chansen att göra saker som i praktiken skulle vara omöjliga är en häftig tanke. Och på något vis så känns det som att förvandlingarna visst har skett "på riktigt". Det har väckt mycket känslor och tankar hos oss i klassen och lett till bra diskussioner. Jag kan verkligen se att det här skulle vara en mycket bra uppgift att jobba med i skolan. Att låta eleverna känna på sin stad, ta plats i den och ladda den. Det är viktigt att eleverna får känna, och det tycker jag att man får göra i en uppgift som den här. Sedan i och med att jag själv nu jobbat i det offentliga rummet, så kan jag såklart lättare i framtiden handleda elever i detsamma.

Någon sa att jag brukar ha en slutkläm, men det har jag inte. Som jag skrev sist så känner jag mig mest tom nu såhär efter avslutat projekt.

Amen och poff.