Utställning!

Jag är helt slut. Lång, men fin, vernissagedag efter en natt med alldeles för lite sömn. Natten ägnade jag i stället åt härlig musik med härlig L i härlig ateljé och rundade på småtimmarna av med ofrivillig promenad och till slut ett efterlängtat bad. Jag liksom hann inte sova förrän dagen råkade gry. Men det gjorde inget.

Utställningen blev riktigt bra till slut ändå. Måste jag säga. Så bra jobb alla har gjort, vilken grym klass vi är! Cred cred till er alla.

Själv velade jag in i det sista om jag skulle ha med min "bloggmatta" eller ej, men när jag fick den på plats kändes det rätt så nu ligger den där under stafflit med tavlan på. "Mattan" är alltså alla mina blogginlägg om projektet utskrivna i multipla exemplar, ihopsatta som en matta. För att visa på processen, att det finns mer bakom än bara just själva tavlan/produkten. Tavlan liksom växer upp ur processen. Sedan ville jag också med mattan rama in och lyfta fram bilden, "ge den en plats", och samtidigt binda ihop den med omgivningen. Tavlan står på ett staffli dels för att komma upp en bit då jag ser motivet som "svävande", men också för att visa på konflikten jag haft med att göra premiär som penselanvändare, förstagångsmålare som jag är. Det hela känns helt okej. Det känns rätt för mig, sedan huruvida jag älskar att visa upp det jag gjort för "vem som helst" är en annan femma. Men jag har ändå valt att visa det på ett sätt som känns okej. Det är bra. (Bilder kommer kanske, efter publiceringsältning i så fall.)

Förresten så slog det mig i natt när jag badade att jag nog fått inspiration till projektet från mitt duschdraperi! Jag tänker ofta bra när jag badar, och får tydligen inte bara bra tankar och inspiration medvetet utan även omedvetet där. Eller vad säger ni?

Nu ska jag sova, och i morgon ska jag ha klänning på mig. God natt!

Reflektion

Nu ska projektet konflikt summeras och reflekteras. Och som vanligt när det drar ihop sig för sådana företeelser så känner jag mig inte riktigt redo för det. Jag är mitt uppe i det fortfarande, två dagar kvar. Hallå eller. Och en massa ofärdiga tankeprocesser. Men.

Val av konflikt
I begynnelsen tänkte jag att jag inte ville jobba med en allt för personlig konflikt, så jag krystade fram en massa käcka idéer. Så käcka att jag diskret kräktes och ägnade "fritiden" till att älta mina inre konflikter. För sådana har jag gott om just nu, vill jag lova. I början försökte jag alltså styra mitt fokus till något som inte är. Inte just nu, hur gärna jag än vill. Men efter att ha krystat en hel vecka utan att klämma ut något som jag kände för, så gav jag mer eller mindre efter för mina uppfyllande inre konflikter ändå. Det började med att jag snöade in på myten om Fågel Fenix. Ägnade dag och natt åt att läsa om denna fågel, och började skissa på en massa oföreställande bilder av den. Så som jag ser den i mitt huvud, och som jag känner att den behöver vara för att vara min fågel. Det kändes rätt att ägna mig åt det här, och tiden försvann med mig in i mitt skissblock. Jag slukades, men utan att egentligen ha för avsikt att använda detta i mitt projekt. Efter en handledning med gruppen fick jag dock upp ögonen för att jo, det är visst precis det här jag ska ägna mig åt. Det är ju det som uppfyller mig just nu, det är där jag är. Det kändes härligt och konstigt på samma gång, att ta min fågel som en del av projektet. Vad ska jag göra av det, tänkte jag. (Produkttänk, jajjamen.) Men jag tillät mig att vara där just då, och bara fortsätta min fågelprocess. För det var (är) verkligen en process. En viktig.

Varför fågeln?
Selektivt (men ärligt) uttryckt så står fågeln för förändring, nyfödelse, förvandling, styrka, minnen, frihet... Den är som en symbol för förändringen, "nu kontra då". Dåtid - nutid - framtid. Mina tankar och värden. Som jag skrivit tidigare fick den under ett handledningssamtal med M även en "titel" som jag gillar. Orden är så träffande för vad den betyder för mig.
"Minnet av det som hänt, och den vackra vägen ut."

Faser
I det här projektet har jag verkligen gått igenom olika arbetsfaser. Först var jag bara förvirrad, jag försökte ändra fokus till något som inte är. Samtidigt som jag ägnade min egentliga energi till det som faktiskt uppfyller mig, vare sig jag vill eller inte. Jag gjorde lite av varje, plottrade på ingenting och allting på samma gång. Bäljade kaffe nonstop och var överaktiv. Jag började massproducera osammanhängande och utan själslig tanke. Krystad skit, som senare åkte i pappersåtervinningen. (För javisst var det skisser.) Jag insåg snart att det inte höll, och så blev jag arg. Satt och svor på handledningarna och tänkte onda tankar så fort projektet kom på tal. Levde i denial några dagar, "Nu skiter jag i det här", för att sedan acceptera mina inre konflikter som objekt. Okej, nu kör jag, det är det här som är. Jag ska ägna mig åt det, jag behöver inte vara fyndig. Bara ärlig. Så. Och så gav jag mig hän till det. Och därifrån har jag åkt bergochdalbana. Vissa dagar på topp, andra dagar nere i dalen. Precis som det ska vara i en process? Tror jag. Jag kan i alla fall inte säga annat än att det har varit uppfyllande och uttömmande att jobba med det här. Jobbigt, härligt och viktigt.

Bloggen
Under projektets gång har jag känt att bloggen varit en viktig del. Här har jag skrivit både publicerade inlägg och inlägg som förblivit utkast. För min skull. Sedan har jag ibland publicerat någon dag senare, men då ofta i reviderad upplaga. Det viktiga har då varit att få skriva av mig, och sedan skära ut vilka delar som jag vill ha publika. Att idag skriva den här reflektionen känns delvis som att upprepa saker jag redan skrivit, men jag ser det här inlägget som någon slags summering. Samtidigt är det vissa delar jag väljer att inte upprepa, eftersom jag har en tendens att alltid sväva ut och skriva 72 mil. Därför hoppas jag att blogginlägg från projektets gång läses av gruppen och berörda handledare, och inte bara den här reflektionen.

Vad har jag lärt mig?
Jag har för första gången faktiskt känt att det är processen som är det centrala. Orden som bankas in i huvudet på oss här på HDK har äntligen slått rot. Åtminstone frö. I början av projektet var jag inne på det klassiska produkttänket, men när jag väl gav upp det och gav mig hän till fågeln, så mer eller mindre försvann det. Jag har därefter känt mig någorlunda lugn i mitt kaos. Från och till har jag känt "Vad blir det här egentligen?" men samtidigt har jag någonstans struntat i vad det blir. Det har känts viktigt att göra det här, och jag känner att jag lagt ned min själ i det. Resultatet kanske inte är precis som jag hade velat ha det om jag fick välja, nybörjare med pensel som jag är. Men det är väldigt starkt laddat. Åtminstone för mig. Bara en sådan sak att jag för första gången i mitt liv (med undantag för ett A3-format i gymnasiet) faktiskt grabbat tag i en pensel och målat är en konflikt jag nu övervunnit. Jag kommer absolut att måla igen, jag kan knappt vänta. Penseln och jag har blivit, om inte vänner, så i alla fall bekanta. En spännande bekantskap som jag ska fördjupa mig i vare sig känslorna är ömsesidiga eller ej. Jag känner också någon slags kluven tillfredsställelse i att "bara" ha gjort en tavla och känna mig lugn med det. Att den varken skriker slagord eller har något direkt budskap till den utomstående beskådaren. Den får tolkas fritt, men har ändå så mycket bakom- och underliggande mening och själ. Ovanligt för mig, och jag har lärt mig att gilla lugnet.

Aj.

Min hälsa sätter tandpetare i hjulet för mig. Igår mådde jag ap och målade tills jag stupade, bokstavligt talat. Vid 22-snåret fick jag foga mig och motvilligt styra kosan mot sjukhuset. Där kopplades jag in och övervakades. Det var lite vajs så jag fick stanna ett slag. Efter slaget åkte jag och min pillernöjda kropp hem och sov. Gott. Därav rubbat schema idag, attans. Kom till ateljén vid lunch och stannade tills pillrena gav upp. Men det var en fin dag i ateljén, som det ska, och brukar, vara. Ajet är nämligen bättre idag tack vare familjen Tablett, men jag är inte på topp och nu vill jag bara slänga mig själv i sängen och knoppa tillsammans med mina ytliga andetag och strålande kroppsdelar. Utvärderingen som ska bloggas senast vid midnatt får vänta tills i morgon förmiddag. Förlåt.

Sjukintyg i bildform.

Halleluja.

En ny värld har öppnat sig! Jag har köpt ny färg. Se! Skräp-kvalle-turkos efter ett lager, normal-kvalle-ljuslila efter ett lager. Förstå vad jag har haft med att göra. Nybörjare som jag är lär jag mig av mina misstag varje dag. Tänk om man alltid lärde sig i den här speedade nybörjartakten, då skulle jag vara skitbra på att måla kanske lagom till årets första höstbris. Skulle kunna transformera alla fantastiska bilder i mitt huvud till fysiska ytor. Åh. Synd att det inte funkar så.

Och så måste jag bara säga att jag fullkomligt älskar att vara i ateljén just nu! Det är en så härlig atmosfär och underbara människor. Jag vill aldrig gå hem om kvällarna. Men sen gör jag alltid det ändå.

Laddar.

I helgen har jag målat och målat men inte kommit någon vart. Färgen kräver 3-4 lager och jag insåg inte det skeva i det förrän mer erfarna akrylare i klassen upplyste mig om att jag gått i en fälla. Maria, som kallar sig själv färgfascist, fnös och likställde materialet med vattenfärg. Se där ja. Dock älskar jag färgnyanserna jag börjat med och tänker avsluta de partier som ska vara i de färgerna, men till övriga delar blir det till att köpa bättre märke om jag vill bli klar under det närmsta seklet. Och det vill jag.

Något jag funderat mycket över är hur jag ska gå vidare med projektet. Jag kände mig spretig med mina två delar, tavlan och filmen. Men ville inte skippa någon av dem. Så hade jag då handledning med N idag. Lövli. Efter det bestämde jag mig, smått motvilligt, att faktiskt ägna mig åt min tavla. Och bara det. Inte filmen, inte någon annan sidekick. Gah! Jag vill ju klämma in någon fyndighet, ha ett budskap eller en knorr av något slag! Men nej. Detta handlar inte om något kul, och jag ska tillåta/tvinga mig själv att vara allvarlig. Och att "bara" ha en tavla. För ja, det är så det känns. Bara. Men jag vet att det inte är bara. Jag tycker ju till exempel inte att någon annans tavlor är "bara". Men fortfarande... Jag vill så mycket mer. Men det får bli nästa gång. Nu är det detta. Punkt slut.

Att jag bestämde mig för att skippa filmen känns nog rätt bra ändå. Den är inte redo att knytas ihop, jag är mitt i det som skildras. En process, en bearbetning som behöver få fortsätta, inte avslutas här. Det blir fel.

Jag behöver göra min tavla. Den har liksom blivit viktig, och jag känner att jag vill slutföra den på ett bra sätt. Det är viktigt att det blir rätt, och då menar jag inte estetiskt rätt. Däremot att betydelsen och genomförandet känns rätt.

Idag började jag ge tavlan undre lager av ord och meningar, som alltså ska ligga under färgen. På så sätt laddar jag den med den betydelse den faktiskt har. Orden kommer inte att synas, men de finns där. Jag gillar det.


En liten del.

Finner inte ord. Pysslar därför.

HBT-festivalen i Göteborg tog under fredagen även skepnad i mitt pysslande. Det blev en heldagspaus från skolkonfliktprojektet, till förmån för en annan konflikt. En vän till mig har startat ett projekt där de stöder dramagruppen Mabasen i Namibia. En grupp som med hjälp av teater och diskussion vill bryta tystnaden och förändra attityden kring hbt-frågor i landet. I flyern berättas till exempel om hur kvinnor utsätts för corrective rape, vilket innebär våldtäkt för att "bota homosexualiteten". Konflikt eller vad. Jag sprängs. Finner inga ord, kan inte ens formulera vettiga tankar. Det är så sjukt, ofattbart, snett, vidrigt, bissart, så helt utom denna värld. Eller tydligen inte, såklart. Jag är väl inte chockad, men likväl förbannad och ordlös. Så jag bidrog i stället med att göra en flyer och överlåter ordandet till min slagfärdiga vän Susanne.

Framsidan växte fram på detta vis.


In-ex in-ex.


Rita rita.


Photoshop photoshop.
(Ansikten gjorda utifrån Majas prototyp.)

Då - nu. Igen.

Fy, lite jobbigt inlägg att publicera. Jag skrev det för några dagar sedan efter grupphandledningen, och nu är det dags att fläka ut det. Klick.


Vill inte.
__________________________________________

Något som stör mig är den uppfattning som många bär. (Observera att jag skriver många, vilket inte innebär alla.) Uppfattningen om... Hur ska jag uttrycka mig... Det kommer att missuppfattas. (Men just nu skiter jag i det, jag tror att åtminstone mina klasskamrater förstår. Eller gruppen? Eller i alla fall handledaren? Eller? Bara jag? Jaja.)

Uppfattningen om att det man publicerar på nätet är saker man vill "visa", saker man är nöjd med. Om det så än är bilder man gjort, foton man tagit, eller för all del foton där man själv är med. Så tror folk att det är saker man är gillar. Jag tycker inte om den uppfattningen, den får mig att känna att jag inte vill lägga upp "vad som helst". För att folk kommer tänka "Jaha vad var det för speciellt med det där?" Fast det kanske inte alls var meningen att visa något "speciellt", utan bara vara ett konstaterande. Men därför känns det till exempel ibland konstigt att att lägga upp processbilder. "Ja, hehe den här är ju då inte färdig..."
-Nähä!? Egentligen. Behöver det egentligen förklaras? Nej. Jag lägger ju inte upp bilden för att visa "Såhär ritar jag, se!" utan mer för att visa en del av vad jag pysslar med, vad jag fylller mina dagar med, hur mina tankar går eller för att illustrera det jag skriver. Inte för att visa vad saker och ting ska BLI. Produkttänket går mig på nerverna. Jag kanske rentav lägger upp bilder för att jag HATAR dem? Bilder som betyder något, som jag känner något för. (Eller inte. Kanske bara för att visa menlöshet.) Sedan blir jag såklart glad om någon gillar det jag gjort om jag nu skulle lägga upp sådana bilder, det är inte det. Men när jag lägger upp bilder som inte visar hur saker och ting blev, eller foton där jag inte blev bra, och då får frågor/kommentarer/ifrågasättningar om vad det var man la upp egentligen, vad det var för bra eller snyggt med det, då undrar jag. Måste allt man visar bevisa något?

En annan sak jag tänkt på är när folk lägger upp bilder på olika "forum" (host host faceboohost) från olika upplevelser. Det kan vara från en resa, från en fest eller vad som. Då fälls det kommentarer till höger och vänster om människornas utseende i bilderna. Fastän det kanske inte alls var centralt i upplevelsen... Men människa på bild = utseende = medvetenhet = yta =
jag vet inte. Visst lägger jag ofta upp bilder på internet som jag gillar. Gillar för att de är roliga, fula, fina, härliga, talande, konstaterande eller speciella. Minnesvärda stunder helt enkelt. Så får man kommentaren "Åh gud va bra du passar i blått, det borde du ha oftare, kolla som det framhäver dina knogar!"
Och jag ba "Va? Jamen, visst var det en härlig kväll? Men ja, jo mina knogar är ju faktiskt väldigt snygga till blått."
Eller ännu värre, man får kommentar som "Haha, som du ser ut i håret nu för tiden!/Vilken stil du skaffat dig! Typiskt dig att hålla på."

-Jaha? Men det var en fin kväll i alla fall. Ser du? (Nej, men du ser mitt hår, mina kläder och mina knogar.)

Utseende, utseende, utseende. Alla har vi ett utseende. Kunde det inte få vara punkt där? Nej, för utseendet ska fokuseras, diskuteras och kommenteras. Överallt. Och nej, det är ju ingen nyhet. Men nyhet är, att jag stör mig på det så pass mycket som jag gör. Jag har såklart aldrig ansett att det är bra eller ens okej, att samhället är så utseendefixerat. Självklart inte. Men det har heller inte varit ett känsligt ämne på ett personligt plan. På sista tiden däremot, har det varit just känsligt, och jag tänker på det mycket. Hör, ser, tänker på saker jag inte brytt mig om förut. I samtal, situationer, bemötanden... Ja, det gör mig ledsen faktiskt. Kan inte alla bara sluta noja, sluta klanka och sluta analysera så jävligt? Allvarligt.

Återigen tankar. Nu - då. Fascinerande hur saker och ting kan påverka en, såhär grundligt och på sätt och vis orelaterade plan. (Till det som hänt.) Synsätt, värden, tankar... Jag känner mig ny, annan, men ändå samma. Det är spännande att lära känna sitt nya jag. Samtidigt som jag i projektet får chansen att verkligen fokusera på detta. Som min handledare uttryckte sig om mig och det jag gör; "Minnet av det som hänt, och den vackra vägen ut." Orden fastnade och i mitt huvud har de blivit som ett arbetsnamn på mitt projekt. Jag kanske behåller det.

Jag målar.

Idag är det onsdag den 13 maj, och först nu vill jag publicera lördagens inlägg. Men jag raderade nästan all text. Bättre så.


En stund ensam i ateljén. Det var fint.

Mitt projekt handlar som sagt om konflikt. Min konflikt;
nu kontra då. Före kontra efter. Var är jag nu? Vart är jag på väg? Och hur?

Som en visare som väger fram och tillbaka... Pekar bakåt, på då. Väger över, pekar på nu. Tippar fram och tillbaka. Ur balans.
Men på väg.

Jag är totalt uppslukad av det här projektet och allt vad det innebär, men vad blir det? Vad gör jag? Jag vet inte. Jag känner mig lugn och spänd på samma gång. Det är skönt att känna att jag ändå någorlunda kommit in i, eller åtminstone förstått, det här med att se till processen framför produkten.
Jag försöker, och jag gillar det.

Torsdag in my heart.

Torsdagen denna vecka var en ovanligt efterlängtad sådan. Den bjöd nämligen på handledning gånger två för förvirrade projektsjälar. Först individiellt med handledaren. Sedan med gruppen. Nu sitter jag här och försöker minnas vad gruppen sa, men kommer bara ihåg delar. Det stör mig. Jag kände mig lite borta när vi satt där. Dels på grund av mitt mindre eminenta jag som med jämna mellanrum och oanmält behagar roa mig med bland annat yrsel och spännande hjärtrytmer. Men jag tror också att jag var lite (väl) uppspelt över en av tankarna som väckts tidigare under dagen. Jag presenterar inte idén här nu för då blir det inte så bra. Det får i så fall bli när jag har lite mer kött på benen. Eller kanske mindre kött på benen. Höhö! (Ursäkta den interna jargongen där, det skall ej upprepas. I onödan.)

Vidare lade jag idag beslag på en stor skärm. Ältade lite. Köpte lämpligt material med rådgivning av Lina. När jag sedan väl var på plats i ateljén med skärm, färg, roller, coach och kaffe så var jag lite extra omständig. Allt för att dra ut på start av detta måleri. Till slut det i alla fall grundat och det kändes förvånansvärt bra. Ofrivilliga ljudeffekter frambringades till och med. Som ett barn som leker med bilar, ungefär.

Jag lämnade Da Skärm att torka över natten i ateljén, och det spritter lite i kroppen här jag valsar omkring i köket och tänker på morgondagens fortsättning. Jag faktiskt sjunger, och jag vet inte om jag gillar det. Men det gäller väl att ta tillvara på känslan. För i morgon kommer jag vara arg, nämligen. Min första stora målning, eller målning över huvud taget. Den är stor, det är penslar och rinnig färg, jag är in public. (Ge mig papper, pilliga pennor och avskildhet. Tack på förhand. Mvh/A)


Först var jag besvärad.


Sen var jag som ett barn med leksaksbil.


Men grundat blev det! Nu är det bara resten kvar. Hepp.

MMMMM. (Movie Maker Muckar Med Mig)

Nu är jag arg. Men det bekommer mig inte så värst, har vant mig vid känslotillståndet så att säga. Det är bra att jag är arg, tydligen. När jag under förra handledningen slog näven i min egen hand och svarade "Åt helvete, jag är skitarg" på frågan "Och hur går det för dig då?" glittrade handledarens ögon lite extra och han utbrast glatt "Så härligt! Det är så det ska vara."

Så här sitter jag och är i fas. Gött! Det gläder mig.

För närvarande är det bland annat movie maker som retar min nerv. Movie maker som ska vara så lätt. Och så funkar det inte ens att öppna filjävlarna trots att jag konverterat dem till .avi. Movie maker berättar för mig att
-MOV00919.avi could not be imported.
-Nähä? Men fuck you? Eller? Nej? Du har inte lust att utvekla ditt resonemang lite? Till exempel VARFÖR det inte går att importera? Nej, men för all del. Knip käft, du. M&M-jävel. Dö, dö.

Som jag ser det beror problematiken på något av följande:
- Det är fel på min dator eller på programmet.
- Jag tillhör en för gammal generation i förhållande till göromålet.
- Jag är snart färdig lärare. (Lärare!)

Jag tänker på vad en av Ullis´ungdomar på fritidsgården sa till mig. "Annie, kan du hjälpa oss med tv´n, vi får inte igång den. Eller nej, du är ju lärare, det var inget... Ulliiiis, KOM!" Insiktsfull ungdom, den där. För i ärlighetens namn, det hör faktiskt till lärarrollen att inte kunna hantera OH-apparaten, att råka kopiera en miljard kopior av misstag samt att inte få igång VHS-spelaren utan att ta hjälp av eleverna. I´m getting there?

Om det är tanken som räknas så kan jag berätta att jag tänkte lägga upp en film som på sätt och vis illustrerar mitt föregående blogginlägg, smoothien.

Nämen, se där. Det var inte tanken som räknades. Tänka sig.

Veckan som gått...

... kan liknas vid att göra en smoothie.

Man tager vad man haver hemma. (/I huvudet.)
Till exempel frusen mango. (Gammal skit man lagrat för man inte vet vad man ska göra med det.)
Kiwisar. (Nytillkommet, som man egentligen inte gillar eftersom ytskiktet framkallar rysningar och innehållet är strävt.)
Mjölk. (Ont-i-magen-framkallande.)
Yoghurt. (Slem.)

Och så mixar man det med en snabbt roterande kniv. (Min hjärna.)

Och så får man en jävligt äcklig sörja helt utan finess. Ful färg med provocerande prickar, slemmiga bubblor på ytan som metodiskt spricker en efter en. Smaken kan tyckas spännande i ett ögonblick, men snart upptäcker man att den faktiskt inte är mer än en osynkad symfoni av sött, syrligt, lent, strävt, friskt och bittert. På samma jävla äckliga gång. Smakupplevelsen för tankarna till utgångna datum alternativt kräk, och så dricker man. Mmm.

Så har den här veckan varit. Tack för mig.

_____________________________

Recept på goda, käcka och lite mer välkomponerade smoothies kan du hitta genom att käckt söka på "smoothie" på Arlas käcka hemsida. Så himla käckt av mig med en länk till recept, liksom. Så jag. Och vilka pigga ingredienser sedan! Vad sägs om ingefära, kardemumma eller chili som accent i din alldeles egna lilla käcksmoothie? Vad säger vi om det, allekäcksamman? Ooh. Nyskapande, käckt och fräckt. (Fast jag är allvarlig också. Där finns grymma smoothies.)

_____________________________

Post Scriptum. En parentes, förklaring: Jag känner att jag inte vill, eller kan, skriva en "seriös" reflektion just nu. Min redogörelse för hur jag känner är smoothien, och det är faktiskt seriöst. Redogöra för vad jag gjort känns i stunden för krystat. Eftersom jag inte gjort något, ja jo jäjä blä blö, i mina mått inte gjort, då! För ja jo jäjä blä blö, visst är jag igång. Ja jo jäjä blä blö jag har gjort. Jag ligger frustrerande bra till i processen: Förvirringsfas - I´m your biggest fan.