Salt.

Självklart är jag sjuk.

Mådde halvap hela dagen igår men ignorerade det. Jag är ganska bra på det.

Men så tyckte jag att jag var jag smart igår kväll och tänkte att om jag går och lägger mig tidigt och sedan går upp tidigt på morgonen innan onsdagens redovisningar börjar, så ska det nog gå bra. Så jag ställde klockan på tre timmar innan vi började. Planen var:
Gå upp. (Genomfördes)
Duscha. (Genomfördes.)
Ät en skitbra frukost. (Genomfördes verkligen inte.)
Gå en promenad. (Genomfördes inte.)
Sminka över hälsotillståndet. (Finns det smink för ögonvitorna?)
Bege dig till skolan. (Påbörjades med slutfördes ej.)

Väl ståendes på hållplatsen, för nej jag orkade inte gå den långa kilometern till skolan, så kände jag hur hela min kropp slog bakut. Den hatade mig, och jag hatade tillbaka. Så stod vi där och hatade varandra en stund, min kropp och jag. Jag vägrade att lyda, så kroppen la in en dödsstöt. En våg av illamående och yrsel sköljde över mig och jag hann tänka att jag tänker varken spy eller svimma på Järntorget denna onsdagsmorgon, så jag tog min förbannade kropp under armen och avlägsnade mig. Kroppen hade vunnit och jag darrade mig hemåt igen.

Så fort jag kom innanför dörren placerade min kropp mig i sängen och till min förvåning sov jag sedan (till och från) till klockan fyra. Trots att jag på natten hade sovit tio timmar. Sinnes. När jag väl gick upp igen kände jag mig, förutom illamående och huvudvärkande, besviken och arg. Missa redovisningen. För det där. Som kallas kroppssignaler. Trams.

Och nej då, jag förstorar inte upp saker genom att känna mig som en loser över en sådan sak, inte då. Mina reaktioner är helt i proportion till situationen. Ehrm. Nåväl. Nu är klockan snart sju och min kropp skulle helst av allt vilja gå och lägga mig igen. Men det ska jag inte. Jag ska promenera. I alla fall till badkaret. Blubb.

_________________________________________

Fast oj, nu kände jag att jag vill tillägga att jag egentligen älskar min kropp. Den är, vad jag vet, i övrigt frisk. Inga allvarliga sjukdomar eller åkommor i alla fall. Den tar mig dit jag vill och den behandlar mig förhållandevis väl. Med tanke på hur jag behandlar den, mycket väl. Min kropp är en ganska trogen föjeslagare, minsann. Jag borde lyssna på den mer tror jag. Och ta hand om den. Ja, det borde jag. Nu fick jag dåligt samvete för det också. Fint.

Hejdå från en labil tönt. För sån är jag ibland när jag är sjuk. Det blir nog saltvattensbad. Härligt för en västkustpärla som mig.