Julmys.

Mys är ett ord som kan reta gallfeber på mig. Det är löjligt av mig.

Jag får hatordhangups då och då. Ibland är de (mer eller mindre) befogade, som till exempel när folk säger eller skriver "man" när de syftar på sig själva. "Man har ju en del kontakter" -Åh nej, så fult. Detta är ju egentligen ingen orsak till att störa sig i någon större omfattning, men jag förstår i alla fall mig själv. Det är ju faktiskt lite irriterande.

Men ibland är mina hatordhangups inte befogade. Alls. Som med ordet mys. Det är ju inget fel att använda det egentligen, men jag får bara creeps av det. Men eftersom jag i alla fall är medveten om att det är löjligt av mig, så har jag försökt att vända på min egen pannkaka genom att använda ordet själv ibland. Men varje gång jag gör det så känner jag mig ungefär som nnnj. (Nnnj = krystat, sammanbitet leende som kämpar med trevligheten.) Vet ni vilket leende jag menar? Jag borde kanske illustrera med en bild. Men det gör jag inte.

Hur som helst. Juldagarna har varit väldigt mysiga. Jag har varit hos mor och far om vartannat. Jag och mamma har varit husliga och stickat, sytt, lagat mat, bakat och pysslat. Härliga dagar! På julafton åkte jag med pappa och tre av mina bröder till släktingarna i Skåne. Där var det liv i luckan som vanligt! Härliga dagar där också. Jag har så fina familjer, jag.


Han hjälpte vördnadsfullt Tomten att läsa på paketen ty Tomten hade så dåliga ögon. Jag fick också lite dåliga ögon, vilket yttrade sig i en lätt vätskebildning.


Jag fick fint garn i julklapp.

__________________________

Nu funderar jag. Vad är det som gör att ordet mysig känns okej, när inte mys eller mysa gör det? (Sistnämnda beroende på användning, dock.) Är det bara jag? (Ja, antagligen.) Men jag tror att "mysig" känns okej för att det är ett hederligt gammalt adjektiv. Om något är mysigt så är det bara mysigt, liksom. Fine.

Men att säga "Nu ska jag hem och bara myysa i soffan" känns för mig... aningens töntigt. (Medan "mysa i skägget" är helt okej. Varför? Jag förstår inte mig själv här!) Men än värre är ordet "mys". "Lite myys sådär på kvällskvisten" -Hu! För mig hamnar dessa ord i samma låda som uttrycket "kramis". Ord som känns B och får mig att le sammanbitet. Avsändaren menar ju trevligheter så jag ler, men ack så tillgjort.

Som sagt, jag vet att det är löjligt av mig.
Nu blir det mys framför tv:n! /Kramis.

Dagen före dopparedagen.

Två bilder som illustrerar dagen, och eftersom jag bara har sällskap av lillvaio så finns inget photoshop att tillgå. Med andra ord behöver jag inte ens överväga om jag ska fixa bilderna eller ej, inte ens beskära dem kan jag göra om så skulle önskas. Och jag gillar det. Det som blev får bli, liksom.

En härlig dag på många sätt. Lugnet före stormen, om hemma hos mamma är lugnet, och hos släkten på pappas sida är stormen.

Puss. (Ja, faktiskt.)

"Mitt Göteborg", tack.

I en bra blogg hittade jag en bra länk till en spännande utställning.

"Mitt Stockholm" är titeln och utställningen finns på Galleri Kontrast i vår huvudstad. Den börjar med tomma ramar och så får människor komma dit med sina bilder av sitt Stockholm. Kanske blir de inramade, blir del av utställningen. Förstår ni hur fint? Spännande. En stad ur befolkningens ögon. Kanske är det rentav värt en tripp till den vackra, fula staden där jag bodde i två år? Jag skulle verkligen vilja se hur människor känner för det Stockholm som är deras, men som aldrig var mitt.

Om jag bara hade tid... Denna eviga skitaspekt som sätter timmerstockar i hjulet som kallas liv.

Jag instämmer i den braiga bloggarens önskan om att något liknande skulle komma till Göteborg. Instämmer så hårt att jag nästan ramlar av min stol.

Åh, vad jag älskar interaktiv gestaltning. Och ordet Hejdå.

Bryter tystnaden.

Jag vet. Jag har varit dålig på att blogga på ett tag. Eller, är det dåligt? Måste man upprätthålla en viss kontinuitet? Jag skriver när jag har något att skriva. När jag vill skriva. Har jag inget att skriva så skriver jag inte för skrivandets skull. Visserligen har jag väl egentligen kunnat skriva massor på sista tiden, men jag har inte känt för det. Bara.

"En riktig bloggare uppdaterar minst fyra gånger om dagen" hörde jag någon säga. Jag är ingen riktig bloggare. Tack för det.

Jag skriver ungefär som jag pratar. Jag pratar om jag har något att säga, annars kan jag också vara tyst. Om det är okej i samtalssituationen. Vissa människor har ju svårt för det där. Tystnad. Varför är det så? Oftast märker man på en person om så är fallet, att den andre finner det obekvämt. Den liksom kan börja röra sig lite sådär. Börja prata lite sådär. Om sånt där. Ord som "jahoppeeeh" kan förekomma eller utfyllnadsljud som "mmm" och så en flackande blick och ett nervöst leende på det. Ibland blir jag förvånad när det händer. Vad håller hen på med? Men så kommer jag på, just fan. Det var nog tyst några sekunder för länge nu. Jag uppfattar liksom inte det obekväma. Men tydligen så är det obekvämt och då anpassar jag mig. Jag kan pladdra om vilket lightämne som helst, absolut. Ibland kan det ju också vara precis det man vill göra. Uttömmande och genuint vända och vrida på strunt. Men det är inte nödvändigt för att fylla ut en tystnad. Inte för mig. Om det inte är det för dig.

En gemensam tystnad kan vara något av det mest gemensamma. Och finaste.