Ghetto in da city och jag gillar det.

Hemma där jag bor finns en lekplats. Den ligger bara runt hörnet. Vid lekplatsen finns en gräskulle där man kan gå upp en bit. Går man sedan vidare uppåt blir det mer som ett berg, och man kommer så småningom till Skansen Kronan. Men står man kvar där på gräskullen så har man utsikt över lekplatsen och mynningen till min gata. Ungefär såhär:


En ständigt använd lekplatsvrå.

Om du står där på kullen, och vrider huvudet åt vänster möts du av ett terracottafärgat parkeringshus.


Oj, så tjusigt. Välansade buskar och ren vägg.

Men vänta nu. Varför är det så mycket taggtråd uppe på byggnaden? Och hur ser det ut om man går närmre, försöker gå runt? Vadå, är inte allt frid, fröjd och snutt här mitt bland allt det ordnade och fina?


Se där ja. En ingång till det som inte var tänkt?

Precis vid husknuten har det bildats en liten stig till parkeringshusets baksida. Det som kanske var tänkt som bara just en baksida, utan egentlig funktion. Hukar vi oss in där kommer vi till en långsmal yta som låtit sig smyckas av grafitti.


Kontraster.

Utrymmet syns inte utåt, har ingen funktion. Eller? Man ska inte vara där. Eller? Det ska inte vara där? Jag tänker att det är därför, den annars automatiserade, grafittisaneringen uteblivit. Det spelar ingen roll. Det är ju inget där. Eller?

Jo. Det är något. Tycker jag. Jag tycker att det är ett no-space. Ett fint. Handledning i morgon. Då ska det vädras!