Salt.

Självklart är jag sjuk.

Mådde halvap hela dagen igår men ignorerade det. Jag är ganska bra på det.

Men så tyckte jag att jag var jag smart igår kväll och tänkte att om jag går och lägger mig tidigt och sedan går upp tidigt på morgonen innan onsdagens redovisningar börjar, så ska det nog gå bra. Så jag ställde klockan på tre timmar innan vi började. Planen var:
Gå upp. (Genomfördes)
Duscha. (Genomfördes.)
Ät en skitbra frukost. (Genomfördes verkligen inte.)
Gå en promenad. (Genomfördes inte.)
Sminka över hälsotillståndet. (Finns det smink för ögonvitorna?)
Bege dig till skolan. (Påbörjades med slutfördes ej.)

Väl ståendes på hållplatsen, för nej jag orkade inte gå den långa kilometern till skolan, så kände jag hur hela min kropp slog bakut. Den hatade mig, och jag hatade tillbaka. Så stod vi där och hatade varandra en stund, min kropp och jag. Jag vägrade att lyda, så kroppen la in en dödsstöt. En våg av illamående och yrsel sköljde över mig och jag hann tänka att jag tänker varken spy eller svimma på Järntorget denna onsdagsmorgon, så jag tog min förbannade kropp under armen och avlägsnade mig. Kroppen hade vunnit och jag darrade mig hemåt igen.

Så fort jag kom innanför dörren placerade min kropp mig i sängen och till min förvåning sov jag sedan (till och från) till klockan fyra. Trots att jag på natten hade sovit tio timmar. Sinnes. När jag väl gick upp igen kände jag mig, förutom illamående och huvudvärkande, besviken och arg. Missa redovisningen. För det där. Som kallas kroppssignaler. Trams.

Och nej då, jag förstorar inte upp saker genom att känna mig som en loser över en sådan sak, inte då. Mina reaktioner är helt i proportion till situationen. Ehrm. Nåväl. Nu är klockan snart sju och min kropp skulle helst av allt vilja gå och lägga mig igen. Men det ska jag inte. Jag ska promenera. I alla fall till badkaret. Blubb.

_________________________________________

Fast oj, nu kände jag att jag vill tillägga att jag egentligen älskar min kropp. Den är, vad jag vet, i övrigt frisk. Inga allvarliga sjukdomar eller åkommor i alla fall. Den tar mig dit jag vill och den behandlar mig förhållandevis väl. Med tanke på hur jag behandlar den, mycket väl. Min kropp är en ganska trogen föjeslagare, minsann. Jag borde lyssna på den mer tror jag. Och ta hand om den. Ja, det borde jag. Nu fick jag dåligt samvete för det också. Fint.

Hejdå från en labil tönt. För sån är jag ibland när jag är sjuk. Det blir nog saltvattensbad. Härligt för en västkustpärla som mig.

Jag är klar med projektet!

Brajobbat!Tacktack.Hurkännsdet?Tomt.

I en bubbla.

Sedan handledningen jag sneakade in på i måndags har det bara handlat om att producera. Jag har pysslat vidare i modellen, sytt, filmat en massa, redigerat och letat efter den perfekta musiken. Om det hade funnits mer tid hade detta kunnat bli hur bra som helst och jag hade känt mig uppfylld och nöjd. Nu känner jag mig mest stressad och jag vet att jag inte kommer hinna få det som jag vill. Detta trots att jag avbokat helgens samtliga upptåg inklusive att äta och sova normalt. För ja, ifall äta-och-sova-normalt skulle inträffa i mitt liv just nu så skulle det vara en happening. Ett upptåg så att säga.

Det kommer bli nåt, men inte det. Not so angenäm känsla.

Nike sneaker.

Igår sneakade jag in mig på en annan grupps handledning. Jag tänkte att det kunde vara bra med en extern handledning, dels för att den gruppen inte visste vad jag jobbar med, inte följt min process. Dessutom känner jag att jag får komplex av min grupps fina och bra grejer, medan mitt känns mest som ingenting. Ibland kan det vara svårt att behålla gnistan för sin grej när man går i det dagarna i ända och det är det enda man egentligen pysslar med. (Förutom att äta ibland och sova några timmar om nätterna.) Det händer att jag tillfälligt vaknar upp ur min bubbla och tänker "Vad håller jag på med egentligen?" Men det kändes bättre efter att ha vädrat i en ny grupp, för de tyckte att det jag gör visst är något. De förstod vad jag menade med mitt projekt, vilket kändes som en lättnad. För jag menar egentligen väldigt mycket, faktiskt.

Dock fick jag en liten knäpp på näsan av min egen handledare när hon såg mig slå mig ned för att sneaka på den andra gruppens möte. Hon sa något i stil med "Jaha, ska du vara med här nu? Men se nu till att inte bara försöka lösa alla andras problem i stället..." Jag blev paff, kände mig nästan som påkommen och lite generad. Vadå? Brukar jag göra så? Ja, kanske lite... Jo det gör jag ju kanske... -Åh nej, hon känner mig. Hon ser saker hos mig som ligger bortom mina egna insikter. För visst ligger det något i att jag engagerar mig i andras saker mer än mina egna ibland. För att unvika mitt? För att jag gillar att hjälpa andra? -Både och och lite till. När jag tänker efter så är det verkligen sån jag är, men det är inget jag reflekterat över.

Jag tror till och med att jag kanske rodnade.

Min modell växer fram.

Det har varit en intensiv vecka. Jag har bara gjort gjort gjort, utan att kanske egentligen veta vad jag pysslat med. Därför har jag bestämt mig för att visa veckan i bilder. Ja! (Självklart lite kryptiska bilder, för precis som vanligt så vill jag inte visa saker och ting i sin helhet.)


Jag tog plats...


...lade regnblöta stenar på tork...


...började foga samman...


...byggde upp grafittiväggen...


...lekte med, och tyckte om, oproportionerna...


...målade och målade...


...tejpade frigolit och tidningspappersbollar...


...till en slags figur...


...som jag lindade in i svart...


...för att sedan täcka över med grått...


...och tillsammans utgör delarna en modell av min plats.

______________________________________

Och nu fick ni se en på snudd till helhetsbild också. (Aj.)

Tankar föder helvetesprojekt.

På en blogg får man skriva personliga tankar och man behöver inte ha vetenskapliga belägg för varenda påstående. Detta är en blogg.

Haga(/Linné) har blivit ett helvete. Ett outtalat sådant. Folk går omkring och känner sig så underbara. Eller så intalar de sig att de känner sig underbara, eller försöker åtminstone se ut som att så är fallet. Avslappnat medvetna på rätt sätt liksom. Rätt vagn med matchande (alternativt fräckt missmatchad) skötväska, rätt barn i genusmedveten utstyrsel och en ekologisk latte på mysiga caféet. Helst laktosfri latte om det finns, för att dämpa den ständiga magknipen. Den som kniper åt inifrån och på ett irriterande vis påminner om att kroppen inte bara har en utsida utan även en insida. Säkert laktosintolerans, absolut inte något annat.

Medelle Klasson: ”Haga är så fint och kulturellt, lite alternativt liksom. Att det är K-märkt känns speciellt! Haga är såå jag på nåt vis, hihi. Där kanske jag skulle bo, va mysigt! Jag måste kolla hemnet!”

Många bostadshus i det forna arbetarklassområdet Haga har omvandlats från hyresrätter till bostadsrätter i och med att medelklassen fått upp ögonen för det ”mysiga” området. De söker sig dit för det lite ”speciella”, men väl på plats börjar de störa sig på det som är områdets karaktär. Till exempel har grannklagomål tvingat den mer eller mindre legendariska restaurangpuben Solrosen att ta bort sin uteservering. Ljudnivån störde tydligen plötsligt, och stammisarna sedan 70-talet får nu hålla sig inne i restaurangen i stället för ute på bänkar bland kullerstenarna. "Infödingarnas" leverne liksom gasas ut mer och mer, och snart är väl Haga som vilket intetsägande svennemedelklassområde som helst.

Vidare är det faktum att många hemlösa håller till i Haga något som bekymrar de boende och det gnälls friskt inne på de välskötta, pittoreska gårdarna. Själv är jag (givetvis) mer bekymrad över människorna som är hemlösa, och att deras situation bara tycks bli värre och värre. Hur de blir bemötta av folk och fanskap gör ju inte saken bättre heller.

Dock kan jag gnälla lite över allt glassplitter, och ibland till och med kanyler, som jag ser tidiga kvistar när jag är ute med hunden. Man lär sig snabbt var man ska undvika sin morgonpromenad för att inte riskera skärva i tass, men när de tidiga morgontimmarna passerat kan man traska mer fritt. Då har Haga nämligen polerats och blivit redo att möta ännu en kulturell och mysig dag.

Förmiddagspolering är även något som förskollärarna i Haga får ägna sig åt innan de kan låta barnen gå ut på gården. Annars finns risken att lilla Lova eller Love får människobajs på genusoverallen eller sticker småfingrarna på en från natten kvarglömd kanyl. Haga är med andra ord ett kontrasternas område. Men låt oss sätta ett plåster på skavsåren, låtsas och le. Haga är ju så fint, så mysigt och kulturellt. Speciellt och lite alternativt. Hihi.

Men… Som vanligt funderar jag över hur det kan se ut under ytan. Det där genomtänka, lagom medvetna skalet, hur känns det att bo där inne? Jag tänker till exempel på unga paret med lilla genusbarnet. Som köpt en bostadsrätt på rätt gata. Som lägger hela sin ekonomi och energi på att bo. Jobbar från tidig morgon till sen timme för att ha råd. Barnet på dagis och ständig stress. Skaffa rätt attiraljer, spara till att åka till Thailand om vintrarna, svettas över räntekurvor, ägna 30 minuter om dagen till att hitta parkering. Jäkta. Äta nåt nyttigt. God natt. God morgon. Hejdå ses ikväll. Äta nåt nyttigt. God natt. God morgon. Hejdå ses ikväll. Snart semester.

Hur mycket kämpar folk för att hålla upp den rätta fasaden? Leendet säger gullgull, ögonen säger jag vill skrika. Jag säger -Skrik då! Det kan behövas en plats dit man kan gå och låta fasaden rasa. Där man kan vara opolerad för en stund. Den platsen vill jag göra. Dit, precis bakom lekplatsen, ska man kunna gå när man känner att man bara vill dra åt helvete. Jag säger inte att platsen kommer att tilltala många, men kanske någon. Några. Och det räcker för mig.

Tänk fritt, känn dig hur som helst och bete dig hur du vill. Jag vill skapa ett uttalat helvete i detta outtalade helvete.

Tack till etnologen Joakim Forsemalm för att du fick in mig på de här tankarna om gentrifiering. Sedan den rafflande föreläsningen i september har mina tankar spunnit vidare och vidare och nu är det gentrifieringssockervadd i hela min hjärna. Och ur den hjärnan föds mitt projekt, mitt helvete. Jag kan inte säga att jag gillar det, men det uppfyller mig.

Tack också till Åsa för bra prat, pepp och exempel. Du är bäst!


Skolblocksklotter.


Haganatt. Lite otryggt sådär, men det pratar vi inte om.
Rakt fram på bilden är parkeringshuset som mitt helvete ligger bakom.

Känslor.

På senaste tiden har jag tänkt mycket på känslor. Mina känslor är inte alltid som andras. Andras är inte alltid som dina. Dina är inte alltid som de flestas. De flestas är inte riktigt som varken dina eller mina eller som de andras. För allas är olika. Men vänligen låtsas att så inte är fallet. Var glad när du ska. Ledsen när du bör. Arg om du måste, men i så fall inte för länge. Var inte sur. Det är oattraktivt. Och det är viktigt att vara attraktiv, det vet vi ju alla. Behöver jag ens konstatera det? Lät jag irriterad nu? Det var inte meningen. Jag är på ett lagom humör just nu, bara det.



Men egentligen. De fina känslorna känns ännu finare om de blandas upp med en och annan ful. Man kan väl inte gå runt och vara glad hela tiden? Skulle man då någonsin vara glad på riktigt? Skulle det någonsin spritta i kroppen av glädje om det inte kröp i den av ilska eller obehag ibland? Det kan man fundera på. Eller så kan man äta en banan.

Välkommen att spy hos mig.

Jag har spenderat ännu mer tid på min plats. Känt in den ännu mer. Speciellt på kvällar är den mycket stämningsfull. Känslofylld. Och då menar jag inte positiva känslor. Jag kan tycka det är skönt att koncentrera sig på sina mörka känslor och tankar en stund. Det gör man bra på min plats. När jag suttit där en stund och ägnat mig åt att vara arg, rädd eller kanske ledsen så går jag därifrån som lite lättare. Inte glad. Bara lite lättare.

Att vara ledsen kan vara skönt. Att vara arg kan vara taggande.

Nu har jag bestämt. Min plats ska vara en plats för sådana känslor. Där det är okej att vara precis hur arg man vill. Eller ledsen eller tyst eller förvirrad eller förbannad eller uppgiven eller hur fan man vill. Kanske inget. Bara tom. Det är okej.

Jag ska bygga vidare på det. Det känns bra att jobba med det som uppfyller en. Som bekant är jag frustrerad och nästan lite arg över det hela. Och då menar jag "det hela" som i uppgiften, platsen, mig själv och min brist till klatschiga och genomtänka idéer. Som mina fantastiskheter till gruppmedlemmar har. Men nu har jag bestämt mig. Jag tänker ta vara på känslorna jag faktiskt ändå har inför det här. För känslor, det har jag ju. Så att det sticker i fingrarna och gnisslar i tänderna. Och det finns inget som säger att de "negativa" känslorna är mindre värda eller mindre bra än de fina, positiva. Ellerhur?

Nej. Det gör det inte. Tycker du det så dra åt helvete. Ja eller alltså. Inte du som människa, ska inte dra åt helvete. Din åsikt ska dra åt helvete.

Det är inte flitens lampa som lyser.

Fredag igen. Känn dig inte välkommen, dag.

Ännu ett läckert fredagsblogginlägg à la obligatorique presenteras enligt nedan.

* Levande beskrivning av min process: Det går åt helvete med mitt projekt.
* Parallell till min framtida roll som lärare: Jag kommer ibland att känna att jag inte räcker till, och den känslan är åt helvete.
* Koppling till omvärlden: Världen är åt helvete.
* Och så lite fakta på detta: Ordet helvete kommer av ordet Hel, det fornnordiska dödsriket, plus ordet vite, som betyder straff. Se länk för mer information: http://sv.wikipedia.org/wiki/Helvete
Wikipedia är ju för övrigt en bra, tillförlitlig källa som vi alla med fördel ständigt bör referera till.

Mvh
mina lärares mardrömselev? (Men vänligen minns då att jag är trevlig och driven ibland också. Men den här uppgiften... och jag. Har en personkemi som känns som citrondroppar i ett infekterar sår, snarare än balsam i ett trassligt hår. Puss hej.)