Input.

Höstterminen är igång med bång. Jag väntar ivrigt på att även buller ska infinna sig, med all den kreativitet och inspiration ordet innebär.

Vi har fått en uppgift som kort sammanfattat kan sägas handla om staden, och dess outnyttjade ytor. Det är en spännande uppgift, men som vanligt såhär i startgropen så befinner jag mig i www-fasen. (What/Why/Wafan) Därför var det välkommet med lite input i form av inspirerande föreläsare under veckan.

Vi har framför allt haft två föreläsningar som har etsat sig fast och inspirerat mig inför stundande uppgift. De har fått mig att tänka om kring uppgiften och därigenom förstå den mer.

Den ena föreläsaren var etnologen Joakim Forsemalm. Han pratade om självorganiserad identitet, och berättade bland annat om när han försökt kartlägga och förstå dynamiken som råder kring långgatorna här i Göteborg. Det var mycket intressant. Efter föreläsningen tog jag på mina nya, wannabe-etnologiska glasögon, och tog en promenad längs andra långgatan för att försöka ta in allt han berättat om. Joakim pratade också kring fenomenet gentrifiering, det vill säga klassförändring. Han drog exempel på hur gentrifiering är ett slags moment 22 när ett område går från att ses som lite "rought men charmigt", till att bli medelklass och mainstream. Medelklassen får upp ögonen för det som de ser som alternativt på ett bra sätt, och flyttar dit, tar över... Området fylls mer och mer av medelklass, omgivningarna "snyggas till", mindre attraktiva rörelser (till exempel porrbutiker) kanske får slå igen, hyrorna höjs och tada! Den alternativa atmosfären som de flyttade dit för försvinner mer och mer. Intressant som attan.

Den andra föreläsningen som rotade sig fast hölls av Etsuroh Tetsuya från Tokyo. Han berättade om hur det är i Japan, och hur befolkningen ser på sin hemstad och offentliga platser där. Faktum är att de inte alls ser sin hemstad som sin då varje markbit ägs av någon specifik person, och gemensamma ytor och parker tillhör ovanligheten. Etsuroh hade med sig ett antal japanska studenter, och när han frågade dem om hur de ser på sin stad förstod de inte ens frågan. Då fick jag mig en tankeställare! Själv ser jag Göteborg som min stad. Och Halmstad. Mina hem, mina städer. Intressant attitydsskillnad som fick mig att både tänka till och tänka om!

Namn.

Plötsligt, som från ingenstans, insåg jag plötsligt innebörden av barndomshjältens namn. Mörkvingad anka. Darkwing Duck. Vafan!

När jag var liten reflekterade jag inte över namns betydelse, det var liksom bara namn. Han hette Daakwoing Dack och så var det med det.

Detta oältande tankesätt gällde även mina klasskamraters namn, inte att jag på något vis reflekterade över dem heller? Någon hette Christian, någon hette Nezam och jag hette Annie. Det var ju vi. Bara det. Faktum är att jag inte vidare reflekterat över mina klasskamraters namn förrän i vuxen ålder. När jag under min utbildning fått i uppgift att analysera min egen skolgång, min klasstillhörighet, genusperspektiv under uppväxten och BLA BLA BLA. Det bara var som det var, kan det inte få fortsätta vara det? Nej. Älta, Annie, älta, seså. Vad hette de i din klass? Vad säger det om dig? INGET. Det säger inget om mig. Och inte om dem heller. Punkt. IG. Jaha.

Jag saknar Daakwoing Dack.

Var ju tvungen att youtuba fram introt, och till min förtjusning satt (delar av) texten fortfarande som ett smäck. Ede nåt suspekt, finns han där direkt! Nuu bliir vi faarliga...

Nostalgitripp deluxe, viola:

Det bästa nine eleven ever.

Det var så vackert.

Jag brukar inte vara blödig när det kommer till högtider, men jag blödde och blöder fortfarande. Liksom omtumlad av all positiv energi och kärlek.

Min vackra, underbara kusin strålade och hela bröllopet med henne. Det gamla societetshuset, med havet inpå knuten, fysiskt vibrerade. Så mycket kärlek och glädje fylldes det med. Det var något alldeles speciellt i luften, nästan som magi. Alla var så genuint glada. Stolta. Öppna. Gammal som ung... Alla dansade och skrattade och allt utanför de gamla väggarna liksom försvann för en stund.

Känslan sitter i fortfarande och jag kommer på mig själv med att fånle till minnesbilderna. Tänk om känslan kunde smitta hela världen.




1. De tu.
2. Bubbelblåsning. (Klassiskt motiv. Visst, Stina?)
3. Kusin Matti.
4. Förrätt.

Eftersom min kamera är trasig så fick jag låna kusinbrudens kamera dagen till ära, men de bilderna är för närvarande på bröllopsresa. De här bilderna är därför lånade av min poetiska kusin Matti, som för övrigt har en finfin blogg. (Jag har gjort om bilderna en del, så skyll inte på pajken om ni tycker att de är märkliga.)

Konst-ig Oslodag.

Vi åkte på konstresa med klassen till Oslo. Det var en bra dag med mycket konst och buss. Jag gillar båda.


Jag skulle vilja åka pulka på Oslos operas tak.


Bild från utställningen "Indian Highway" på Astrup Fearnley museet for moderne kunst.


På utställningen "Indian Highway" tyckte jag bäst om detta skulpturala verk av den indiska konstnären Anant Joshi. Eftersom muséet i fråga hade patrullerande vakter som pekade på oss med
k-pist om vi ens andades så blev det inget smygfotograferande, utan jag får nöja mig med denna avfotograferafering från utställningsboken som visar halva verket.

Leksaker. Former. Färger. Ytor. Skuggor.

Nedsmälta och glaserade leksaker upptill, under hängde matt svartlackerade leksaker med svart rep lindat runt runt. Olika uttryck på nära håll och som helhet på avstånd. Skuggorna bildade som dramatiska figurer mot väggen. Jag fick känslan av förfall. Skuggan av det som en gång var.

Det färglagda, glaserade gav mig känslan av en
förskönad illusion av det som en gång var.
Det svarta skulle i så fall vara det som faktiskt var.

Kontraster. Barndom. Förfall.

Pärlifierade Halmstad lite.

För en vecka sedan var jag i staden som fostrade mig, Halmstad. Det är alltid med blandade känslor jag vandrar den stadens gator fram. Mest är det mysigt och fint att vara där, Halmstad är en vacker stad och det är underbart att träffa familjen. Men samtidigt känner jag varje gång jag är i Halmstad... Att jag älskar Göteborg. (Jag gör det enkelt för mig och uttrycker det så.) Den här gången delade jag i alla fall de blandade känslorna med en barndomsvän vid min sida. Det var fint.

Här brukade en blottare hålla till. En gång jagade han mig upp för backen där. Han hade träningsoveralljacka.

Hållplatsen närmst mitt barndomshem. Men vi åkte nästan aldrig buss, när jag var liten.


Parken som kallas våldtäktsparken.


Här ville jag verkligen pärlifiera...


Lite kärlek på en hård vägg. Min högstadieskola.


När jag gick hem om kvällarna var jag ofta räddast här. En gång var det en (annan) blottare här. Med beige rock.


Ibland ville jag undvika att gå vid vägen, då gick jag här. Men då var man i stället tvungen att gå genom ödetomten.


När jag under Halmstadvisiten hälsade på en vacker och kär vän passade jag på att sätta upp en påminnelse i smyg. Men med häftmassa.

Jag såg just dokumentären
"Världens lyckligaste folk" på fyran och sitter här med konfliktfylld efterkänsla. Liksom glad och nöjd för att den var så bra. (Och snyggt foto som bara det fick mig att sitta klistrad!) Liksom äcklad för vad den faktiskt visar.

Journalisten Lena Sundström flyttar till Köpenhamn för att söka svar på hur det är att leva i ett land där ett främlingsfientligt parti sitter i riksdagen och har stort inflytande över landets politik. Hon försöker bo in sig i sitt nya land, hon tar en pratstund med "den vanliga dansken" över en påse chokladnötter och hon stämmer möte med politikern som höjt kraven på invandrare i landet. Politikermuppen uttrycker bland annat att han är emot mänskliga rättigheter och menar att det mer handlar om vilken kultur olika människor tillhör.
-Jajjamensan. Liksom.

Lena Sundström kryddar det hela med en rejäl portion ironi. Vad annars kan man göra när man sitter face to face med en 40-talistman med makt men utan hjärna, tänker jag och beundrar ungefär hela Lenas uppenbarelse.

Varenda kameravinkel och ljussättning känns medveten. (Nåja.) Det märks att det är en genomarbetad dokumentär och jag bara älskar den. Se den!

Jag mår illa när jag tänker på att Sverigedemokraterna riskerar att komma in i riksdagen nästa år. Att främlingsfientligheten skulle breda ut sig ännu mer är väl det sista vi behöver, och Sverigedemokraterna går ju som bekant stadigt framåt. Man kan säga att alla som inte röstar vid valet 2010 inofficiellt stödjer Sverigedemokraterna. (Allt är bättre än blankt, eller ännu värre - SD.) Därför kommer jag att ligga på som en igel på alla jag känner och inte känner; GÅ OCH RÖSTA!! (JA, två utropstecken och JA, stora bokstäver, och JA, mer än ett år i förväg.)

Återkomsten.

Förresten har åttan börjat gå igen efter sitt sommaruppehåll. Eftersom den trots sin frånvaro upptagit en stor del av min sommar, så blev jag lite till mig av att äntligen få se den in action.

Jag ba -iih, tog upp kameran.

Folk ba -ööh, tog verkligen inte upp kameran.


En annan dag ska jag ta mig en tur.

Bloggeri bloggera?

Textblockad.
Jag har kommit av mig med bloggandet och jag hatar det. Som om jag någonsin varit en bloggare, men ändå. Jag vill blogga, tänker flera gånger om dagen "Det här ska jag skriva om!" eller "Den här bilden ska jag lägga upp!". Men när jag väl sitter där med datorn i knät så vet jag inte vad jag ska skrivaaa, ni vet sådär muppigt. Tankarna är så många så att de försvinner i varandra och skrämmer bort orden. På något vis.

Bildblockad.
Jag pratade med S för någon vecka sedan om det här med att publicera bilder på saker man gjort. Att det kan kännas motigt, eller liksom att man kan känna sig rädd att det ska uppfattas som att man lägger upp det för att visa "kolla så fint/bra jag gjort". När man egentligen bara vill lägga upp det för att. Det kanske är just det som bäst beskriver ens tankar, dagar, vad som upptar en för tillfället. Detta har jag skrivit om en gång tidigare, men ämnet är liksom fortfarande aktuellt. Jag känner viss avund på exempelvis vår lärare M. Han lägger upp bilder hipp som happ. Som han ritat. Fotat. Hittat. Ofta utan närmre förklaring. En bild. Säger mer än tusen ord? Ja, ofta. Kanske ska jag börja göra så.

Nej, herre göstanes så jobbigt. Det skulle vara. Eller?

(Förresten, är det ok om jag skriver ut ditt förnamn, S?)

De fick gå skilda vägar i och med min redovisning.

Och så lite reflektioner

Nu när det gått några dagar och jag hunnit landa så är det några saker jag vill nämna hur jag tänkt kring. Känner att ett torrt format med rubriker är på sin plats. Innehållet är såklart fantastiskt saftigt, som vanligt. Ehum.

Val av projekt
Kort sammanfattat ville jag sprida kärlek på platser som enligt mig i övrigt känns hårda, opersonliga och otrygga.

Placering
Hållplatser blev mitt främsta target.

Varför just figurer & pratbubblor?
Jag gjorde människoliknande figurer med pratbubblor. Figurer för att befolka platserna. Pratbubblor för att ladda figurerna och sända ut små budskap till dem som skulle se. Bubblorna med dess ord kändes lika viktiga som figurerna i sig, men kombinationen av dem båda var det som kändes rätt. Inte figurer utan ord, då skulle det fattas något och bli mer dekoration. Inte pratbubblor utan figurer, då skulle det bli platt.

Meningarna i pratbubblorna var av varierad art. Allt från seriösa påståenden som var menade som tänkvärda (till exempel om homofobi, stress och att tro på sig själv.) till peppande kommentarer ("Du fixar det!", "Va fin du är") och saker man skulle kunna säga till en kompis. ("Ring mig när du slutat", "Snygga dojor!") Gemensamt för citaten är att de är positiva, och många av dem är saker jag önskar att alla fick höra, och att alla kunde känna. Du är viktig, någon ser dig, du är fin och bra som du är.

Materialval
Jag kunde till slut inte motstå att använda mig av mitt favoritmaterial - pärlplattor. Jag tycker att de klassiska indianpärlorna känns som ett snällt material. På något vis personligt. Dels för att många har en relation till dem, och de förknippas gärna med barndom och pyssel. Det känns som ett positivt laddat material. Fint, lite naivt och liksom enkelt. Jag gillar det. Sedan så tycker jag att det blir personligt på så vis att man lagt ned tid och kärlek i själva tillverkandet av dem. Pärlplattor är 3D och uppklistrade ute sticker de ut från det klotter och massproducerade stickers som sitter överallt, vilka ofta kan kännas meningslösa. Med i denna dömande kam drar jag med andra ord inte stencil art eller välgjord graffiti, för det my friends, är art som jag verkligen kan beundra. Jag menar, ska du ut och sätta spår, gör då något bra istället för en meninglöst sprayad tag. Tack på förhand och välkommen åter, liksom.

Fortsättning
följer... Jag ser kursens avslut med tillhörande redovisning som ett avtramp på en fortsättning. Jag vill fortsätta sprida mina pärlkompisar, och tänker försöka vara lyhörd för var de är önskade eller behövda. Jag har några platser bestämda dit det ska få flytta figurer, så spelet är igång... Tur att jag hittade nya liv härom veckan, då när jag trodde att jag fått game over. Nu är level 1 avklarad, och jag går vidare till level 2.

Kursen
Måste bara skriva kort att jag tycker att det var intressant att se hur ett litet kort med en lösryckt mening/instruktion kunde generera så olika projektarbeten! Hur "lite" som behövs för att sparka igång en grupp, och hur olika arbetssätt och tolkningar man kan få ut ur det. För det var verkligen slående hur olika vi i klassen jobbat under sommaren och hur vi valde att presentera det! Som sades av många munnar under relektionerna - lyxigt. Lyxigt att få slå sig ned och ta del av fina människors tankar på det viset som vi fått. Och tack kära grupp för fikor och prat under sommarens gång, utan er hade jag inte behållt gnistan.
For sure.