Tankar föder helvetesprojekt.

På en blogg får man skriva personliga tankar och man behöver inte ha vetenskapliga belägg för varenda påstående. Detta är en blogg.

Haga(/Linné) har blivit ett helvete. Ett outtalat sådant. Folk går omkring och känner sig så underbara. Eller så intalar de sig att de känner sig underbara, eller försöker åtminstone se ut som att så är fallet. Avslappnat medvetna på rätt sätt liksom. Rätt vagn med matchande (alternativt fräckt missmatchad) skötväska, rätt barn i genusmedveten utstyrsel och en ekologisk latte på mysiga caféet. Helst laktosfri latte om det finns, för att dämpa den ständiga magknipen. Den som kniper åt inifrån och på ett irriterande vis påminner om att kroppen inte bara har en utsida utan även en insida. Säkert laktosintolerans, absolut inte något annat.

Medelle Klasson: ”Haga är så fint och kulturellt, lite alternativt liksom. Att det är K-märkt känns speciellt! Haga är såå jag på nåt vis, hihi. Där kanske jag skulle bo, va mysigt! Jag måste kolla hemnet!”

Många bostadshus i det forna arbetarklassområdet Haga har omvandlats från hyresrätter till bostadsrätter i och med att medelklassen fått upp ögonen för det ”mysiga” området. De söker sig dit för det lite ”speciella”, men väl på plats börjar de störa sig på det som är områdets karaktär. Till exempel har grannklagomål tvingat den mer eller mindre legendariska restaurangpuben Solrosen att ta bort sin uteservering. Ljudnivån störde tydligen plötsligt, och stammisarna sedan 70-talet får nu hålla sig inne i restaurangen i stället för ute på bänkar bland kullerstenarna. "Infödingarnas" leverne liksom gasas ut mer och mer, och snart är väl Haga som vilket intetsägande svennemedelklassområde som helst.

Vidare är det faktum att många hemlösa håller till i Haga något som bekymrar de boende och det gnälls friskt inne på de välskötta, pittoreska gårdarna. Själv är jag (givetvis) mer bekymrad över människorna som är hemlösa, och att deras situation bara tycks bli värre och värre. Hur de blir bemötta av folk och fanskap gör ju inte saken bättre heller.

Dock kan jag gnälla lite över allt glassplitter, och ibland till och med kanyler, som jag ser tidiga kvistar när jag är ute med hunden. Man lär sig snabbt var man ska undvika sin morgonpromenad för att inte riskera skärva i tass, men när de tidiga morgontimmarna passerat kan man traska mer fritt. Då har Haga nämligen polerats och blivit redo att möta ännu en kulturell och mysig dag.

Förmiddagspolering är även något som förskollärarna i Haga får ägna sig åt innan de kan låta barnen gå ut på gården. Annars finns risken att lilla Lova eller Love får människobajs på genusoverallen eller sticker småfingrarna på en från natten kvarglömd kanyl. Haga är med andra ord ett kontrasternas område. Men låt oss sätta ett plåster på skavsåren, låtsas och le. Haga är ju så fint, så mysigt och kulturellt. Speciellt och lite alternativt. Hihi.

Men… Som vanligt funderar jag över hur det kan se ut under ytan. Det där genomtänka, lagom medvetna skalet, hur känns det att bo där inne? Jag tänker till exempel på unga paret med lilla genusbarnet. Som köpt en bostadsrätt på rätt gata. Som lägger hela sin ekonomi och energi på att bo. Jobbar från tidig morgon till sen timme för att ha råd. Barnet på dagis och ständig stress. Skaffa rätt attiraljer, spara till att åka till Thailand om vintrarna, svettas över räntekurvor, ägna 30 minuter om dagen till att hitta parkering. Jäkta. Äta nåt nyttigt. God natt. God morgon. Hejdå ses ikväll. Äta nåt nyttigt. God natt. God morgon. Hejdå ses ikväll. Snart semester.

Hur mycket kämpar folk för att hålla upp den rätta fasaden? Leendet säger gullgull, ögonen säger jag vill skrika. Jag säger -Skrik då! Det kan behövas en plats dit man kan gå och låta fasaden rasa. Där man kan vara opolerad för en stund. Den platsen vill jag göra. Dit, precis bakom lekplatsen, ska man kunna gå när man känner att man bara vill dra åt helvete. Jag säger inte att platsen kommer att tilltala många, men kanske någon. Några. Och det räcker för mig.

Tänk fritt, känn dig hur som helst och bete dig hur du vill. Jag vill skapa ett uttalat helvete i detta outtalade helvete.

Tack till etnologen Joakim Forsemalm för att du fick in mig på de här tankarna om gentrifiering. Sedan den rafflande föreläsningen i september har mina tankar spunnit vidare och vidare och nu är det gentrifieringssockervadd i hela min hjärna. Och ur den hjärnan föds mitt projekt, mitt helvete. Jag kan inte säga att jag gillar det, men det uppfyller mig.

Tack också till Åsa för bra prat, pepp och exempel. Du är bäst!


Skolblocksklotter.


Haganatt. Lite otryggt sådär, men det pratar vi inte om.
Rakt fram på bilden är parkeringshuset som mitt helvete ligger bakom.