On- och offknapp för tårkanalen min, tack.

Nu är det fotboll på tv. Ett rasslande drama mellan Sverige och Danmark, tydligen. Min familj hos pappa är en fotbollsfamilj. Släktingarna fotbollssläktingar. Och så har vi mig. Idag har vi kalas. Därför bloggar jag.

Jag vill skriva om en sak som hände mig idag. Jag åkte buss. En timma och 45 minuter tar det från min bostadsort till min hemort och busschauffören var en sån där... Ni vet, busschaufför liksom. Lite rund om magen, gråsprängt skägg, vit skjorta och slips. Som så ofta. Talade bred skånska. Som så ofta. Men sen. När vi passagerare slagit oss till ro, några stönat lite extra högt för att markera jobbigheten innan air condition slagits på. Någon bytt plats sedan en kvinna med en gråtande bebis vyssjande slagit sig ned. Då. Ställde han sig mitt i gången. Talade sin skånska i mikrofonen som tjöt lite tillbaka. Han hälsade oss alla så välkomna så till denna buss som skulle ta oss söderut. Bad oss vänligen att säkerhetsbälta oss. Sedan log han, och det fanns liksom ingen hejd. Mina tårar... -Hej och välkomna ni också, tydligen.

Bara för att jag kände... Verkligen kände. Att den här mannen. Han är snäll. Det räckte tydligen för att mina känslor skulle leka hey baberiba. Jag blev överraskad. Och lite trött. Olikt mig, visst? -Fast nä.

Sedan satt jag och tänkte på det. Att jag blev rörd. Av liksom inget. Jag. Hur kommer det sig? Att det krävs det så lite, nästan ingenting, för att jag ska bli det ibland. Det kan vara ett leende eller någons blotta existens, och jag kan känna någon slags innerlig känsla som får mig att bara vilja krama dem. Eller gråta. Det är underligt.

Underligt med tanke på att jag i andra situationer, där det är som upplagt för att man ska bli rörd, eller där det förväntas av en att man ska drabbas av känslosvallningar. Gärna en tår eller så. Då bara sitter jag där. Oberörd, eller åtminstone för lite berörd.

Ibland. När man borde vara ledsen, gärna gråta. Så gör jag inte det. Jag försöker tänka så sorgliga tankar jag bara kan, men det går inte. Försöker lite till. En tår! Yes! Har det väl kommit en tår så kan jag förstärka produktionen, det kan jag. Nyp i armen. Jättehårt. En till tår! Jag kan andas ut och låta tårarna rinna, precis som de ska.

Synd att nypknepet inte fungerar åt andra hållet. När jag blir rörd. Nästan gråter. För vad som för andra är ingenting. Då skulle jag vilja kunna nypa mig i armen och så slutar det. Jag vill inte jättegärna sitta ensam på swebus express och torka tårarna för att en skåning i slips råkade le lite extra innerligt. En motsvarighet till armnyp, fast med motsatt effekt vore fint. Tips?