Julmys.

Mys är ett ord som kan reta gallfeber på mig. Det är löjligt av mig.

Jag får hatordhangups då och då. Ibland är de (mer eller mindre) befogade, som till exempel när folk säger eller skriver "man" när de syftar på sig själva. "Man har ju en del kontakter" -Åh nej, så fult. Detta är ju egentligen ingen orsak till att störa sig i någon större omfattning, men jag förstår i alla fall mig själv. Det är ju faktiskt lite irriterande.

Men ibland är mina hatordhangups inte befogade. Alls. Som med ordet mys. Det är ju inget fel att använda det egentligen, men jag får bara creeps av det. Men eftersom jag i alla fall är medveten om att det är löjligt av mig, så har jag försökt att vända på min egen pannkaka genom att använda ordet själv ibland. Men varje gång jag gör det så känner jag mig ungefär som nnnj. (Nnnj = krystat, sammanbitet leende som kämpar med trevligheten.) Vet ni vilket leende jag menar? Jag borde kanske illustrera med en bild. Men det gör jag inte.

Hur som helst. Juldagarna har varit väldigt mysiga. Jag har varit hos mor och far om vartannat. Jag och mamma har varit husliga och stickat, sytt, lagat mat, bakat och pysslat. Härliga dagar! På julafton åkte jag med pappa och tre av mina bröder till släktingarna i Skåne. Där var det liv i luckan som vanligt! Härliga dagar där också. Jag har så fina familjer, jag.


Han hjälpte vördnadsfullt Tomten att läsa på paketen ty Tomten hade så dåliga ögon. Jag fick också lite dåliga ögon, vilket yttrade sig i en lätt vätskebildning.


Jag fick fint garn i julklapp.

__________________________

Nu funderar jag. Vad är det som gör att ordet mysig känns okej, när inte mys eller mysa gör det? (Sistnämnda beroende på användning, dock.) Är det bara jag? (Ja, antagligen.) Men jag tror att "mysig" känns okej för att det är ett hederligt gammalt adjektiv. Om något är mysigt så är det bara mysigt, liksom. Fine.

Men att säga "Nu ska jag hem och bara myysa i soffan" känns för mig... aningens töntigt. (Medan "mysa i skägget" är helt okej. Varför? Jag förstår inte mig själv här!) Men än värre är ordet "mys". "Lite myys sådär på kvällskvisten" -Hu! För mig hamnar dessa ord i samma låda som uttrycket "kramis". Ord som känns B och får mig att le sammanbitet. Avsändaren menar ju trevligheter så jag ler, men ack så tillgjort.

Som sagt, jag vet att det är löjligt av mig.
Nu blir det mys framför tv:n! /Kramis.

Dagen före dopparedagen.

Två bilder som illustrerar dagen, och eftersom jag bara har sällskap av lillvaio så finns inget photoshop att tillgå. Med andra ord behöver jag inte ens överväga om jag ska fixa bilderna eller ej, inte ens beskära dem kan jag göra om så skulle önskas. Och jag gillar det. Det som blev får bli, liksom.

En härlig dag på många sätt. Lugnet före stormen, om hemma hos mamma är lugnet, och hos släkten på pappas sida är stormen.

Puss. (Ja, faktiskt.)

"Mitt Göteborg", tack.

I en bra blogg hittade jag en bra länk till en spännande utställning.

"Mitt Stockholm" är titeln och utställningen finns på Galleri Kontrast i vår huvudstad. Den börjar med tomma ramar och så får människor komma dit med sina bilder av sitt Stockholm. Kanske blir de inramade, blir del av utställningen. Förstår ni hur fint? Spännande. En stad ur befolkningens ögon. Kanske är det rentav värt en tripp till den vackra, fula staden där jag bodde i två år? Jag skulle verkligen vilja se hur människor känner för det Stockholm som är deras, men som aldrig var mitt.

Om jag bara hade tid... Denna eviga skitaspekt som sätter timmerstockar i hjulet som kallas liv.

Jag instämmer i den braiga bloggarens önskan om att något liknande skulle komma till Göteborg. Instämmer så hårt att jag nästan ramlar av min stol.

Åh, vad jag älskar interaktiv gestaltning. Och ordet Hejdå.

Bryter tystnaden.

Jag vet. Jag har varit dålig på att blogga på ett tag. Eller, är det dåligt? Måste man upprätthålla en viss kontinuitet? Jag skriver när jag har något att skriva. När jag vill skriva. Har jag inget att skriva så skriver jag inte för skrivandets skull. Visserligen har jag väl egentligen kunnat skriva massor på sista tiden, men jag har inte känt för det. Bara.

"En riktig bloggare uppdaterar minst fyra gånger om dagen" hörde jag någon säga. Jag är ingen riktig bloggare. Tack för det.

Jag skriver ungefär som jag pratar. Jag pratar om jag har något att säga, annars kan jag också vara tyst. Om det är okej i samtalssituationen. Vissa människor har ju svårt för det där. Tystnad. Varför är det så? Oftast märker man på en person om så är fallet, att den andre finner det obekvämt. Den liksom kan börja röra sig lite sådär. Börja prata lite sådär. Om sånt där. Ord som "jahoppeeeh" kan förekomma eller utfyllnadsljud som "mmm" och så en flackande blick och ett nervöst leende på det. Ibland blir jag förvånad när det händer. Vad håller hen på med? Men så kommer jag på, just fan. Det var nog tyst några sekunder för länge nu. Jag uppfattar liksom inte det obekväma. Men tydligen så är det obekvämt och då anpassar jag mig. Jag kan pladdra om vilket lightämne som helst, absolut. Ibland kan det ju också vara precis det man vill göra. Uttömmande och genuint vända och vrida på strunt. Men det är inte nödvändigt för att fylla ut en tystnad. Inte för mig. Om det inte är det för dig.

En gemensam tystnad kan vara något av det mest gemensamma. Och finaste.

Gangs of Gothenburg

Idag var det nästan regnstorm ute, och inne på Backa teater visades Gangs of Gothenburg. Jag, Zandra och Sofia var där och höjde medelåldern en aning. Uppsättningen var roande, oroande, fascinerande, spännande, fin, ful, stark, äkta, medryckande och alldeles alldeles underbar.

Den handlar om aktuella händelser i samhället, och skildrar aspekter som bakgrund, gängtillhörighet och familjesituationer, men även aspekter som konsekvenser av den enskilda människans val behandlas. Och allt detta helt utan pekpinnar eller molntussiga inlindningsförklaringar. Enkelt och rakt på sak byggs föreställningen upp baserat på intervjuer som Nabila Abdul Fatah och America Vera-Zavala har gjort med ungdomar. De fantastiska skådespelarinsatserna imponerade på mig så pass att jag kände mig både rörd och på något vis stolt. Vilka fina och modiga ungdomar, liksom.

Det kändes som en mycket aktuell och viktig föreställning som jag önskar att alla kunde få se. Med ungdomarnas egna ord fick vi ta del av deras värld. Föreställningen gav insikter och frågor, men inga svar. En pjäs som sätter igång!

Andra Världar

På Mjellby Konstmuseum visas nu utställningen Andra Världar, vilket fräsiga Fredrik gjorde mig uppmärksam på inför min Halmstadvisit. Därigenom guldkantades min och mammas weekend med fantastiskheter från nio konstnärer som gått ihop och gjort en utställning kring drömmar, sagor, utopier och alternativa upplevelser av verkligheten.

Behöver jag ens säga att minisar på skärm inte gör bilderna nedan rättvisa? -Nä, jag trodde väl inte det. Se nedanstående som vykort från en semesterort, en vink men fan inte en upplevelse. (Åk dit!)


Helena Blomqvist

Lovisa Ringborg


Lina Jaros

Jämställdhetsdag på HDK

Idag var det jämställdhetsdag på HDK. Morgonföreläsningen "Myten om det motsatta könet" hölls av en man med talet- och ironins härliga gåva. Hans namn var Ingemar Gens och han var en sådan som fick mig att lyssna till varenda ord hans, ibland vassa, tunga formade. Jag gillade honom skarpt och fällde ett och annat igenkännande garv, men tydligen blev vissa (en?) provocerade av honom. Hon sa att hon var tvungen att avbryta, kunde inte hålla sig mer. Då skulle hon spricka. Hennes man puffade minsann visst till kudden i barnvagnen och hennes liv stämde inte alls överens med den statistik Ingemar presenterade. Att hon kokade över tyckte jag var roligt, för jag uppfattade det som att hans poäng var att provocera lite grann, men att man ändå skulle uppfatta det ironiska i hans uttryckssätt. Men som alltid så finns det de som inte förstår den tänkta poängen eller tar saker och ting personligt. Statistik. Undersökningar. Det handlar inte om enskilda fall, inte om dig. Inte om mig. Men om folk. Hur de är mest. Ingen regel utan undantag, visst? Men kanske blev det jobbigt när allt inte var som det brukar? För vi har väl alla varit på en och annan genusföreläsning, och vi vet hur det brukar gå till. Men här var det mer friska tag och en lite annan vinkling än det klassiska genussnacket. Lite provocerande kanske, men på ett gött och tankeväckande sätt tyckte jag. Modigt av Ingemar att använda sig av ironi, med tankte på att det är en kromosom inte alla besitter. (Modigt och kanske lite dumt? Missförståndsframkallande? Exkluderande? Äh.) Boken med samma titel som föreläsningen är det verkligen adlibrisvarning på.

En annan höjdpunkt idag var lunchteatern "Tankens spår i rummet" som hölls på Artisten. Den var fin. Speciell. Måleri, musik, teater och allt allt allt blandades till en mångtydig, rolig och vacker föreställning. Ibland ville man bara trycka på paus för att hinna se allt som hände på scenen. Eller ännu mer för att få som en stillbild av helheten som spelades upp framför ögonen på en. För det hände verkligen massor samtidigt, och kunde man frysa vissa sekunder skulle det bli ett vackert konstverk.

Idag.

Det känns lite som att jag fyller ett år.

Tack Hanna för att du fick mig att till och med skratta idag. Dagen jag motvilligt räknat ned till och önskat att den bara försvann från almanackans blad. Nu är den här och här sitter jag och är samlad. Jag har varit rädd för den här dagen men. Jag är samlad, sitter här. Tänker. Lungorna andas och hjärtat slår. Jag sitter upprätt. Fungerar. Nöjd över det. För ett år sedan vid den här tiden... Nu är klockan snart precis... För ett år sedan när jag gick här... Ett år sedan...

I morgon ett år och en dag.

Reflektion av projektet "no space"

Det här inlägget är av obligatorisk skolart, och därav kanske (men inte nödvändigtvis) lite långrandigt för den utomstående. Läs på egen risk.

Uppgiften
Uppgiften vi blev tilldelade oss var att hitta en övergiven plats och ladda om den. Vi fick fria tyglar på så vis att förvandlingen inte skulle genomföras i verkligheten, utan mer i fantasin. Och så skulle det slutligen presenteras på valfritt vis. In-between-spaces, eller no-spaces, var för mig ett nytt begrepp, men det dröjde inte många sekunder av plinkande på uppkopplade tangenter tills jag insåg att det inte alls är något nytt begrepp. På internet hittade jag flertalet konstnärer som riktat in sig på ämnet, varav många fotografer. Spännande bilder i överflöd sköljde över min skärm och jag slutade ganska omedelbart att titta, eftersom jag inte ville ha bilder störandes i bakhuvudet när jag gav mig ut på jakten efter min plats. Och när jag sedan skulle genomföra min förvandling. Jag ville vara oskriven.

Val av plats
Jag gav mig ut på platsletarjakt i dagarna tre. Eller fyra. Heldagar med spårvagnsåkning till olika områden med tillhörande målinriktade, men samtidigt planlösa, promenader. Jag hittade en och annan plats som var "bra", men ingen som var min. Jag började känna mig frustrerad och övergick därför till att fundera över andras arbeten i stället för mitt eget. Som så ofta, tydligen. (Fick jag ju veta av min handledare en dag.) Men efter ett tag så kom jag på, att min plats ju hela tiden legat runt knuten där jag bor. En plats jag känner för, tycker är obehaglig, men gillar att ogilla på något vis. Varför hade jag inte tänkt på den förut? Antagligen för att det hade känts "för enkelt" om jag bara tog den direkt. Jag kände ju redan till att den fanns, och den låg så nära mitt hem... Men efter att ha jagat omkring i Göteborgs diverse parenteser utan att ha funnit något "bättre", så kände jag mig tillfreds med min plats. För det var verkligen min plats.

Processmetod
Jag följde alltså mina känslor i valet av plats, och i samma veva bestämde jag mig för att fortsätta följa mina känslor i det här projektet. Då menar jag känslor för uppgiften, för platsen jag valt och området som platsen ligger i. Jag ville låta dessa känslor styra mig genom projektet och tillåta, eller tvinga, mig själv att slappna av med att inte ha kontroll. Kontroll över projektet, arbetsgången och vad det skulle bli i slutändan. Det är något jag (mer eller mindre motvilligt) varit inne på även i tidigare projekt, och jag känner att det är bra för mig att öva på detta, kontrollfreak som jag är. (Eller var?)

Ämne ett: Känslor
När jag väl hade en plats så började jag med att känna in den. Jag spenderade tid där, dagtid, kvällstid, funderingstid. Jag började märka att ögonbrynen ofta rynkades och att käkarna liksom pressades ihop när jag befann mig på platsen. Jag kände mig arg, tänkte på jobbiga saker och kom på mig själv med att nästan som knyta näven. När jag gick därifrån kände jag mig mer avslappnad i kroppen och peppad i skallen, som att platsen gav mig någon slags miniurladdning. Att vara arg eller frustrerad behöver ju inte vara negativt, det kan också vara skönt. Jag tycker att vi behöver alla våra känslor, och den här platsen lockade fram mina mörkare sådana. Gött! tänkte jag, och bestämde mig för att ta vara på platsens talang för detta.

Ämne två: Gentrifiering
Etnologen Joakim Forsemalm som föreläste för oss i september satte verkligen spinn på mina tankar. Han pratade om gentrifiering, och jag fick ett begrepp på något som omger- och förbryllar mig. I inlägget "Tankar föder helvetsprojekt" från 19 oktober skriver jag om tankarna mitt projekt handlar om. Ganska precis så vill jag uttrycka det, så jag väljer att länka dit i stället för att skriva om här och nu. Det skulle kännas fel, försämrande och upprepande.

Uttrycksmetod
Jag kände ganska tidigt att jag ville göra en film som slutprodukt till redovisningen. Delvis för att jag bara gjort film en gång tidigare, och jag kände att det var något jag ville lära mig bättre. Men främsta anledningen till att jag valde film var för att jag verkligen ville förmedla känslan av det jag jobbat med och ge åhörarna en helhet, och det tycker jag att man kan få fram bra med hjälp av film. (Sedan om man lyckas är en annan femma.) Jag ville inte bara berätta för åhörarna om projektet, utan jag ville visa dem, få med dem och ge det hela en slags handling.

Jag började med att bygga en modell av min plats, och la ned mycket energi på att få den som jag ville ha den. Sedan lät jag en animation äga rum i modellen med hjälp av mörker, vanliga glödlampor som punktbelysning, en massakerad dockas ben och ett trevligt objektiv som tog tusentals bilder. Animationen utgör dock bara en del av filmen. Övriga ingredienser är rörlig bild, textblock, inspelade ljud och självklart musik. Jag var rädd att det skulle bli rörigt, men tyckte till slut att jag jag fick till en röd tråd. Mycket tack vare de röda skorna som inte är röda av en slump, och som följer genom hela filmen.

Jag jobbade i Movie Maker, vilket egentligen inte var ett aktivt val. Det bara blev så. Men jag tycker det känns bra att ha lärt mig hantera det, eftersom det är ett bra program när man arbetar i skolan. Det är lättillgängligt då det redan finns i de flesta datorer, och dessutom är det lätt att jobba i.

"Tyvärr" är filmen för tung för att lägga upp i bloggen, men den nyfikne kan kontakta mig för en privat filmvisning. (Höhö. Hej mamma, ja.)

Tankar efteråt: Mitt arbetssätt
Det har varit spännande och skönt att låta projektet utvecklas allt eftersom, och att följa mina känslor. Det hade jag aldrig fixat när jag började på HDK, för bara lite mer än ett år sedan. Jag får nog erkänna att jag är lite utav ett kontrollfreak eller perfektionist i vissa avseenden. Men nu känner jag verkligen att det har blivit bättre, och att jag i det här projektet faktiskt genuint har känt mig okej med att inte veta nästa steg hela tiden. Nu kan jag mer ta en sak i taget och ibland låta saker bli vad de blir, i stället för att hela tiden arbeta strukturerat och målinriktat. Med det inte menat att jag inte tycker om att arbeta på mitt "vanliga" vis, för det gör jag. Men att kunna variera mitt arbetssätt ser jag som en klar fördel.

Det faktum att jag kan tillåta mig själv att släppa på kontrollen är en skön utveckling för mig, som jag tror att jag kommer ha stor nytta av i min framtida lärarroll. Och nej, jag krystade inte fram den meningen bara för att. Jag tror att jag är en sådan som tenderar att ta på mig för mycket, som har väldigt höga krav på mig själv och vill att allt ska bli bra. För alla. Hela tiden. Och att det är upp till mig, bara mig, att fixa... allt. Det brukar vara så, att jag ofta får rollen som spindeln i nätet. Eller tar jag den rollen? Hur som helst brukar jag i alla fall trivas med det, så det är inget jag har sett som ett problem. Däremot har det inte blivit så nu bara. På HDK. I klassen. Jag har verkligen inte den rollen, och det har varit ganska skönt. Var det ett omedvetet ställningstagande från mig i början, att jag inte skulle ta den rollen? Eller är det att det finns andra spindlar i vårt nät? Eller vad är det som har gjort det? Jag vet inte. Däremot vet jag att jag nu ibland kan tänka i banor som "Det ordnar sig." Den meningen har verkligen inte funnits i mitt förråd tidigare, men jag tror att jag välkomnar den. Lite. Det känns ovant, men ganska skönt, att låta saker ibland bli som de blir. Följa sina känslor snarare än sina tankar.

Tankar efteråt: Uppgiften
Först tyckte jag att det var frustrerande att uppgiften inte skulle utföras "på riktigt", utan mer i fantasin. Detta var för att ge oss fria tyglar att förändra platsen verkligen precis hur vi ville. Det förstod jag ju. Men jag gillade det inte. Mina händer längtade efter att få göra, bygga, skapa och gärna bli skitiga och lite trasiga. Jag ville inte alls sätta mig och skapa bilder i mitt inre och kanske göra en fin liten skiss för att förmedla min fina lilla tanke. Fy fan, liksom. Så jag blev lite arg. Koncentrerade mig på att vara arg ett tag, men sedan ville jag inte vara arg mer så jag tog energin och byggde en modell i stället. Jag behövde göra det, och till min glädje såg händerna i alla fall lite förstörda ut när jag var klar. De värkte, det blödde från nagelbanden och från ett och annat rivmärke, knogarna var skavda och naglarna svarta av skit eftersom jag använde stenar och grus från min plats. Gött. Nu kunde jag känna att jag var på gång, och uppgiften var rolig.

Nu såhär i efterhand så uppskattar jag möjligheten att få sväva ut och verkligen förändra hur man vill. Just att få chansen att göra saker som i praktiken skulle vara omöjliga är en häftig tanke. Och på något vis så känns det som att förvandlingarna visst har skett "på riktigt". Det har väckt mycket känslor och tankar hos oss i klassen och lett till bra diskussioner. Jag kan verkligen se att det här skulle vara en mycket bra uppgift att jobba med i skolan. Att låta eleverna känna på sin stad, ta plats i den och ladda den. Det är viktigt att eleverna får känna, och det tycker jag att man får göra i en uppgift som den här. Sedan i och med att jag själv nu jobbat i det offentliga rummet, så kan jag såklart lättare i framtiden handleda elever i detsamma.

Någon sa att jag brukar ha en slutkläm, men det har jag inte. Som jag skrev sist så känner jag mig mest tom nu såhär efter avslutat projekt.

Amen och poff.

Redovisat.

Idag redovisade jag. Det känns bra att jag gjorde det på ett ordinarie tillfälle, även om att stå och redovisa illamåendes och yr inte var det mest underbara jag varit med om. Men jag tror ändå att det gick bra.

Nu känns det mest tomt att det är färdigt, slut. Det som uppfyllt hela mig de senaste veckorna. Dag. Natt. Händer. Huvud.

Nu då? (Förutom att sova medan övriga klassen firar med after work. Bohu.)