Jag såg just dokumentären
"Världens lyckligaste folk" på fyran och sitter här med konfliktfylld efterkänsla. Liksom glad och nöjd för att den var så bra. (Och snyggt foto som bara det fick mig att sitta klistrad!) Liksom äcklad för vad den faktiskt visar.

Journalisten Lena Sundström flyttar till Köpenhamn för att söka svar på hur det är att leva i ett land där ett främlingsfientligt parti sitter i riksdagen och har stort inflytande över landets politik. Hon försöker bo in sig i sitt nya land, hon tar en pratstund med "den vanliga dansken" över en påse chokladnötter och hon stämmer möte med politikern som höjt kraven på invandrare i landet. Politikermuppen uttrycker bland annat att han är emot mänskliga rättigheter och menar att det mer handlar om vilken kultur olika människor tillhör.
-Jajjamensan. Liksom.

Lena Sundström kryddar det hela med en rejäl portion ironi. Vad annars kan man göra när man sitter face to face med en 40-talistman med makt men utan hjärna, tänker jag och beundrar ungefär hela Lenas uppenbarelse.

Varenda kameravinkel och ljussättning känns medveten. (Nåja.) Det märks att det är en genomarbetad dokumentär och jag bara älskar den. Se den!

Jag mår illa när jag tänker på att Sverigedemokraterna riskerar att komma in i riksdagen nästa år. Att främlingsfientligheten skulle breda ut sig ännu mer är väl det sista vi behöver, och Sverigedemokraterna går ju som bekant stadigt framåt. Man kan säga att alla som inte röstar vid valet 2010 inofficiellt stödjer Sverigedemokraterna. (Allt är bättre än blankt, eller ännu värre - SD.) Därför kommer jag att ligga på som en igel på alla jag känner och inte känner; GÅ OCH RÖSTA!! (JA, två utropstecken och JA, stora bokstäver, och JA, mer än ett år i förväg.)

Återkomsten.

Förresten har åttan börjat gå igen efter sitt sommaruppehåll. Eftersom den trots sin frånvaro upptagit en stor del av min sommar, så blev jag lite till mig av att äntligen få se den in action.

Jag ba -iih, tog upp kameran.

Folk ba -ööh, tog verkligen inte upp kameran.


En annan dag ska jag ta mig en tur.

Bloggeri bloggera?

Textblockad.
Jag har kommit av mig med bloggandet och jag hatar det. Som om jag någonsin varit en bloggare, men ändå. Jag vill blogga, tänker flera gånger om dagen "Det här ska jag skriva om!" eller "Den här bilden ska jag lägga upp!". Men när jag väl sitter där med datorn i knät så vet jag inte vad jag ska skrivaaa, ni vet sådär muppigt. Tankarna är så många så att de försvinner i varandra och skrämmer bort orden. På något vis.

Bildblockad.
Jag pratade med S för någon vecka sedan om det här med att publicera bilder på saker man gjort. Att det kan kännas motigt, eller liksom att man kan känna sig rädd att det ska uppfattas som att man lägger upp det för att visa "kolla så fint/bra jag gjort". När man egentligen bara vill lägga upp det för att. Det kanske är just det som bäst beskriver ens tankar, dagar, vad som upptar en för tillfället. Detta har jag skrivit om en gång tidigare, men ämnet är liksom fortfarande aktuellt. Jag känner viss avund på exempelvis vår lärare M. Han lägger upp bilder hipp som happ. Som han ritat. Fotat. Hittat. Ofta utan närmre förklaring. En bild. Säger mer än tusen ord? Ja, ofta. Kanske ska jag börja göra så.

Nej, herre göstanes så jobbigt. Det skulle vara. Eller?

(Förresten, är det ok om jag skriver ut ditt förnamn, S?)

De fick gå skilda vägar i och med min redovisning.

Och så lite reflektioner

Nu när det gått några dagar och jag hunnit landa så är det några saker jag vill nämna hur jag tänkt kring. Känner att ett torrt format med rubriker är på sin plats. Innehållet är såklart fantastiskt saftigt, som vanligt. Ehum.

Val av projekt
Kort sammanfattat ville jag sprida kärlek på platser som enligt mig i övrigt känns hårda, opersonliga och otrygga.

Placering
Hållplatser blev mitt främsta target.

Varför just figurer & pratbubblor?
Jag gjorde människoliknande figurer med pratbubblor. Figurer för att befolka platserna. Pratbubblor för att ladda figurerna och sända ut små budskap till dem som skulle se. Bubblorna med dess ord kändes lika viktiga som figurerna i sig, men kombinationen av dem båda var det som kändes rätt. Inte figurer utan ord, då skulle det fattas något och bli mer dekoration. Inte pratbubblor utan figurer, då skulle det bli platt.

Meningarna i pratbubblorna var av varierad art. Allt från seriösa påståenden som var menade som tänkvärda (till exempel om homofobi, stress och att tro på sig själv.) till peppande kommentarer ("Du fixar det!", "Va fin du är") och saker man skulle kunna säga till en kompis. ("Ring mig när du slutat", "Snygga dojor!") Gemensamt för citaten är att de är positiva, och många av dem är saker jag önskar att alla fick höra, och att alla kunde känna. Du är viktig, någon ser dig, du är fin och bra som du är.

Materialval
Jag kunde till slut inte motstå att använda mig av mitt favoritmaterial - pärlplattor. Jag tycker att de klassiska indianpärlorna känns som ett snällt material. På något vis personligt. Dels för att många har en relation till dem, och de förknippas gärna med barndom och pyssel. Det känns som ett positivt laddat material. Fint, lite naivt och liksom enkelt. Jag gillar det. Sedan så tycker jag att det blir personligt på så vis att man lagt ned tid och kärlek i själva tillverkandet av dem. Pärlplattor är 3D och uppklistrade ute sticker de ut från det klotter och massproducerade stickers som sitter överallt, vilka ofta kan kännas meningslösa. Med i denna dömande kam drar jag med andra ord inte stencil art eller välgjord graffiti, för det my friends, är art som jag verkligen kan beundra. Jag menar, ska du ut och sätta spår, gör då något bra istället för en meninglöst sprayad tag. Tack på förhand och välkommen åter, liksom.

Fortsättning
följer... Jag ser kursens avslut med tillhörande redovisning som ett avtramp på en fortsättning. Jag vill fortsätta sprida mina pärlkompisar, och tänker försöka vara lyhörd för var de är önskade eller behövda. Jag har några platser bestämda dit det ska få flytta figurer, så spelet är igång... Tur att jag hittade nya liv härom veckan, då när jag trodde att jag fått game over. Nu är level 1 avklarad, och jag går vidare till level 2.

Kursen
Måste bara skriva kort att jag tycker att det var intressant att se hur ett litet kort med en lösryckt mening/instruktion kunde generera så olika projektarbeten! Hur "lite" som behövs för att sparka igång en grupp, och hur olika arbetssätt och tolkningar man kan få ut ur det. För det var verkligen slående hur olika vi i klassen jobbat under sommaren och hur vi valde att presentera det! Som sades av många munnar under relektionerna - lyxigt. Lyxigt att få slå sig ned och ta del av fina människors tankar på det viset som vi fått. Och tack kära grupp för fikor och prat under sommarens gång, utan er hade jag inte behållt gnistan.
For sure.

Jag redovisade igår.

Trots allt. Jag satt dag och natt några dygn (mest eftersom jag är grön och långsam) och på natten innan redovisningen hade jag en film jag ändå kände att jag kunde visa. Så det gjorde jag. Och det känns bra att jag gjorde det, för jag ville verkligen inte bli sen och inte få redovisa inför klassen. Dock minns jag inte vad jag sa och hur det gick egentligen. Minns det lite som ett blurr. Men något måste jag ha sagt. Jag menar, helt tyst lär jag ju inte ha stått. Och viktigare är att jag minns på ett ungefär vad de andra sa. Ja.

Att filmen inte var riktigt färdig till redovisningen är väl ingeting jag varken planerade eller önskade, men jag är som sagt glad att jag fick ihop den på ett ungefär i alla fall. Det jag inte hann var puts och slip, vilket hade känts jobbigt om jag kände efter. Men jag kände inte efter. Jag hann inte, jag orkade inte känna efter. Nu när jag tänker på det så kanske det var nyttigt för mig. Att bli klar med något timmarna innan det ska visas upp. Att visa upp något jag inte hunnit fundera över, slipa på, ändra, göra om, älta... Något jag inte hunnit få precis som jag vill ha det.

Jag ser det lite som att jag fick chansen att visa upp ett utkast, och få värdefulla kommentarer från klassen. Så tack kära kamrater för det!

Jag älskar för övrigt att K lade märke till vilken bok (och dess omslagsord) som skymtade i filmen. Jag älskar detaljer, och detaljuppmärksammande människors uppmärksammanden.
Det är roligt.

Jag känner att jag landar mer och mer. I morgon tänkte jag försöka skriva lite mer om mina tankar kring själva projektet. Reflektioner, liksom. Jag vet att det är efter "deadline", men jag skriver för att jag vill. För att det är nu tankarna kommer, innan har det mest varit göra göra göra.

Nu ska det bli skönt att sova några nätter, men jag längtar tills skolan börjar igen! Underbara skola. Fina människor.

Game over fureal.

Jag tog en sväng och samlade mig. Satt sedan uppe till 04 och försökte lösa skiten. Löste inte skiten. Inte ens bildrutorna med sina ilskna kryss finns kvar. Det enda som inte försvunnit är ljudet och TVÅ bildrutor, dvs en fjärdedels sekunds speltid. Hell yeah.

Och ja, visst är det roligt att jag var ute i så god tid med sammanställandet, men det bara blev så när jag var sjuk härom veckan då jag egentligen tänkt jobba på som en myra med detta. I stället för att agera myra så var jag en björn. I ide. Sov till fyratiden om eftermiddagarna. Gick upp. Gick och la mig igen. Produktivt som fan faktiskt.

Sålde därför min way out west biljett för att jobba med det här i stället. Gjorde också så. Men all frukt från det har ju just ruttnat bort i rötdatorn.

Som sagt. Game over.

Game Over

Åt helvete.
Jag kommer kanske inte till skolan i veckan.
Hejdå kursen.

Nu undrar ni (skolmänniskor) varför.
För att jag suttit mer än tolv timmar idag med kortfilmen som skulle vara större delen av min redovisning. Ställt in programmet på att spara automatiskt var tionde minut. Sparat maniskt efter varenda förändring jag gjort ändå. För jag varit så rädd att något ska gå fel. Det är så nytt för mig, så svårt. Tar sån tid. Men var ändå roligt. Det blev som jag ville ha det. Det blev bra!
Men vad händer? Datorn kan inte öppna skiten. Skadade filer. Eller nåt. Röda kryss över varenda ruta i timelinen. Nästan tusen såna kryss.

Adrenalin så arg. Ont i halsen, sån klump. Nu ska jag gå ut en promenad och kanske gråta. Det känns ju så i alla fall.

Med- och motspelares reaktioner

Jag har fått blandad feedback på mina pärlkompisar. Det som uttalats har uteslutande varit positiva reaktioner, men jag har även försökt tolka de reaktioner som inte riktats direkt till mig.

Jag tänker till exempel på blickar. 40-talister som kastat illvilliga sådana när de sett mig med limgevär och kärleksplattor i högsta hugg på hållplatserna. De har på behagligt avstånd himlat aningen med ögonen, diskret suckat och skakat på sina huvuden lite lätt. Ni vet sådär lagom så att man precis uppfattar missnöjesrörelsen. För jo, jag har uppfattat. Ignorerat. Registrerat.

Jag tänker också på det faktum att större delen av pärlkompisarna försvann så fort. Vissa av dem blev säkert demolerade för att demoleraren inte tyckte att de skulle sitta där. Att det inte passade sig. Att det var förstörelse. Eller också så kanske det är jobbigt om man känner precis tvärtom mot vad pärlkompisen säger. Man kanske upplever dem som en pik? Får som en inre dialog med pärlkompisen, och blir provocerad eller kanske till och med ledsen. (Hoppas inte.)
- Du är viktig.
- Det är jag inte alls. Inte för någon faktiskt. Vad fan vet du som satt upp den där? Skiten.

Några dagar efter min första rajd hittade jag en av pärlkompisarna alldeles söndersmulad på marken nedanför där den suttit. Den rosa klänningen och det svarta håret i en liten hög, och den söndersmulande personen kände sig säkert tillfreds med att ha demolerat. Ett missnöje som blev till ett nöje, kanske.

Ett missnöje från Västtrafiks hållplatsunderhållare har sannolikt också förekommit. Missnöje över att behöva plocka ned. Skrapa. Fixa.

Man kan med andra ord säga att det finns önskemål om att pärlkompisarna ska försvinna.

Men det finns också önskemål om att de ska bli fler. Finnas kvar. Sprida sig. Jag har fått specifika önskningar om framtida placeringar. Områden i Göteborg som "skulle behöva det", men även andra städer. En annan form av uppskattning ägde rum en dag när jag var ute och limmade. Helt oväntat kom en kvinna fram till mig och undrade om det var jag som satt upp pärlplattor på andra hållplatser tidigare. När jag gav mig tillkänna bjöd hon på glass! Så fint!

Jag har fått höra från människor, kända som okända, gamla som unga, att de blivit glada när de sett mina pärlkompisar. Då har syftet uppnåtts. Jag blir glad. Jag fortsätter...

Och som en del i spelet så ser jag önskemål från medspelare som intruktioner till mig som spelpjäs i spelets kretslopp.
(jag - joker - medmänniska - jag - joker -...) Instruktionerna påverkar mig och får mig att fortsätta, så fler pärlkompisar är producerade och väntar på att få flytta ut. Håll utkik!

Spelets grundregler

Om man ser livet som ett spel, så är människorna spelpjäserna. Det finns medspelare och det finns motspelare. Om medspelarna spelar spelet juste vinner de extra poäng i form av karmiados. Det är bra grejer. Det får dem själva, och spelare i deras omgivning, att må bra. Om medspelarna får en motspelare att konvertera till att bli en medspelare så vinner alla inblandade massor av härlig karmiados.

Jokrar
Mina pärlkompisar är som små medspelare laddade med kärlek. Man kan kalla dem jokrar som är till för att ge medspelare lite extra energi. Men om jokern i stället möter en motspelare så kan effekten bli den motsatta, jokern kan då ge negativ energi. Motspelaren blir irriterad och vill förgöra jokern.

Spelets kretslopp
* Jag påverkar jokrarna. Bestämmer hur de ska se ut, vad de ska säga och var de ska bo.
* Jokrarna påverkar med- och motspelarna.
* Med- och motspelarna påverkar varandra, men också mig. Ibland får jag respons från med- eller motspelare. Då blir jag påverkad i mitt fortsatta jokerskapande.