Jag redovisade igår.

Trots allt. Jag satt dag och natt några dygn (mest eftersom jag är grön och långsam) och på natten innan redovisningen hade jag en film jag ändå kände att jag kunde visa. Så det gjorde jag. Och det känns bra att jag gjorde det, för jag ville verkligen inte bli sen och inte få redovisa inför klassen. Dock minns jag inte vad jag sa och hur det gick egentligen. Minns det lite som ett blurr. Men något måste jag ha sagt. Jag menar, helt tyst lär jag ju inte ha stått. Och viktigare är att jag minns på ett ungefär vad de andra sa. Ja.

Att filmen inte var riktigt färdig till redovisningen är väl ingeting jag varken planerade eller önskade, men jag är som sagt glad att jag fick ihop den på ett ungefär i alla fall. Det jag inte hann var puts och slip, vilket hade känts jobbigt om jag kände efter. Men jag kände inte efter. Jag hann inte, jag orkade inte känna efter. Nu när jag tänker på det så kanske det var nyttigt för mig. Att bli klar med något timmarna innan det ska visas upp. Att visa upp något jag inte hunnit fundera över, slipa på, ändra, göra om, älta... Något jag inte hunnit få precis som jag vill ha det.

Jag ser det lite som att jag fick chansen att visa upp ett utkast, och få värdefulla kommentarer från klassen. Så tack kära kamrater för det!

Jag älskar för övrigt att K lade märke till vilken bok (och dess omslagsord) som skymtade i filmen. Jag älskar detaljer, och detaljuppmärksammande människors uppmärksammanden.
Det är roligt.

Jag känner att jag landar mer och mer. I morgon tänkte jag försöka skriva lite mer om mina tankar kring själva projektet. Reflektioner, liksom. Jag vet att det är efter "deadline", men jag skriver för att jag vill. För att det är nu tankarna kommer, innan har det mest varit göra göra göra.

Nu ska det bli skönt att sova några nätter, men jag längtar tills skolan börjar igen! Underbara skola. Fina människor.