Jag tänker till exempel på blickar. 40-talister som kastat illvilliga sådana när de sett mig med limgevär och kärleksplattor i högsta hugg på hållplatserna. De har på behagligt avstånd himlat aningen med ögonen, diskret suckat och skakat på sina huvuden lite lätt. Ni vet sådär lagom så att man precis uppfattar missnöjesrörelsen. För jo, jag har uppfattat. Ignorerat. Registrerat.
Jag tänker också på det faktum att större delen av pärlkompisarna försvann så fort. Vissa av dem blev säkert demolerade för att demoleraren inte tyckte att de skulle sitta där. Att det inte passade sig. Att det var förstörelse. Eller också så kanske det är jobbigt om man känner precis tvärtom mot vad pärlkompisen säger. Man kanske upplever dem som en pik? Får som en inre dialog med pärlkompisen, och blir provocerad eller kanske till och med ledsen. (Hoppas inte.)
- Du är viktig.
- Det är jag inte alls. Inte för någon faktiskt. Vad fan vet du som satt upp den där? Skiten.
Några dagar efter min första rajd hittade jag en av pärlkompisarna alldeles söndersmulad på marken nedanför där den suttit. Den rosa klänningen och det svarta håret i en liten hög, och den söndersmulande personen kände sig säkert tillfreds med att ha demolerat. Ett missnöje som blev till ett nöje, kanske.
Ett missnöje från Västtrafiks hållplatsunderhållare har sannolikt också förekommit. Missnöje över att behöva plocka ned. Skrapa. Fixa.
Man kan med andra ord säga att det finns önskemål om att pärlkompisarna ska försvinna.
Men det finns också önskemål om att de ska bli fler. Finnas kvar. Sprida sig. Jag har fått specifika önskningar om framtida placeringar. Områden i Göteborg som "skulle behöva det", men även andra städer. En annan form av uppskattning ägde rum en dag när jag var ute och limmade. Helt oväntat kom en kvinna fram till mig och undrade om det var jag som satt upp pärlplattor på andra hållplatser tidigare. När jag gav mig tillkänna bjöd hon på glass! Så fint!
Jag har fått höra från människor, kända som okända, gamla som unga, att de blivit glada när de sett mina pärlkompisar. Då har syftet uppnåtts. Jag blir glad. Jag fortsätter...
Och som en del i spelet så ser jag önskemål från medspelare som intruktioner till mig som spelpjäs i spelets kretslopp.
(jag - joker - medmänniska - jag - joker -...) Instruktionerna påverkar mig och får mig att fortsätta, så fler pärlkompisar är producerade och väntar på att få flytta ut. Håll utkik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar