I en bubbla.

Sedan handledningen jag sneakade in på i måndags har det bara handlat om att producera. Jag har pysslat vidare i modellen, sytt, filmat en massa, redigerat och letat efter den perfekta musiken. Om det hade funnits mer tid hade detta kunnat bli hur bra som helst och jag hade känt mig uppfylld och nöjd. Nu känner jag mig mest stressad och jag vet att jag inte kommer hinna få det som jag vill. Detta trots att jag avbokat helgens samtliga upptåg inklusive att äta och sova normalt. För ja, ifall äta-och-sova-normalt skulle inträffa i mitt liv just nu så skulle det vara en happening. Ett upptåg så att säga.

Det kommer bli nåt, men inte det. Not so angenäm känsla.

Nike sneaker.

Igår sneakade jag in mig på en annan grupps handledning. Jag tänkte att det kunde vara bra med en extern handledning, dels för att den gruppen inte visste vad jag jobbar med, inte följt min process. Dessutom känner jag att jag får komplex av min grupps fina och bra grejer, medan mitt känns mest som ingenting. Ibland kan det vara svårt att behålla gnistan för sin grej när man går i det dagarna i ända och det är det enda man egentligen pysslar med. (Förutom att äta ibland och sova några timmar om nätterna.) Det händer att jag tillfälligt vaknar upp ur min bubbla och tänker "Vad håller jag på med egentligen?" Men det kändes bättre efter att ha vädrat i en ny grupp, för de tyckte att det jag gör visst är något. De förstod vad jag menade med mitt projekt, vilket kändes som en lättnad. För jag menar egentligen väldigt mycket, faktiskt.

Dock fick jag en liten knäpp på näsan av min egen handledare när hon såg mig slå mig ned för att sneaka på den andra gruppens möte. Hon sa något i stil med "Jaha, ska du vara med här nu? Men se nu till att inte bara försöka lösa alla andras problem i stället..." Jag blev paff, kände mig nästan som påkommen och lite generad. Vadå? Brukar jag göra så? Ja, kanske lite... Jo det gör jag ju kanske... -Åh nej, hon känner mig. Hon ser saker hos mig som ligger bortom mina egna insikter. För visst ligger det något i att jag engagerar mig i andras saker mer än mina egna ibland. För att unvika mitt? För att jag gillar att hjälpa andra? -Både och och lite till. När jag tänker efter så är det verkligen sån jag är, men det är inget jag reflekterat över.

Jag tror till och med att jag kanske rodnade.

Min modell växer fram.

Det har varit en intensiv vecka. Jag har bara gjort gjort gjort, utan att kanske egentligen veta vad jag pysslat med. Därför har jag bestämt mig för att visa veckan i bilder. Ja! (Självklart lite kryptiska bilder, för precis som vanligt så vill jag inte visa saker och ting i sin helhet.)


Jag tog plats...


...lade regnblöta stenar på tork...


...började foga samman...


...byggde upp grafittiväggen...


...lekte med, och tyckte om, oproportionerna...


...målade och målade...


...tejpade frigolit och tidningspappersbollar...


...till en slags figur...


...som jag lindade in i svart...


...för att sedan täcka över med grått...


...och tillsammans utgör delarna en modell av min plats.

______________________________________

Och nu fick ni se en på snudd till helhetsbild också. (Aj.)

Tankar föder helvetesprojekt.

På en blogg får man skriva personliga tankar och man behöver inte ha vetenskapliga belägg för varenda påstående. Detta är en blogg.

Haga(/Linné) har blivit ett helvete. Ett outtalat sådant. Folk går omkring och känner sig så underbara. Eller så intalar de sig att de känner sig underbara, eller försöker åtminstone se ut som att så är fallet. Avslappnat medvetna på rätt sätt liksom. Rätt vagn med matchande (alternativt fräckt missmatchad) skötväska, rätt barn i genusmedveten utstyrsel och en ekologisk latte på mysiga caféet. Helst laktosfri latte om det finns, för att dämpa den ständiga magknipen. Den som kniper åt inifrån och på ett irriterande vis påminner om att kroppen inte bara har en utsida utan även en insida. Säkert laktosintolerans, absolut inte något annat.

Medelle Klasson: ”Haga är så fint och kulturellt, lite alternativt liksom. Att det är K-märkt känns speciellt! Haga är såå jag på nåt vis, hihi. Där kanske jag skulle bo, va mysigt! Jag måste kolla hemnet!”

Många bostadshus i det forna arbetarklassområdet Haga har omvandlats från hyresrätter till bostadsrätter i och med att medelklassen fått upp ögonen för det ”mysiga” området. De söker sig dit för det lite ”speciella”, men väl på plats börjar de störa sig på det som är områdets karaktär. Till exempel har grannklagomål tvingat den mer eller mindre legendariska restaurangpuben Solrosen att ta bort sin uteservering. Ljudnivån störde tydligen plötsligt, och stammisarna sedan 70-talet får nu hålla sig inne i restaurangen i stället för ute på bänkar bland kullerstenarna. "Infödingarnas" leverne liksom gasas ut mer och mer, och snart är väl Haga som vilket intetsägande svennemedelklassområde som helst.

Vidare är det faktum att många hemlösa håller till i Haga något som bekymrar de boende och det gnälls friskt inne på de välskötta, pittoreska gårdarna. Själv är jag (givetvis) mer bekymrad över människorna som är hemlösa, och att deras situation bara tycks bli värre och värre. Hur de blir bemötta av folk och fanskap gör ju inte saken bättre heller.

Dock kan jag gnälla lite över allt glassplitter, och ibland till och med kanyler, som jag ser tidiga kvistar när jag är ute med hunden. Man lär sig snabbt var man ska undvika sin morgonpromenad för att inte riskera skärva i tass, men när de tidiga morgontimmarna passerat kan man traska mer fritt. Då har Haga nämligen polerats och blivit redo att möta ännu en kulturell och mysig dag.

Förmiddagspolering är även något som förskollärarna i Haga får ägna sig åt innan de kan låta barnen gå ut på gården. Annars finns risken att lilla Lova eller Love får människobajs på genusoverallen eller sticker småfingrarna på en från natten kvarglömd kanyl. Haga är med andra ord ett kontrasternas område. Men låt oss sätta ett plåster på skavsåren, låtsas och le. Haga är ju så fint, så mysigt och kulturellt. Speciellt och lite alternativt. Hihi.

Men… Som vanligt funderar jag över hur det kan se ut under ytan. Det där genomtänka, lagom medvetna skalet, hur känns det att bo där inne? Jag tänker till exempel på unga paret med lilla genusbarnet. Som köpt en bostadsrätt på rätt gata. Som lägger hela sin ekonomi och energi på att bo. Jobbar från tidig morgon till sen timme för att ha råd. Barnet på dagis och ständig stress. Skaffa rätt attiraljer, spara till att åka till Thailand om vintrarna, svettas över räntekurvor, ägna 30 minuter om dagen till att hitta parkering. Jäkta. Äta nåt nyttigt. God natt. God morgon. Hejdå ses ikväll. Äta nåt nyttigt. God natt. God morgon. Hejdå ses ikväll. Snart semester.

Hur mycket kämpar folk för att hålla upp den rätta fasaden? Leendet säger gullgull, ögonen säger jag vill skrika. Jag säger -Skrik då! Det kan behövas en plats dit man kan gå och låta fasaden rasa. Där man kan vara opolerad för en stund. Den platsen vill jag göra. Dit, precis bakom lekplatsen, ska man kunna gå när man känner att man bara vill dra åt helvete. Jag säger inte att platsen kommer att tilltala många, men kanske någon. Några. Och det räcker för mig.

Tänk fritt, känn dig hur som helst och bete dig hur du vill. Jag vill skapa ett uttalat helvete i detta outtalade helvete.

Tack till etnologen Joakim Forsemalm för att du fick in mig på de här tankarna om gentrifiering. Sedan den rafflande föreläsningen i september har mina tankar spunnit vidare och vidare och nu är det gentrifieringssockervadd i hela min hjärna. Och ur den hjärnan föds mitt projekt, mitt helvete. Jag kan inte säga att jag gillar det, men det uppfyller mig.

Tack också till Åsa för bra prat, pepp och exempel. Du är bäst!


Skolblocksklotter.


Haganatt. Lite otryggt sådär, men det pratar vi inte om.
Rakt fram på bilden är parkeringshuset som mitt helvete ligger bakom.

Känslor.

På senaste tiden har jag tänkt mycket på känslor. Mina känslor är inte alltid som andras. Andras är inte alltid som dina. Dina är inte alltid som de flestas. De flestas är inte riktigt som varken dina eller mina eller som de andras. För allas är olika. Men vänligen låtsas att så inte är fallet. Var glad när du ska. Ledsen när du bör. Arg om du måste, men i så fall inte för länge. Var inte sur. Det är oattraktivt. Och det är viktigt att vara attraktiv, det vet vi ju alla. Behöver jag ens konstatera det? Lät jag irriterad nu? Det var inte meningen. Jag är på ett lagom humör just nu, bara det.



Men egentligen. De fina känslorna känns ännu finare om de blandas upp med en och annan ful. Man kan väl inte gå runt och vara glad hela tiden? Skulle man då någonsin vara glad på riktigt? Skulle det någonsin spritta i kroppen av glädje om det inte kröp i den av ilska eller obehag ibland? Det kan man fundera på. Eller så kan man äta en banan.

Välkommen att spy hos mig.

Jag har spenderat ännu mer tid på min plats. Känt in den ännu mer. Speciellt på kvällar är den mycket stämningsfull. Känslofylld. Och då menar jag inte positiva känslor. Jag kan tycka det är skönt att koncentrera sig på sina mörka känslor och tankar en stund. Det gör man bra på min plats. När jag suttit där en stund och ägnat mig åt att vara arg, rädd eller kanske ledsen så går jag därifrån som lite lättare. Inte glad. Bara lite lättare.

Att vara ledsen kan vara skönt. Att vara arg kan vara taggande.

Nu har jag bestämt. Min plats ska vara en plats för sådana känslor. Där det är okej att vara precis hur arg man vill. Eller ledsen eller tyst eller förvirrad eller förbannad eller uppgiven eller hur fan man vill. Kanske inget. Bara tom. Det är okej.

Jag ska bygga vidare på det. Det känns bra att jobba med det som uppfyller en. Som bekant är jag frustrerad och nästan lite arg över det hela. Och då menar jag "det hela" som i uppgiften, platsen, mig själv och min brist till klatschiga och genomtänka idéer. Som mina fantastiskheter till gruppmedlemmar har. Men nu har jag bestämt mig. Jag tänker ta vara på känslorna jag faktiskt ändå har inför det här. För känslor, det har jag ju. Så att det sticker i fingrarna och gnisslar i tänderna. Och det finns inget som säger att de "negativa" känslorna är mindre värda eller mindre bra än de fina, positiva. Ellerhur?

Nej. Det gör det inte. Tycker du det så dra åt helvete. Ja eller alltså. Inte du som människa, ska inte dra åt helvete. Din åsikt ska dra åt helvete.

Det är inte flitens lampa som lyser.

Fredag igen. Känn dig inte välkommen, dag.

Ännu ett läckert fredagsblogginlägg à la obligatorique presenteras enligt nedan.

* Levande beskrivning av min process: Det går åt helvete med mitt projekt.
* Parallell till min framtida roll som lärare: Jag kommer ibland att känna att jag inte räcker till, och den känslan är åt helvete.
* Koppling till omvärlden: Världen är åt helvete.
* Och så lite fakta på detta: Ordet helvete kommer av ordet Hel, det fornnordiska dödsriket, plus ordet vite, som betyder straff. Se länk för mer information: http://sv.wikipedia.org/wiki/Helvete
Wikipedia är ju för övrigt en bra, tillförlitlig källa som vi alla med fördel ständigt bör referera till.

Mvh
mina lärares mardrömselev? (Men vänligen minns då att jag är trevlig och driven ibland också. Men den här uppgiften... och jag. Har en personkemi som känns som citrondroppar i ett infekterar sår, snarare än balsam i ett trassligt hår. Puss hej.)

On- och offknapp för tårkanalen min, tack.

Nu är det fotboll på tv. Ett rasslande drama mellan Sverige och Danmark, tydligen. Min familj hos pappa är en fotbollsfamilj. Släktingarna fotbollssläktingar. Och så har vi mig. Idag har vi kalas. Därför bloggar jag.

Jag vill skriva om en sak som hände mig idag. Jag åkte buss. En timma och 45 minuter tar det från min bostadsort till min hemort och busschauffören var en sån där... Ni vet, busschaufför liksom. Lite rund om magen, gråsprängt skägg, vit skjorta och slips. Som så ofta. Talade bred skånska. Som så ofta. Men sen. När vi passagerare slagit oss till ro, några stönat lite extra högt för att markera jobbigheten innan air condition slagits på. Någon bytt plats sedan en kvinna med en gråtande bebis vyssjande slagit sig ned. Då. Ställde han sig mitt i gången. Talade sin skånska i mikrofonen som tjöt lite tillbaka. Han hälsade oss alla så välkomna så till denna buss som skulle ta oss söderut. Bad oss vänligen att säkerhetsbälta oss. Sedan log han, och det fanns liksom ingen hejd. Mina tårar... -Hej och välkomna ni också, tydligen.

Bara för att jag kände... Verkligen kände. Att den här mannen. Han är snäll. Det räckte tydligen för att mina känslor skulle leka hey baberiba. Jag blev överraskad. Och lite trött. Olikt mig, visst? -Fast nä.

Sedan satt jag och tänkte på det. Att jag blev rörd. Av liksom inget. Jag. Hur kommer det sig? Att det krävs det så lite, nästan ingenting, för att jag ska bli det ibland. Det kan vara ett leende eller någons blotta existens, och jag kan känna någon slags innerlig känsla som får mig att bara vilja krama dem. Eller gråta. Det är underligt.

Underligt med tanke på att jag i andra situationer, där det är som upplagt för att man ska bli rörd, eller där det förväntas av en att man ska drabbas av känslosvallningar. Gärna en tår eller så. Då bara sitter jag där. Oberörd, eller åtminstone för lite berörd.

Ibland. När man borde vara ledsen, gärna gråta. Så gör jag inte det. Jag försöker tänka så sorgliga tankar jag bara kan, men det går inte. Försöker lite till. En tår! Yes! Har det väl kommit en tår så kan jag förstärka produktionen, det kan jag. Nyp i armen. Jättehårt. En till tår! Jag kan andas ut och låta tårarna rinna, precis som de ska.

Synd att nypknepet inte fungerar åt andra hållet. När jag blir rörd. Nästan gråter. För vad som för andra är ingenting. Då skulle jag vilja kunna nypa mig i armen och så slutar det. Jag vill inte jättegärna sitta ensam på swebus express och torka tårarna för att en skåning i slips råkade le lite extra innerligt. En motsvarighet till armnyp, fast med motsatt effekt vore fint. Tips?

Plan B

Enda skillnaden mellan plan A och plan B var att plan B bestod av marschaller i stället för värmeljus. Bara det. Ganska precis ett dygn efter mitt försök till värmeljusceremoni pinnade jag tillbaka till min plats med en stor kasse marschaller i handen. Kroppen var nervös och sinnet frånvarande. Eld.

Jag började sammanbitet att tända de fyrkantiga, hårda vekarna. Flammorna var lite större än jag önskade, men jag fortsatte att tända. En efter en. Varför köpte jag så många? En i varje hörn kunde väl ha räckt? Men nu när jag har dem ska jag fanimej tända dem allihop. Fuck you!
(Fuck vem?)

Kvällen var lika mörk och enslig som den förra, men när jag tänt alla marschaller lystes platsen liksom upp. Ett svagt sken svepte över helvetesskapet och bildade som ett ljusrum mitt bland allt det mörka. Jag framkallade aktivt en negativ attityd med inslag av bitterhet och tänkte att -Fan va läskigt här är. Tänk om jag dör. Brinner upp eller blir mördad. Blir våldtagen i alla fall, det skulle bli något att gestalta i skolan, det. Instruktionerna till den här uppgiften säger att vi ska göra något som ska vara tillgängligt för allmänheten på vår plats. Det kanske skulle kunna vara jag som är tillgänglig för allmänheten? Kom och ta för dig, liksom. tänkte mina bittra, trotsiga tankar. Och jag kunde inte stoppa dem. Jag bestämde mig för att vara lite arg en stund, tog några bilder och koncentrerade mig på att tycka illa om min plats och mina tankar.

Men så kände jag hur jag liksom... Började trivas på något märkligt sätt. Där. På min plats. Kallt, mörkt, ensligt, omgivande skog, övergivna klädesplagg, en använd spruta. Och så jag. Mina missnöjesmuskler började slappna av, och jag kände hur ett nästan leende tog plats i mitt ansikte. Vafan? Jag var ju arg?

Jag började flytta omkring marschallerna så att de skulle stå precis som jag ville. Puttade försiktigt de tända metallkopparna med stel fot. Tackade Conversedesignen för den skyddande (?) plasttån. Putta putta. Det var lite svårt att få dem dit jag ville. Jag kanske kan ta med handen. Fösa fösa. Också svårt. Äsch, jag lyfter. Lyfta, lyfta...

Inget farligt hände? Min hand började inte brinna. Elden hoppade inte över till min arm. Jag tappade inte elden på min kropp, det började inte brinna i håret. Och ingen annan stans heller.

Lyftasomfan lyftasomfan! Möblera, trixa, dona. Fotografera fotografera.

Entusiasm!


Min plats syns knappt från stigen där man går förbi ovanför.


Kryper man igenom buskarna så ser man.


Min plats sedd från min plats.


Liv.


Intensitet.


Gemenskap.


Lång stund. Jag var inte ens rädd.


Kväva.

Ett försök att markera.

Jag ville märka ut min plats med värmeljus. Jag tänkte att det kanske var dömt att misslyckas, men jag ville ville ville. Ni vet sådär hårt, att man inte kan släppa det förrän man provat och får bekräftat att Nej. Det gick inte.

Det var kväll, mörkt och ensligt. Lågornas livskraft kunde inte stå emot de små, små vindpustar som rytmiskt når mitt krypin trots omringande betong- och bergsväggar.


De lyste upp precis så som jag ville, men levde inte tillräckligt länge för att lysa hundra tillsammans.


Några var tappra. Jag favoriserade dem.

Jag känner mig tillfreds med att ha provat, för om det hade funkat hade det varit perfekt. En slingrande eldslinga av små små lågor. Området som är ett no space skulle laddas och därigenom bli till my space. Jag skulle suttit där och bara varit. Länge och väl. Och tänkt tankar. Säkert varit lite rädd, hatat en del, men inte bara.

Eld och jag. Jag och eld.
Hatkärlek. Precis som till den där.
Platsen.
Jag hatar den. Men kan inte släppa den.

I morgon är det jag som låter plan B träda i kraft. Hejdå.
_______________________________________

Eller förresten, en sak till. Tack ni (få) som kommenterar. Jag tror att jag älskar er om jag ska tillåta mig att spontananvända superlativ på det viset. Ofta är jag frustrerad här, som ni kanske märkt, och jag blir varm av små ord från er! Det får mig att vilja fortsätta med vad som i stunden kan kännas hopplöst. Menlöst. Eller bara löst i allmänhet. Ni är mitt stabiliseringsmedel E414.

På tal om kommentarer. Jag fick en fråga från en "icke-prick" om vad vi ska göra på platsen. Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan, för jag vet inte själv. Vad vi ska göra. Vad jag ska göra. Jag är verkligen storförvirrad på den punkten, och försöker att bara känna in platsen till att börja med. Sedan ska jag göra något med den. Något. Vad som helst faktiskt. Jajjamen! Kläm.

På fredagar måste man blogga.

Hej. Vi hade vår första grupphandledning i onsdags, och jag stapplade ut ännu mindre klok än jag var när jag steppade in. Som jag skrev sist så hade jag näst intill bestämt mig för no-spacet bakom parkeringshuset vid lekplatsen där jag bor, och jag tyckte att jag hade idéer. Men efter handledningen kände jag mig lite avslagen inför platsen. Och mindre inspirerad inför uppgiften över huvud taget. Gav mig ut med nya friska tag, inte, och letade ännu mer. Hittade lite av varje, inget till mig, men till andra. Hejdå.


Bortglömd skyler sig.