Jag såg just dokumentären
"Världens lyckligaste folk" på fyran och sitter här med konfliktfylld efterkänsla. Liksom glad och nöjd för att den var så bra. (Och snyggt foto som bara det fick mig att sitta klistrad!) Liksom äcklad för vad den faktiskt visar.

Journalisten Lena Sundström flyttar till Köpenhamn för att söka svar på hur det är att leva i ett land där ett främlingsfientligt parti sitter i riksdagen och har stort inflytande över landets politik. Hon försöker bo in sig i sitt nya land, hon tar en pratstund med "den vanliga dansken" över en påse chokladnötter och hon stämmer möte med politikern som höjt kraven på invandrare i landet. Politikermuppen uttrycker bland annat att han är emot mänskliga rättigheter och menar att det mer handlar om vilken kultur olika människor tillhör.
-Jajjamensan. Liksom.

Lena Sundström kryddar det hela med en rejäl portion ironi. Vad annars kan man göra när man sitter face to face med en 40-talistman med makt men utan hjärna, tänker jag och beundrar ungefär hela Lenas uppenbarelse.

Varenda kameravinkel och ljussättning känns medveten. (Nåja.) Det märks att det är en genomarbetad dokumentär och jag bara älskar den. Se den!

Jag mår illa när jag tänker på att Sverigedemokraterna riskerar att komma in i riksdagen nästa år. Att främlingsfientligheten skulle breda ut sig ännu mer är väl det sista vi behöver, och Sverigedemokraterna går ju som bekant stadigt framåt. Man kan säga att alla som inte röstar vid valet 2010 inofficiellt stödjer Sverigedemokraterna. (Allt är bättre än blankt, eller ännu värre - SD.) Därför kommer jag att ligga på som en igel på alla jag känner och inte känner; GÅ OCH RÖSTA!! (JA, två utropstecken och JA, stora bokstäver, och JA, mer än ett år i förväg.)