Spelets regler har börjat.

Ny kurs. Ny limpistol. Ny frustration. Sistnämnda heter möjligtvis Bagdad, men ingen vet säkert.
Säkerställt är dock, att jag utifrån ett fotografi av platsen ska bygga upp en modell av denne. Detta skall ske på en upptejpad area i skulptursalen.
Varför? Det vet man inte.
Hur? Det vet man inte.

Spelets regler är simpla:
Tyck om din tilldelade bild.
Kl. 9-15 varje dag.
Gör.
Se vad som händer.

Efter lunch fick samtliga speldeltagare (Vi är tio studenter.) en hemlig instruktion från The Maestros. (De är fem lärare.) Instruktionen skulle vi förhålla oss till under dagens resterande speltid. Jag förväntade mig crazyness i da skulptursal, men den kom aldrig. Vi jobbade vidare till synes ganska oberörda tycker jag. Själv fick jag instruktionen att lägga mig i nummer åttas byggande, men nummer åtta var inte där så jag la mig i utan att interagera. Lite fåglar och så.


Min plats går i ostyrslighetens tecken.

Sedan gick jag hem från skolan men lämnade tankarna kvar, vilket resulterat i idéer med tillhörande inköp inför morgondagens fortsatta bygge. Ser fram mot detta! Bara nu inte klockan-nio-instruktionerna förstör min vision. Och med tanke på vilka luriga Maestros vi har så känner jag i nerven att så kommer att ske. Morr. Jag kommer att gå bananer.

Ursäkta att dagens blogginlägg blir lite knastrigt förloppsredogörande sådär. Inget "Jag känner att..." eller "Jag upplevde att...". Men jag känner mig lite förloppsredogörande idag, jag liksom känner inte så mycket. Än. Men vänta bara. Tror jag. (Och nu fick jag ju in några jag-känner ändå. Check.)