Årets varmaste dag blev kall.

Han kanske kände sig såhär.

Det var varmt, människor var glada. Röda sten sprudlade av liv. Men så ser jag. Vad gör han? I luren säger de att de redan är på väg.

De spärrade av marken nedanför och snart myllrade det av räddningsbilar- och båtar som var "redo". Jag ville inte se på, men jag kunde heller inte avlägsna mig. Så jag distraherade mig själv med att frenetiskt rita på brödpåsen och intensivt tänka "Gå ner, gå ner".

Bredvid mig satt bland annat ett nyfiket idiotpar som inte hade vett att gå därifrån, innan deras lilla barn upptäckte vad som pågick ovanför. Skit samma om de inte kunde gå tillbaka samma håll som de kom kan jag tycka, bara gå gå. Även om det är åt fel håll. Bort. På min andra sida befann sig en kvinna som bröt ihop till en skakande liten hög. Hennes "vän" försökte inte trösta, höll inte om henne. Vännen var fullt upptagen med att hålla utkik ditåt. Uppåt. Spännande? Medan kvinnan grät, ansträngde sig för att få luft och skakande sjönk ned på en sten. Då kostade vännen på sig en hand på kvinnans axel. Det är vänskap, det.

Efter vad som kändes som en evighet gick han ned, placerades i en polisbil och Röda Sten drog en gemensam suck av lättnad.

Jag undrar vad som väntar honom nu. Vad tänker han på? Bryr sig människor om honom?

Och så funderar jag på känslan jag hade där strax innan hela incidenten. Hmm.