Bryter tystnaden.

Jag vet. Jag har varit dålig på att blogga på ett tag. Eller, är det dåligt? Måste man upprätthålla en viss kontinuitet? Jag skriver när jag har något att skriva. När jag vill skriva. Har jag inget att skriva så skriver jag inte för skrivandets skull. Visserligen har jag väl egentligen kunnat skriva massor på sista tiden, men jag har inte känt för det. Bara.

"En riktig bloggare uppdaterar minst fyra gånger om dagen" hörde jag någon säga. Jag är ingen riktig bloggare. Tack för det.

Jag skriver ungefär som jag pratar. Jag pratar om jag har något att säga, annars kan jag också vara tyst. Om det är okej i samtalssituationen. Vissa människor har ju svårt för det där. Tystnad. Varför är det så? Oftast märker man på en person om så är fallet, att den andre finner det obekvämt. Den liksom kan börja röra sig lite sådär. Börja prata lite sådär. Om sånt där. Ord som "jahoppeeeh" kan förekomma eller utfyllnadsljud som "mmm" och så en flackande blick och ett nervöst leende på det. Ibland blir jag förvånad när det händer. Vad håller hen på med? Men så kommer jag på, just fan. Det var nog tyst några sekunder för länge nu. Jag uppfattar liksom inte det obekväma. Men tydligen så är det obekvämt och då anpassar jag mig. Jag kan pladdra om vilket lightämne som helst, absolut. Ibland kan det ju också vara precis det man vill göra. Uttömmande och genuint vända och vrida på strunt. Men det är inte nödvändigt för att fylla ut en tystnad. Inte för mig. Om det inte är det för dig.

En gemensam tystnad kan vara något av det mest gemensamma. Och finaste.