Hemma där jag bor finns en lekplats. Den ligger bara runt hörnet. Vid lekplatsen finns en gräskulle där man kan gå upp en bit. Går man sedan vidare uppåt blir det mer som ett berg, och man kommer så småningom till Skansen Kronan. Men står man kvar där på gräskullen så har man utsikt över lekplatsen och mynningen till min gata. Ungefär såhär:
En ständigt använd lekplatsvrå.
Om du står där på kullen, och vrider huvudet åt vänster möts du av ett terracottafärgat parkeringshus.
Oj, så tjusigt. Välansade buskar och ren vägg.
Men vänta nu. Varför är det så mycket taggtråd uppe på byggnaden? Och hur ser det ut om man går närmre, försöker gå runt? Vadå, är inte allt frid, fröjd och snutt här mitt bland allt det ordnade och fina?
Se där ja. En ingång till det som inte var tänkt?
Precis vid husknuten har det bildats en liten stig till parkeringshusets baksida. Det som kanske var tänkt som bara just en baksida, utan egentlig funktion. Hukar vi oss in där kommer vi till en långsmal yta som låtit sig smyckas av grafitti.
Kontraster.
Utrymmet syns inte utåt, har ingen funktion. Eller? Man ska inte vara där. Eller? Det ska inte vara där? Jag tänker att det är därför, den annars automatiserade, grafittisaneringen uteblivit. Det spelar ingen roll. Det är ju inget där. Eller?
Jo. Det är något. Tycker jag. Jag tycker att det är ett no-space. Ett fint. Handledning i morgon. Då ska det vädras!
Uppgiften jag nämnde igår börjar med att vi ska hitta ett no-space, en icke-plats. Vilket kort förklarat kan beskrivas som en plats utan funktion, eller en bortglömd plats. Utan given identitet, liksom. Jag tänker mig det som en parentes i staden. -Spännande! tänkte jag naivt och begav mig planlöst ut i staden i jakt på det rätta no-spacet.
Mitt frustrerade öga och kamerans besvikna lins fångade förvirrat lite av varje.
Frukt:
1. Brobygget som ångrade sig. 2. Övergivet, håligt tegelhus. 3. Ihopspikat och igenväxt. 4. Attackerat men vackert. 5. Konstiga ruiner från brand på berg? 6. Oanvänd betongplätt mitt bland finbryggorna. 7. Redan utsmyckad otillgänglighet. 8. Vem reflekterar över utrymmet under viadukterna? 9. Ihoplappat, rostigt och videoövervakat. 10. Bortglömd plätt under bro.
Spännande platser som både inspirerade och väckte frågor, men ändå ingen som kändes rätt. Det känns lite frustrerande och förvånande att jag efter två dagars runtåkande och letande inte hittat en enda plats som jag kan tänka mig att jobba på. Vad söker jag? Jag vet inte riktigt, men trodde inte att det skulle kännas så här svårt. Jag får fundera över detta och ge mig ut på en mer målinriktad jakt i morgon.
Höstterminen är igång med bång. Jag väntar ivrigt på att även buller ska infinna sig, med all den kreativitet och inspiration ordet innebär.
Vi har fått en uppgift som kort sammanfattat kan sägas handla om staden, och dess outnyttjade ytor. Det är en spännande uppgift, men som vanligt såhär i startgropen så befinner jag mig i www-fasen. (What/Why/Wafan) Därför var det välkommet med lite input i form av inspirerande föreläsare under veckan.
Vi har framför allt haft två föreläsningar som har etsat sig fast och inspirerat mig inför stundande uppgift. De har fått mig att tänka om kring uppgiften och därigenom förstå den mer.
Den ena föreläsaren var etnologen Joakim Forsemalm. Han pratade om självorganiserad identitet, och berättade bland annat om när han försökt kartlägga och förstå dynamiken som råder kring långgatorna här i Göteborg. Det var mycket intressant. Efter föreläsningen tog jag på mina nya, wannabe-etnologiska glasögon, och tog en promenad längs andra långgatan för att försöka ta in allt han berättat om. Joakim pratade också kring fenomenet gentrifiering, det vill säga klassförändring. Han drog exempel på hur gentrifiering är ett slags moment 22 när ett område går från att ses som lite "rought men charmigt", till att bli medelklass och mainstream. Medelklassen får upp ögonen för det som de ser som alternativt på ett bra sätt, och flyttar dit, tar över... Området fylls mer och mer av medelklass, omgivningarna "snyggas till", mindre attraktiva rörelser (till exempel porrbutiker) kanske får slå igen, hyrorna höjs och tada! Den alternativa atmosfären som de flyttade dit för försvinner mer och mer. Intressant som attan.
Den andra föreläsningen som rotade sig fast hölls av Etsuroh Tetsuya från Tokyo. Han berättade om hur det är i Japan, och hur befolkningen ser på sin hemstad och offentliga platser där. Faktum är att de inte alls ser sin hemstad som sin då varje markbit ägs av någon specifik person, och gemensamma ytor och parker tillhör ovanligheten. Etsuroh hade med sig ett antal japanska studenter, och när han frågade dem om hur de ser på sin stad förstod de inte ens frågan. Då fick jag mig en tankeställare! Själv ser jag Göteborg som min stad. Och Halmstad. Mina hem, mina städer. Intressant attitydsskillnad som fick mig att både tänka till och tänka om!
Plötsligt, som från ingenstans, insåg jag plötsligt innebörden av barndomshjältens namn. Mörkvingad anka. Darkwing Duck. Vafan!
När jag var liten reflekterade jag inte över namns betydelse, det var liksom bara namn. Han hette Daakwoing Dack och så var det med det.
Detta oältande tankesätt gällde även mina klasskamraters namn, inte att jag på något vis reflekterade över dem heller? Någon hette Christian, någon hette Nezam och jag hette Annie. Det var ju vi. Bara det. Faktum är att jag inte vidare reflekterat över mina klasskamraters namn förrän i vuxen ålder. När jag under min utbildning fått i uppgift att analysera min egen skolgång, min klasstillhörighet, genusperspektiv under uppväxten och BLA BLA BLA. Det bara var som det var, kan det inte få fortsätta vara det?Nej. Älta, Annie, älta, seså. Vad hette de i din klass? Vad säger det om dig? INGET. Det säger inget om mig. Och inte om dem heller. Punkt. IG. Jaha.
Jag saknar Daakwoing Dack.
Var ju tvungen att youtuba fram introt, och till min förtjusning satt (delar av) texten fortfarande som ett smäck. Ede nåt suspekt, finns han där direkt! Nuu bliir vi faarliga...
Jag brukar inte vara blödig när det kommer till högtider, men jag blödde och blöder fortfarande. Liksom omtumlad av all positiv energi och kärlek.
Min vackra, underbara kusin strålade och hela bröllopet med henne. Det gamla societetshuset, med havet inpå knuten, fysiskt vibrerade. Så mycket kärlek och glädje fylldes det med. Det var något alldeles speciellt i luften, nästan som magi. Alla var så genuint glada. Stolta. Öppna. Gammal som ung... Alla dansade och skrattade och allt utanför de gamla väggarna liksom försvann för en stund.
Känslan sitter i fortfarande och jag kommer på mig själv med att fånle till minnesbilderna. Tänk om känslan kunde smitta hela världen.
Eftersom min kamera är trasig så fick jag låna kusinbrudens kamera dagen till ära, men de bilderna är för närvarande på bröllopsresa. De här bilderna är därför lånade av min poetiska kusin Matti, som för övrigt har en finfin blogg. (Jag har gjort om bilderna en del, så skyll inte på pajken om ni tycker att de är märkliga.)
På utställningen "Indian Highway" tyckte jag bäst om detta skulpturala verk av den indiska konstnären Anant Joshi. Eftersom muséet i fråga hade patrullerande vakter som pekade på oss med k-pist om vi ens andades så blev det inget smygfotograferande, utan jag får nöja mig med denna avfotograferafering från utställningsboken som visar halva verket.
Leksaker. Former. Färger. Ytor. Skuggor.
Nedsmälta och glaserade leksaker upptill, under hängde matt svartlackerade leksaker med svart rep lindat runt runt. Olika uttryck på nära håll och som helhet på avstånd. Skuggorna bildade som dramatiska figurer mot väggen. Jag fick känslan av förfall. Skuggan av det som en gång var.
Det färglagda, glaserade gav mig känslan av en förskönad illusion av det som en gång var. Det svarta skulle i så fall vara det som faktiskt var.
För en vecka sedan var jag i staden som fostrade mig, Halmstad. Det är alltid med blandade känslor jag vandrar den stadens gator fram. Mest är det mysigt och fint att vara där, Halmstad är en vacker stad och det är underbart att träffa familjen. Men samtidigt känner jag varje gång jag är i Halmstad... Att jag älskar Göteborg. (Jag gör det enkelt för mig och uttrycker det så.) Den här gången delade jag i alla fall de blandade känslorna med en barndomsvän vid min sida. Det var fint.
Här brukade en blottare hålla till. En gång jagade han mig upp för backen där. Han hade träningsoveralljacka.
Hållplatsen närmst mitt barndomshem. Men vi åkte nästan aldrig buss, när jag var liten.
Parken som kallas våldtäktsparken.
Här ville jag verkligen pärlifiera...
Lite kärlek på en hård vägg. Min högstadieskola.
När jag gick hem om kvällarna var jag ofta räddast här. En gång var det en (annan) blottare här. Med beige rock.
Ibland ville jag undvika att gå vid vägen, då gick jag här. Men då var man i stället tvungen att gå genom ödetomten.
När jag under Halmstadvisiten hälsade på en vacker och kär vän passade jag på att sätta upp en påminnelse i smyg. Men med häftmassa.
onsdag 2 september 2009
Jag såg just dokumentären "Världens lyckligaste folk" på fyran och sitter här med konfliktfylld efterkänsla. Liksom glad och nöjd för att den var så bra.(Och snyggt foto som bara det fick mig att sitta klistrad!)Liksom äcklad för vad den faktiskt visar.
Journalisten Lena Sundström flyttar till Köpenhamn för att söka svar på hur det är att leva i ett land där ett främlingsfientligt parti sitter i riksdagen och har stort inflytande över landets politik. Hon försöker bo in sig i sitt nya land, hon tar en pratstund med "den vanliga dansken" över en påse chokladnötter och hon stämmer möte med politikern som höjt kraven på invandrare i landet. Politikermuppen uttrycker bland annat att han är emot mänskliga rättigheter och menar att det mer handlar om vilken kultur olika människor tillhör. -Jajjamensan. Liksom.
Lena Sundström kryddar det hela med en rejäl portion ironi.Vad annars kan man göra när man sitter face to face med en 40-talistman med makt men utan hjärna, tänker jag och beundrar ungefär hela Lenas uppenbarelse.
Varenda kameravinkel och ljussättning känns medveten. (Nåja.) Det märks att det är en genomarbetad dokumentär och jag bara älskar den. Se den!
Jag mår illa när jag tänker på att Sverigedemokraterna riskerar att komma in i riksdagen nästa år. Att främlingsfientligheten skulle breda ut sig ännu mer är väl det sista vi behöver, och Sverigedemokraterna går ju som bekant stadigt framåt. Man kan säga att alla som inte röstar vid valet 2010 inofficiellt stödjer Sverigedemokraterna. (Allt är bättre än blankt, eller ännu värre - SD.) Därför kommer jag att ligga på som en igel på alla jag känner och inte känner; GÅ OCH RÖSTA!! (JA, två utropstecken och JA, stora bokstäver, och JA, mer än ett år i förväg.)
erättade om hur det är i Japan, och hur befolkningen ser på sin hemstad och offentliga platser där. Faktum är att de inte alls ser sin hemstad som sin då varje markbit ägs av någon specifik person, och gemensamma ytor och parker tillhör ovanligheten. Etsuroh hade med sig ett antal japanska studenter, och när han frågade dem om hur de ser på sin stad förstod de inte ens frågan. Då fick jag mig en tankeställare! Själv ser jag Göteborg som min stad. Och Halmstad. Mina hem, mina städer. Intressant attitydsskillnad som fick mig att både tänka till och tänka om!
