Delar av dagens skörd.

Jag har ältat lappen i snart en vecka nu. -Jämför ditt bygge med nummer åtta. Jämföra olika gators hus nummer åtta, kanske göra nåt med alla åttahus? Eller åsamka spårvagn nummer åtta bestående men i form av försköning? På något sätt tolka mitt bygge som min kropp, jämföra den? Mitt bygge som i mitt hus, eller som i projekt jag gjort? Jämföra något, vad som helst, med nummer åtta av något... Nummer åtta i min telefonlista, fotbollsspelare nummer åtta, bloggare nummer åtta. Åttan som evighetstecken, åttan som tecken för död, åtta åtta åtta Ulla-Bella sekreterare. Visst, jag har kommit på en massa. Skit. Jag skulle kunna jobba med. Skit. Skulle kunna lösa uppgiften. Liksom. Men jag har inte känt för någon idé. Jag har hatat min lapp, fantiserat om vad det kunde ha stått i stället, och hur fantastiskt allt hade varit då. Hur sprudlande och gnistrande mitt projekt hade kunnat bli. Och nu. Jämför ditt bygge med nummer åtta. Kul.
Jag vill känna!

Men. Så äntligen idag, hände det något. En långfika med Sofia ägde rum ute i det fria. Ja, i Majorna alltså. Jag kände lite att det hela tog en vändning när jag fick älta med någon som är i samma situation. Eller egentligen satt vi mest och pratade allmänt, när jag plötsligt kände att ett av våra samtalsämnen ju faktiskt handlade om min förbannade lapp! Jag vågar inte påstå att vändningen innebär klarhet eller riktlinje, däremot innebär den en attitydsförändring av god art. Min nujävlarnerv är väckt.

Samtalsämnet var det faktum att människor bemöts olika beroende på hur de ser ut, och att vi själva upplevt oss bli väldigt olika behandlade från dag till dag på grund av utseendeförändringar. Det är något jag funderar på ofta. Det berör mig. Det upprör mig. Jag har flera olika tankar om infallsvinklar, tillvägagångssätt och presentationsvarianter. Såklart. Varför inte gå händelserna i förväg liksom? Men samtidigt så vet jag att det är ju inte i mina nuvarande tankar jag kommer att landa.

Hur kopplar jag då detta till min lapp i så fall? Jo men jag tänker som såhär serru. Då va. Att:
Jämför - Ja, jag ska helt enkelt jämföra.
ditt bygge –Det jag ska jämföra. Mig själv i form av min kropp, min stil, mina attiraljer. Hur olika jag blir bemött beroende på hur jag ser ut för dagen, trots att jag alltid är samma innanför skalet.
med nummer åtta - Jag vet inte än hur jag ska väva in den här delen av lappen, om jag ska väva in den alls. Jag behöver ju inte ta med allt, får se hur det blir med den saken.

Nej, nu måste jag sova. Skola väntar klockan nio i ottan, och min huvudvärk säger mig att om jag inte lägger mig i vertikalläge ögona böj så blir det en heldag i den positionen i morgon i stället. I know Mr. Headache too well. Han (!) dyker i och för sig upp mer sällan nu för tiden sedan ingrepp 1, 2 och glasögon. Men när han väl knackar på dörren så fanimej hotar han med att massakera dörrfan till flisor och kräk om jag inte lyder. Instruktionerna jag brukar få är: -Ät något, drick vatten, vila, svulla piller, blunda alternativt go dark, titta fan inte på en skärm. Ungefär så. Resten av allt jag egentligen ville skriva om får därför vänta.

Det är måndag.

Det är så dåligt med kommentarer i bloggen nu för tiden. Som om det någonsin fanns en tid då de frodades, men i fornstora dar förekom de ju i alla fall. Kanske hänger det ihop med att detta är en skolblogg och det är sommarlov. Snilleblixt nummer ett. Eller att jag själv blivit en deg när det kommer till att kommentera andras. Snilleblixt nummer två.

Det är någon som grillar på gården. Jag hatar det, blir svettig. Det luktar inte gott. Gården är asliten och det blåser inte. Alls. Lukten muckar med mig. Nej nu går jag hemifrån. Fan.

Projekttankar

Onsdagen innebar redovisningar, och det var välkommet. Som jag skrev sist så såg jag inte riktigt vad jag gjort och varför. Mina kloka klasskamrater fick det lite att falla på plats. Inte som i att "Jahaaa vad det såå det hängde ihop" utan mer som i att jag kände mig uppfylld av att höra att uppgiften uppfyllt andra. Jag tror inte att jag fått ut lika mycket av denna introduktion som flera andra verkar ha fått. Men men. Det var spännande att höra hur klasskamraternas tankebanor gått och hur deras upplevelse i det hela varit. Jag älskar att höra hur andra upplever saker som uppfyllande och utvecklande när jag själv inte riktigt kan göra det på samma sätt. Då känns det som att det hela var nyttigt och bra ändå, och allt kan ju inte vara nytt för alla. För på något vis kändes detta inte nytt för mig. Inte för att allt behöver vara nytt alltid för att vara utvecklande, men jag hoppas ni förstår vad jag menar? Tankegångar som till exempel "Gör hon så för att hon verkligen känner så eller för att hon är instruerad eller för att något annat ligger bakom?" är för mig inte nya. Så tänker jag ofta, när någon beter sig annorlunda än vanligt till exempel. Oavsett om det finns utdelade kort i omlopp eller ej. En bidragande orsak till detta tror jag är alla lekar och rollspel jag ägnat mig åt under årens lopp, som deltagare och ledare på otaliga läger. Så nu när vi byggde så väntade jag på mer hela tiden. Och så kom det inte mer, och jag kunde liksom inte vara i själva byggandet eftersom jag suktade efter mer spel. På något vis.

För min del kändes det som att vi skrapade på ytan till ett socialt spel, men för mig hade det behövts grävas lite djupare för att bli intressant på riktigt. Obs: För mig, obs. Jag vill verkligen poängtera detta, för uppenbarligen så har upplägget varit toppen för många andra! Och är det bra för andra, då är det ju bra. Men jag menar, är det något du redan ägnat dig mycket åt, och sedan ska du i ett annat sammanhang ägna dig åt en introduktion inom ämnet, då blir det lätt lite... Skrapa-på-ytan-aktigt? Jag kände mig hur som helst lite gladare och lättare efter redovisningarna. Jag gladde mig åt allas fina byggen och fina upplevelser. Och så var jag ganska nöjd med vad jag åstadkommit, också. (Fast det hade varit ännu roligare att vara med och anordna det hela ;) )

Efter redovisningarna fick vi dra ett av korten vi haft under stadsbyggartiden. Det kortet säger är det vi ska utgå ifrån när vi nu ska göra en gestaltning av något slag under resterande spelveckor. Kortet jag drog kan tyckas tämligen snävt om man läser det rakt av, se bara:



Så jag väljer att läsa det på korsen och tvärsen, upp och ned, bak och fram och i sidled. Men ändå är det svårt att läsa ut något vettigt ur det. Ännu svårare att få fram något spännande eller utmanande. Och det vill jag. Så jag funderar vidare. Med tom blick och lite halvöppen mun, ni vet sådär nollställt ööh.

Återkommer. Adjöken fröken.

Färdigbyggt.

Jämför ditt bygge med #8.s. /Mvh Dagens Kort

Det var en tråkig uppgift, tänkte jag besviket. Jag hade hoppats på lite mer action, som en attitydsuppmaning eller så. Skulle precis till att börja min jämförelse när kvinnan i fråga avlägsnade sig för att komma åter senare på eftermiddagen. Jag tänkte först att jag skulle stanna tills hon kom tillbaka och spela ut mitt kort även om det hann bli "efter speltid". (15.00) Men när jag var klar vid 16-tiden ville jag bara bort från svettsalen. Jag gjorde min jämförelse i ensamhet, och det var ju en oerhörd utmaning. Inte.

I morgon är det dags för redovisning. Det ska bli intressant. Jag vet inte vad jag gjort eller varför, så jag ser fram mot att se hur morgondagen utvecklar sig och upplyser mig.

Vad jag mest undrar över är vad spelets syfte egentligen är. Till en början trodde jag att spelkorten skulle ha en större roll i det hela, att de skulle försvåras dag efter dag och utgöra sociala krockar. Liksom mer konflikter, socialt spel, konflikthantering och nästan lite som rollspel. Så blev det inte. Korten har handlat mer om detaljer än jag förväntade mig, till exempel en uppgift att utföra i sitt bygge som inte påverkar det sociala spelet. Eller ganska enkla saker som andra fått, till exempel "Öppna så att det blir tvärdrag". Visst, lite retligt kunde det blivit, men ingen reagerade direkt på de öppna fönstrena i sommarhettan. I min mening lite lama instruktioner, men det kanske var tänkt så. Vad vet jag. Vad jag vet är i alla fall att jag personligen väntade mig mer av korten, svårare uppgifter som mer kräver att man sätter sig in i en roll. Jag trodde att det skulle handla mer om det sociala spelet i den här uppgiften, så jag gick hela tiden och väntade på att det skulle hända något, att det skulle trappas upp. Men inget hände. Alla gnatade på med sina byggen, och jag också.

Byggena i fokus. Och det kändes. Rent ut sagt. Ganska menlöst. Måste jag erkänna. Att jag tyckte. Men i morgon är det redovisningsdag och vem vet. Det kanske är då det händer.

Vad jag ska säga om mitt bygge återstå att se. Jag kan inte påstå att jag har så mycket att säga om det. Jag vet inte varför jag gjort som jag gjort. Jag har bara gjort. Jag väntade ju på något annat, trodde inte att byggandet var grejen. Mina tankar har därför inte varit i mitt fysiska byggande utan mer i "Varför gör vi detta? När händer det något?"

Kanske är det jag.
Kanske är det jag som inte förstår.
Kanske är det jag som inte känner mig stimulerad av att efterlikna ett foto i modell. Kanske kan man göra det. Men jag kunde inte.

Kanske om jag funderar en dag eller två. Att jag förstår. Ser mer.
Vi får se. Kanske redan i morgon. Kanske är det bara jag som är lite platt och behöver fluffas till lite av mina kloka klasskamrater och lärare. Vi får se.


Ett högt torn, myller av smutsiga små hus, hav som längre ej tillhör mitt land.


From above med blänk i havet.

En jävligt tråkig redogörelse, bara det.

Hej dagboken.

Jag har tappat sugen. Därför tänker jag riktigt anstränga mig för att skriva ett skittråkigt inlägg idag, helt i harmoni med mitt astråkiga sinnestillstånd.

På dagens kort stod det "Bedöm alla andra utifrån bedömningsmatrisen, och dela ut denna." Fuck it, tänkte jag och behövde inte ens anstränga mig för att leva ut fredagens kort som jag ju hade "sparat" till idag. "Upprepa gång på gång inför alla att du tänker strunta i dagens kort." löd nämligen fredagens kort. Man kan säga att "Jag tänker inte göra dagens kort" blev lite av ett mantra under dagens första timmar. Tills L avslöjade att hennes kort tillät henne att sätta upp en ny regel för alla. Efter lite om och men så blev den precis som jag ville ha den; "Du får byta kort med en annan spelare, men max en gång om dagen och utan att i förväg avslöja vad ni har." (Hehe.) Jag bytte lyriskt med min granne M, vilket gjorde att jag fick den nya instruktionen "Välj ut det du är mest nöjd med och ge bort det." Surt, men way trevligare än originalkortet ändå. Motvilligt gav jag bort mitt älskade hav som tagit både tid, svett och pengar att göra. Jag förhandlade så att det kommer att ligga kvar på samma plats, men det "tillhör" numera J vilket tydliggörs med en nydragen, ilsket röd tejp. J var nästan övernaturligt lättövertalad och nöjd över att ta över kontinentsbiten. Jag anar en uggla.

Min favoritfärg är svart.
Min favoritmat är potatis.
Mina intressen är snö.
Mitt stjärntecken är fisk.

Hejdå från Annie.


Satellitbild från balkongen.

Söndag.

Idag var jag och L i skolan och jobbade lite. Instruktionerna på kortet från i fredags (då jag ju inte var i skolan) var tyvärr inte av sådan art att jag kunde utöva det utan att fler från klassen var där, så i morgon har jag två kort att förhålla mig till samtidigt. Tänkte jag. Hoppas de inte krockar med varandra.


En början.

Lillebror tog studenten!

Veckans sista skoldag ägnade jag mig åt giltigt förfall. Min kära lillebror tog nämligen studenten. Det var en härlig dag och lillebror var så fin, så fin.



Det är spännande att se ungdomarna förvandlas till unga vuxna i sina kostymer och diverse genomtänkta utstyrslar. Härligt är också att medryckas i deras lycka, och tankarna gick till min egen studentdag som ägde rum för hundra år sedan. Som jag än idag minns som en av de roligaste dagarna i mitt liv. Mindre spännande och härligt var att se de som redan vid lunchtid inte bara var jätteglada utan också jättefulla. Som av fläckarna på de vita kläderna att döma redan ramlat ett antal gånger, och som skrålade något knappt tydbart, raglandes fram med hjälp av kamraternas stöttande axlar. Så är det ju varje år, men det är fortfarande aldrig roligt att se en plutt i det skicket tycker jag. Well well. Som tur var befann sig Bror inte i det skicket när vi till slut fann honom i parken, men det trodde jag inte heller. Han var mest fin och ljuvlig, han. Min bror.

Jag är mycket nyfiken på vad som hände där i skulptursalen igår när jag var frånvarande. Vad fick klasskamaraterna för instruktioner? Hur gick det? Har något åverkat i mitt land? Har jag en lapp som ligger och väntar på mig, med instruktioner som aldrig fick träda i kraft? Om jag har en lapp, så hoppas jag att instruktionerna är av sådan art att de kan följas om jag är ensam i salen. För jag planerar nämligen att gå dit i morgon och jobba lite, och om mina instruktioner exempelvis har med arbetssättet att göra så kan jag ju följa det även om ingen mer är där. Hoppas.

Nu ska jag äta rester. Hejdå.

Idag var jag en tönt.

Så fort någon frågade mig något om hur det gick med mitt bygge, vad jag gjorde eller hur jag tänkte så svarade jag ungefär "Jag vet inte, vad tycker du?"

Min regel för dagen var nämligen: Prata inte om ditt arbete med någon, och ta in andra i arbetet.

Jag tolkade det som att helt sonika knipa käft om mina tankar och planer, och i stället motvilligt rådfråga andra. Stundom undvek jag kontakt med de andra speldeltagarna, eftersom jag inte ville ha deras frågor och därmed tips till en till synes vilsen och fastkörd själ. Jag ansträngde mig därför väl för att se lite extra full i färd och koncentrerad ut. Jag tyckte det var svårt när andra kom fram till mig och ställde direkta frågor som "Hur har du tänkt med den här delen?", "Hade du tänkt ha riktigt vatten där i vad som ser ut som en pool, är det en pool?" Jag svarade som om jag vore en lam liten fjant helt utan vare sig tanke eller handlingskraft. Det kunde låta "Ja, jag vet inte... Alltså, det är så svårt. Jag vet inte hur jag ska göra, så jag bara gör... Men vad tycker du? Vad tänker du när du ser det här?"

Öh! Nagla mig fast i min egen arm för att inte få ett bryt över min egen mesighet.

Inombords: "För i helvettes jävla fan gå härifrån så jag slipper spela menlös jag pallar inte låtsas, men jag ska inte avslöja mitt uppdrag, du ska inte ens misstänka vad jag har, men jag ska inte fuska, inte svara, låt mig vara, ja det är en pool och ja det ska vara vatten och precis såhär har jag tänkt mig jag har värsta visionen faktiskt, in i minsta detalj, nu ska jag göra såhär därför att och sen tänkte jag bygga på med det här eftersom det kommer bli så bra, och jaha så tycker du, det tycker inte jag men okej jag måste ju ta till mig det du säger antar jag, gah!"

Det var en frustrerande roll. Mer eggande roll verkade argbiggorna H & L i hörnet ha. Det frästes och västes och jag drogs fascinerad ditåt. Som en avundsjuk (självklart mesig) åskådare satt jag där och fick plötsligt av K orden "Jamen du behöver väl ingen lapp för att vara en bitch, Annie." -Roarr! Så hon tillhörde också catfightinstruktionsgänget, tänkte jag. När det sedan kl. 15 var dags att avslöja våra uppgifter/roller visade det sig. "Att få in en dagstidning i mitt bygge" avslöjade hon.

(Till alla er med specialkunskaper i att inte fatta: Hon menade inte så. Jag tyckte bara det var kul. För att jag är en torris.)

Med själva byggandet gick det framåt. K-rauta hade grejerna jag ville ha och sen det var roligt att dona. Tejpa, limma, vika, såga, nysa, plasta, spraya. Bra dag i bubblan, dålig dag utanför.


Jag brunsprayade frigolithus för att få dem att se skitiga och flammiga ut. Dock vill jag inte ha mig själv that way, så jag plastade in mig.


Ordentligt.

Spelets regler har börjat.

Ny kurs. Ny limpistol. Ny frustration. Sistnämnda heter möjligtvis Bagdad, men ingen vet säkert.
Säkerställt är dock, att jag utifrån ett fotografi av platsen ska bygga upp en modell av denne. Detta skall ske på en upptejpad area i skulptursalen.
Varför? Det vet man inte.
Hur? Det vet man inte.

Spelets regler är simpla:
Tyck om din tilldelade bild.
Kl. 9-15 varje dag.
Gör.
Se vad som händer.

Efter lunch fick samtliga speldeltagare (Vi är tio studenter.) en hemlig instruktion från The Maestros. (De är fem lärare.) Instruktionen skulle vi förhålla oss till under dagens resterande speltid. Jag förväntade mig crazyness i da skulptursal, men den kom aldrig. Vi jobbade vidare till synes ganska oberörda tycker jag. Själv fick jag instruktionen att lägga mig i nummer åttas byggande, men nummer åtta var inte där så jag la mig i utan att interagera. Lite fåglar och så.


Min plats går i ostyrslighetens tecken.

Sedan gick jag hem från skolan men lämnade tankarna kvar, vilket resulterat i idéer med tillhörande inköp inför morgondagens fortsatta bygge. Ser fram mot detta! Bara nu inte klockan-nio-instruktionerna förstör min vision. Och med tanke på vilka luriga Maestros vi har så känner jag i nerven att så kommer att ske. Morr. Jag kommer att gå bananer.

Ursäkta att dagens blogginlägg blir lite knastrigt förloppsredogörande sådär. Inget "Jag känner att..." eller "Jag upplevde att...". Men jag känner mig lite förloppsredogörande idag, jag liksom känner inte så mycket. Än. Men vänta bara. Tror jag. (Och nu fick jag ju in några jag-känner ändå. Check.)

Årets varmaste dag blev kall.

Han kanske kände sig såhär.

Det var varmt, människor var glada. Röda sten sprudlade av liv. Men så ser jag. Vad gör han? I luren säger de att de redan är på väg.

De spärrade av marken nedanför och snart myllrade det av räddningsbilar- och båtar som var "redo". Jag ville inte se på, men jag kunde heller inte avlägsna mig. Så jag distraherade mig själv med att frenetiskt rita på brödpåsen och intensivt tänka "Gå ner, gå ner".

Bredvid mig satt bland annat ett nyfiket idiotpar som inte hade vett att gå därifrån, innan deras lilla barn upptäckte vad som pågick ovanför. Skit samma om de inte kunde gå tillbaka samma håll som de kom kan jag tycka, bara gå gå. Även om det är åt fel håll. Bort. På min andra sida befann sig en kvinna som bröt ihop till en skakande liten hög. Hennes "vän" försökte inte trösta, höll inte om henne. Vännen var fullt upptagen med att hålla utkik ditåt. Uppåt. Spännande? Medan kvinnan grät, ansträngde sig för att få luft och skakande sjönk ned på en sten. Då kostade vännen på sig en hand på kvinnans axel. Det är vänskap, det.

Efter vad som kändes som en evighet gick han ned, placerades i en polisbil och Röda Sten drog en gemensam suck av lättnad.

Jag undrar vad som väntar honom nu. Vad tänker han på? Bryr sig människor om honom?

Och så funderar jag på känslan jag hade där strax innan hela incidenten. Hmm.