Cancer borde vara förbjudet enligt lag.

Livet är så orättvist. Jag tappar sugen. Allting som rör mig känns onödigt och töntigt i jämförelse. Därför gör jag inget i stället. Sitter och tänker och mår mörkt, som om det skulle göra skillnad för någon. Smart.

Minns och saknar extra mycket just nu.

Den där idioten som heter Cancer borde få dödsstraff. Får jag ge den dödliga dosen? Snälla? Långsamt.

Snälla ni som läser min blogg, gå in på länken nedan och bidra med en tjuga till barncancerforskningen! Just denna insamling är tillägnad tvååriga Tova som har fått cancer, och det är hennes fina storasyster som startat insamlingen. Hon är en underbar storasyster, låt oss stödja det fina initiativet, ellerhur!? Alla bidrag är värdefulla, och många bäckar små... Enkelt är det också, du skickar bara ett sms.
http://www.barncancerfonden.se/1693
Tack!

Tack för kaffet.

Äntligen har skolan där jag gör min VFU införskaffat en kaffeautomat till lärarrummet. En som till och med brygger kaffe! Till skillnad från så många andra kaffeautomater man stött på i sin dar i diverse lärarrum landet över, som mer brygger färgat vatten med touch av kaffesmak. (Läs Stockholm med omnejd.)

Jag är i och med ovanstående förändring redo att ta steget och Vägra lämna skolan i fråga. Jag går inte tillbaka till universitetet. Varje morgon kommer jag att åka ut till min praktikskola. Gå in i ett klassrum. Jobba. Jag tror till och med att jag är välkommen av läraren jag har i åtanke att stalka. Jag har fallit i löv med skolan. Jag vill jobba där från och med NU och i evigheters evighet. Eller åtminstone tills pensionsdagar. (Fast det kan man ju i och för sig kanske inte med säkerhet lova. Kanske halva min yrkeskarriär? Kanske mindre. Kanske mer. Kanske alltid. Kanske nästan alltid. Länge.) Men okej, från och med nu och på obestämd tid i alla fall. Snälla rektor, om jag hoppar av min utbildning, tager du mig då? Ger mig en fast anställning om jag lovar att ge mitt yttersta i nöd och lust, tills en pension eller eventuell uppsägning skiljer oss åt?
Amen.
(-Nähä, men säg till om du ångrar dig.)

Punkten börjar bli till en rand.

"Det är viktigt att ha skor på sig i bamba, för annars kan man få en potatis under foten!" /barn 8 år. Högst allvarsamt uttryck med inslag av dramatik.

Det är lite tråkigt att man inte kan blogga om sin praktik, men förståeligt. Helt uteslutet såklart, men lite sugen blir man ibland. Så mycket underbart, och en del mindre underbart. Nog om det innan jag går över gränsen.

Något som tagit upp en del energi hos mig på sistone är funderingar. Jag längtar. Både bakåt och framåt i tiden. Saknar omständigheter från svunna tider, längtar efter förutsättningar som förhoppningsvis väntar i framtiden. När är framtiden? Punkten där jag befinner mig just nu börjar bli en rand. Långrand.


"I hate myself today"

en bra måndag med sämre veckofortsättning

Ja, som jag skrivit tidigare så har det varit en vecka i ohälsans tecken för min del. Var i skolan på måndagen tack vare fina mediciner som höll mig uppe och igång, men tisdag till torsdag låg jag mer eller mindre nedbäddad. Preparaten hade gett upp och hostan tagit över hela mitt väsen. Och jävlar vilket oväsen sen! Rasselskrovelhostäckelhosthhhhhhhhh...

Måndagen var i alla fall väldigt bra tycker jag. Gillade workshopen där vi fick göra självporträtt i kollageform. (se inlägg från 29 sept.) Jag blev stressad som bara den av att jobba på beställning på det där viset, och dessutom under en marginell tidsram. Jag blev frustrerad och lite arg under arbetets gång, muttrade "nu skiter jag i det här", la armarna i kors och surade i ungefär två sekunder, sen på´t igen! Och det blev ju faktiskt någonting till slut! Jag gjorde något på beställning, och det känns lite gött att jag kunde det. Annars brukar jag alltid tänka att "Nej på beställning, det kan jag inte", och så försöker jag inte ens. Vill liksom sitta hemma på min kammare och trycka lite först. Men tydligen så måste jag inte det, yiey! Trevlig insikt om mig.

Till mitt förtret missade jag resten av skolveckans tre dagar, vilka jag utifrån klassens bloggar förstått varit givande även de. Men jag har läst ungefär vartenda ord som skrivits i bloggarna, så jag känner ändå att jag har lite koll över vad som hänt och över vilka insikter som infunnit sig hos mina klasskamrater. Brabra. Tacktack.

Medan jag suttit här och hostat järnet (sexpack välkommen) har det dock blivit lite pärlplatta gjort. Testade PhotoPearls, men det kändes så opersonligt att jag la ungefär sju rader på bricka ett av sex. Sedan återgick jag till det gamla vanliga, gå-på-känsla-läggandet. Denna gång à la PhotoShop, det vill säga jag fixar och pixilerar (?) en bild så som jag vill ha den, och försöker sedan att efterlikna den från skärm till pärlplatta med hjälp av ögonmått. Åtminstone formen av det jag vill göra, runt om bara gör jag lite. Mycket roligt, pilligt och tidskrävande! Ska man använda PhotoPearls kan man ju lika gärna köpa färdigpärlade plattor känns det som, då är det ju inte jag som gjort dem ändå. (Vart man nu hittar färdigpärlade plattor men ni hajar poängen.) Dessutom blir de inte som jag vill ha dem i PP. Fasen va jag får ont i nacken av pärlande förresten, och sen sprider sig smärtan sakta men säkert uppåt. Till hjärnan ungefär. Tips på smärtförebyggande pärlställning mottages tacksamt.

I identitetens tecken lägger jag här upp en platta föreställande mitt vänstra öga, eftersom det ibland känns som att jag är mitt vänsteröga. Ögat som mer eller mindre styrt hela mig alldeles för länge nu. Mina förutsättningar och mina val har berott på dig, ögjävel. Så voila! -beskåda min chef, mitt jag.

Min motståndskraftiga hosta ger värsta magrutorna, yeah

Varit sjuk sedan i lördags, även om jag trotsade sjukan i måndags och kom till skolan fullproppad med piller och med Nipaxon i fickpluntan. Nippan har dessvärre gett upp vid det här laget och lämnat över mig till magrutornas öde. För oj, vilken träningsvärk som drabbat magen av allt host! Kanske är en angenäm effekt. En mindre angenäm effekt är att jag tvingats "sova" på soffan den senaste tiden. För att kunna sitta upp. Ligger jag ned så kiknar jag av host. En rafflande upplevelse som inte bara gett mig ICA under ögonen, utan också bidragit till en ny dimension av förståelse för personer med sömnsvårigheter.

Hundpromenader (med tillhörande bajsplockning, don´t worry) kommer man ju dock inte ifrån som sjukling, även om de kanske inte blivit av så motionerande art. Som jag stundtals svurit över dessa trippar runt kvarteret i monsunregn med bafucin i gommen och en och annan anklagande hundblick. Vafan det är väl inte mitt fel att du blir blöt och inte får motionera dig tillräckligt, jag är sjuuk! Var tacksam att du ens får göra dina behov, djur. Tänk på hundarna i Afrika. MEN idag blev det en trevlig promenad i bättringsvägen- och solens tecken. Mitt Göteborg, som ju sedan den här kursens start blivit en plats att upptäcka, bjöd mig bland annat på nedanstående fynd.


Stella gangstaposing in da hoods.
Men kunde inte AMS ha kommit upp med en mer slagkraftig tag än sina tre bokstäver i vitt med ett streck under? Jag säger då det, arbetsförmedlarna idag...


Är det F som varit i farten? Påminner ju onekligen om både hans skyltidé och finfina humor! ;)

Självporträtt på beställning. (hjälp)

Dagens workshop med N.N. var först frustrerande, sen inspirerande. Vi var oförberedda på uppgiftens innehåll och skulle arbeta under tidspress direkt efter vi fått instruktionerna. Man kunde alltså inte planera eller fundera i förväg. Svett svett. I korthet gick uppgiften ut på att i olika steg göra ett icke föreställande självporträtt i kollageform.

Även om jag under arbetets gång kände mig ganska stressad och frustrerad, så tycker jag nu i efterhand att workshopen var kanon! Nyttigt för mig att jobba under "press", och att tvingas släppa på min mångfacetterade petighet. Visst är det mycket jag hade kunnat göra om, göra bättre, ändra och fila på i mitt självporträtt. Men utifrån förutsättningarna är jag ändå nöjd, kanske inte med resultatet, men med processen. Jag kan, på beställning. Yes!


I verkligheten är bilden i A2-format. Offantligt störande att detaljerna inte syns på skärmen, men helhetsbilden blev såhär.
------------
Förresten. På lunchen var jag inom stan, och passade på att kika ifall några av mina pärlplattor satt kvar sedan street art-projektet. Och ja, det gjorde de! Några. Kul! Och A:s nedgrävda, fina mormorsrutor var också intakta, om än lite smutsiga och slitna. Fint.


Regndrabbade Kungsportsplatsen med inslag av mig och A.

Kontroll genererar frigolitkatt

Reflektioner

Den här veckan har som sagt handlat om identitet. Vi skulle bland annat tejpa upp varsin jagruta på aulans golv, var som helst där vi kände oss bekväma. När startskottet gick av nästan sprang jag till en viss yta, visste precis var jag ville vara. Långt fram i rummet, intill "scenen". Det blev halvt som en hörna tack vare att scenen utgjorde en några decimeter hög vägg, men det var ändå inte avskärmat. Där trivdes jag, och så fick jag dessutom förträffliga grannar. Fint. I dessa jagrutor fick vi sedan i uppgift att bygga ett utav våra ord vi hade om oss själva. Material: skräp. Mitt ordval föll till slut motvilligt på kontroll. Det var liksom ditåt det hela drog när jag satte igång och (faktiskt till en början planlöst) skapa. Ordvalet var väl ingen överraskning direkt, men jag blev ändå lite stött i kanten över min dragning till ordet.

Hela grejen att efter hand få reda på nästa steg i arbetsgången tyckte jag var väldigt bra. Inte minst för mig som hade gjort totalt annorlunda om man fick veta allt från början. Då hade jag direkt satt igång med att planera hela förloppet, noga valt ord, tänkt annorlunda och resultatet hade blivit ett helt annat. Nyttigt att släppa kontrollen lite, och ta en sak i taget.

Redovisning igår. Kändes inte bra. Alls. Känslan sitter i fortfarande, känslan av missnöje. Jag vet inte exakt varför, men under själva redovisningen som jag bokstavligt talat ramlade in i med andan i halsen (sen spårvagn, först ut att redovisa på morgonen) så kände jag mig dizzy, och nästan som frånvarande. Kommer knappt ihåg vad folk sa om min grej. (Vägrar benämna det som verk.) Jag vill komma ihåg! Men jag tror inte att det sades så mycket utöver det respondenterna H & Mayha sa. Tyckte om Mayhas ord om att hon fick en känsla utav våldtäkt på ett icke fysiskt sätt. Ens hjärta kan ju också bli våldtaget, som hon uttryckte. Inte för att jag själv tänkte så när jag gjorde min grej, men det var en fin reflektion som jag tyckte om. Och till och med kom ihåg.

Jag ville inte skriva folk på näsan, så jag berättade bara i stora drag hur jag hade tänkt kring min grej. Materialval och att ordet var kontroll. Att meningen med min grej var att man vid en första anblick skulle se det ordnade och "fina", men vid en närmre titt så ser man att det kanske inte var så fint... Allt är inte som det först verkar.
Utöver den informationen ville jag att folk skulle få sina egna uppfattningar och tänka egna tankar. Tankar som jag gärna ville få ta del av, men efter att respondenterna sagt sitt var min redovisningstid slut så det blev inte så mycket med det. Det är kanske därför jag känner mig lite konstig med det här, för att jag inte fick veta vad folk tänkte. Om de tänkte? För å andra sidan, om de verkligen tänkte något speciellt, så skulle de nog sett till att få sagt det trots lärarens "Oj va tiden går fort, din tid är ute". L inflikade dock då snabbt att hon upplevde det jag gjort som mycket starkt. Folk såg lite äcklade ut också. Bra.
Men kanske var min grej för "hemsk"? Så att man inte riktigt vågar säga vad man tänker. Kanske är man rädd att det blir för personligt? Att man trampar in på mina marker? Men jag är inte så rädd för ord, kan säga nej om jag inte vill svara till exempel. Men det kan man ju inte veta om man inte känner mig. Jag kanske verkar skör. Eller så tyckte folk helt enkelt inte så mycket. Var jag för tydlig i det jag gjorde? Som en färdigställd scen? Jag tycker inte det, jag tycker man kan tolka in ganska många olika saker i det jag gjort. Men kanske uppfattades det som bara en enda grej; ett övergrepp. Säkert Annie själv. Jobbigt. Punkt. Så.
Men å andra sidan - om det nu bara vore en grej, ett tydligt budskap, skulle det vara fel då? Måste allt vara tolkningsbart i det oändliga? Ibland kanske en sten bara är just en sten, ett hus ett hus osv.
Men kanske skulle jag tagit bort dockan. Tagit bort texten på täcket. Tagit bort sängen. Tagit bort tapeterna och golvet, hemkänslan. Tagit bort allt. Bara haft några väggar. Om ens det. Tagit bort mig. Äh. Hejdå. Nu ska jag äta socker.


Nej men så gulligt. Fina tapeter, men kunde det inte vara trevligt med ett fönster? (Jo, men därför nej.)


Sött kattdjur med nyckel i blicken. (Gjord av frigolitemballage till en TV)


På täcket står det; En våldtäkt, är en våldtäkt, är en våldtäkt. (Sängen är gjord av kartongbitar.)

----------
Hej igen. Nu ska jag ändå skriva några utvalda delar av mina tankar angående mitt projekt som jag vill lufta. I punktform för tydligheten- och kontrollens skull.
* Nyckeln i blicken på "figuren" symboliserar att han vill komma in. I dubbel bemärkelse. Han har redan tagit sig in i hennes sovrum...
* Förövaren (för ja, det är vad figuren symboliserar) är gestaltad som ett djur eftersom denne beter sig omänskligt... Är man en människa när man begår övergrepp, eller är man bara ett monster som låter ens instinkt styra handlingen? Figuren ser ganska gullig ut, men...
* Det är inte en slump att offret/kvinnan/flickan har svarta spetstrosor. I media får man ofta läsa att våldtäktsmän gått fria på grund av de mest fantasifulla orsaker. Hon var berusad, hon hade fel kläder, hon befann sig på fel plats, hon sa inte nej tillräckligt högt osv. Men den orsak jag läst om som etsat sig fast mest i mitt huvud är; Hon hade svarta spetstrosor.
-Ja, då får man ju verkligen skylla sig själv.

Resten som jag tänkt behåller jag för mig själv för nu.

----------
Brukar ni också känna ett visst obehag av att finna en pastaskruv i vasken, när det enda i pastaväg ni ätit är gnocci?

Jag, Du, Vi

En vecka full av workshops kom lastad. Med identitet.
Oh no, tänkte (kontroll)jag. Men nu några dagar in i det så känns det mer Oh yes.
Jag tycker om min klass! Ni är fina.


"Trädet" är en bra introduktion på saker och ting. Jag tar med det i min pedagogiska ryggsäck. Kryst.


Detta skulle då vara jag. Minus kaos, menade klasskamraterna. Go ahead, kasta bajs på mig. - Jag är en torrboll.

Tejpen symboliserar igenkänning. Många ville här förbi mig bort för att förlika sig med mina grannar.


Dag 2. Limma, limma. Det är jag bra på.


Vi som gillar att jobba sena timmar.

Fortsättning följer...

Pärlplatteprojektet

Jag hade som sagt till en början svårt att bestämma mig för vilken av mina idéer jag ville sätta i verket när det gällde street art projektet. Först var jag inne på att ge en viss intetsägande vägg i stan en makeover tillsammans med Lina, men vi insåg snart att våra visioner både var orealistiska och tama, så vi övergav väggen till sitt öde. Därefter var jag inne på att ha pensionärer i miniformat, läs 7-8 cm höga, till att göra goda gärningar och trevliga saker i stan. Till exempel sopa ihop fimpar till högar mångfaldigt större än dem själva, måla kärleksfull grafitti, bada nakna i den för dem stora "fontänen" (dryckesgrej) och så vidare. Jag tänkte i så fall att jag skulle fotografera Kerstin och Kent (som de heter) när de gjorde sina grejer, en bild nära och en bild på platsen runt omkring där de bara syns som små prickar på bilden. (Inspirerad av fantastiska "small people", ja.)



Men till slut blev det ändå mina nyfunna bästisar, pärlplattorna, som fick agera objekt för mitt projekt. Under hela tiden som jag försökte rikta in mig på Kerstin och Kent och deras göromål, så var det ändå hos pärlplattorna mitt hjärta (öh?) fanns. Jag satt nätterna igenom och pärlade tills fingrarna fastnade i något konstigt slags pärlnypgrepp, då gick jag och la mig. För att sedan gå upp dagen efter och göra en morgonpärlplatta till morgonkaffet, följa upp med en förmiddagsplatta, fortsätta med att påbörja en lunchplatta och så vidare. -Besatt sa Lina, och jag kunde inte neka där jag stod på Panduro och nästan svettades i extas över det breda nyanssortimentet.

Nedan har jag valt ut några utav de pärlplattor jag alltså gjort och limmat upp på strategiska platser i stan. De sitter/satt runt Kungsportsplatsen, Brunnsparken och gatorna där omkring. Själva monteringen utförde jag en kväll/natt tillsammans med Lina & A från klassen. (Samtidigt som vi också verkliggjorde deras fina projekt.) Det var en fantastiskt kul natt! Och lite spännande också. Jag vet inte om det är jag som är dumdristig (vilket är ganska vanligt förekommande tror jag) men jag tyckte aldrig att det var läskigt eller att det kändes tveksamt att limma upp mina, ibland smått vandaliserande, pärlplattor med cementlim för utomhusbruk. Spännande kan jag sträcka mig till. Speciellt när jag skulle sätta upp pärlplattorna på bankomaten som ju är videoövervakad. Ned med mössan till ögonen och upp med halsduken ovanför näsan, upp med luvan och limma limma! springa springa! Tjejen som stod och tog ut pengar i automaten brevid låtsades helt resolut att inte se. Inte en milimeter att hon avvek med svenssonblicken från sin lilla lysande bankomatskärm i nattens mörker. Då stod jag ändå typ 30 cm från henne och limmade pärlplatta för kung och fosterland. I hennes gula ruta dessutom, ni vet de där gula strecken på marken som man ska respektera och ej överskrida när någon står och tar ut pengar. Hon märkte inte ens mig. Intressant.

Med mina pärlplattor på dessa utvalda platser ville jag få någon att reagera, tänka en extra tanke. Har bara någon gjort det så är jag nöjd. Jag ville också ge stan lite mer liv, även om bara pyttelite. Har jag gett det så är jag nöjd.
-Är jag nöjd?


Brunnsparken.


Placerad mittemot flitigt använd spegelvägg.


Topshop.


Flickor på bänk.


Affären med de älskvärda idealen.


Prinsessa med skägg vill också åka kollektivt.


Observera grannen.


Videoövervakad. (Iih.)


Reflektioner

Genomförande;
Platsen vi hade var given; centrum utav centrums centrum i Göteborg; Kungsportsplatsen med omnejd. Det var utifrån detta faktum jag utgick när jag funderade över vad jag ville göra egentligen. Här är alltid fullsmockat av folk på dagtid, men ändå ser man inte direkt en enda människa. Bara folk. Jäktande figurer. Jag funderade länge fram och tillbaka över vad jag ville göra med denna plats. Vad jag kände spontant var att jag ville få folk att tänka en extra tanke, om så bara en endaste tanke. Jag ville smycka och klottra upp mina tankar i området och smitta människor med dem. Vandalisera, skulle vissa säga, kanske även jag. Delvis därför föll till slut (som bekant) lotten på mina pärlplattor à la eftertanke. Detta eftersom pärlplattor är ett sympatiskt sätt att vandalisera, tycker jag.

Varför jag valde att limma upp plattorna nattetid beror även det på platsens myllrande dagskaraktär. På natten fick jag jobba någorlunda osedd och ostört, vilket kändes tryggt. För helt okej är det kanske inte enligt alla att limma upp sina dängor med cementlim i offentlighetens rum.

Resultat;
Några av mina pärlplattor togs ned fortare än kvickt, vilket jag hade räknat med. De som på ett utpekande sätt provocerade ett specifikt företag och de som satt på privatägda fastigheter rök redan på förmiddagen nästkommande dag. (Även om de i vissa fall satte ärr utav cementlim, hehe.) Kommunalt ägda pärlplatteplatser är däremot fortfarande pärlplattebeklädda. Det tycker jag är trevligt. Då har jag ju faktiskt satt fysiska spår i staden. Delar av mig sitter kärleksfullt cementlimmade i stans stressigaste delar. Säkert skyndar så gott som alla bara förbi utan att veta att de passerar fragment av mig, men stannar bara någon upp, någon endaste, så är jag som sagt nöjd. Den extra tanken hos en människa som jag eftersträvar kanske dyker upp, och i så fall sätter jag inte bara fysiska spår i staden, utan även pyttepyttesmå mentala i människan. En tanke som kanske blir till ett (eventuellt bortglömt, men befintligt) minne, vilket är ett mentalt spår. Fint. Tufft.

Jag tycker mig själv se på staden med lite andra ögon nu. Jag ser. Möjligheter och detaljer överallt! Möjligheter som i vad man hade kunnat göra på olika platser, och detaljer som i vad som faktiskt redan är fint eller bra. Det är roligt att tänka på det viset, för det ger staden som en ytterligare dimension. Göteborg har blivit en plats att inte bara bo i, utan även att upptäcka.

Redovisningen;
Trots en heldag på trästol i aula med ocharmigt ljus hade jag inte tid att varken känna av träsmaken eller att reflektera över rygg-aj. Bra betyg på en redovisningsdag! Det var spännande att få se vad alla andra gjort utav sina projekt, och jag måste säga att jag är imponerad över resultaten. Själv var jag först ut på ”scen” utav alla sextio studenter till att redovisa, och jag tror att det gick bra? Vet dock inte så noga, minns knappt vad jag sa.

Vad jag dock vet är att detta projektet gett en ordentlig släng av mersmak! Mig blir gatorna inte av med i första taget nu. Jag har bara börjat. Mohahaha.

Pärlplattemani

sedan sist har jag pärlat, pärlat, pärlat. fått mani. för ja, det blev pärlidén. man ska väl gå på det man känner mest för tänkte jag till slut. jag var bara tvungen att älta lite innan jag bestämde mig för att det är okej att köra min pärlgrej, trots att en annan i gruppen bestämt sig för samma material (men på ett annat vis). det var ett bra beslut av mig. nu kan jag inte sluta poppa nya motiv i huvudet som jag vill få ned under strykjärnet. pilligt, roligt, ganska långsamt och tålmodigt, passar mig. och så luktar det bränd plast. men nu har jag pärlor överallt. i soffan, på köksgolvet (tur man inte har barn med luftvägar och grejer), mellan plankorna i rummet som jag inte får upp, säkerligen några i sängen, och till och med i kaffet hamnade det två små rackare.

förutom att sitta på min kammare och pärla har jag hunnit med lite annat också. som att hälsa på i M:s tio-personers-kollektiv igår kväll tillsammans med Lina. Förvånande välorganiserat boende och med en underbar trädgård! Och så luktade det bostadsområde, ungefär gräs, kall luft och asfalt. Hos mig luktar det mest stan och kullersten. (Men fågelkvitter på gården, det har jag faktiskt. Och ingen biltrafik. Så jag ska inte klaga.)

i morse var det dags för den sedvanliga (nåväl, andra i raden, men more to come) måndagsfrukostbuffén. graffitifilm, intressant. ont i magen. krångel i datasalen. men som löste sig. stan. mötte gruppen.

M:s installation av naturupplevelse var fin! han satt där på sin bänk i strumplästen med filt och såg så mysig ut, som en Mulle i kontrast till omvärlden. fågelkvitter hade han också fixat. det är så roligt att se hur folk bara går förbi och låtsas "inte se"/höra, alternativt glor som fan, men med det där ovärdeliga frågetecknet i ansiktet. människor är intressanta, fina, ofina, ovärdeliga, roliga och patetiska. Underbara och hemska. Jag älskar dem. Jag hatar dem. Jag är dem. Jag är inte dem.