Kontroll genererar frigolitkatt

Reflektioner

Den här veckan har som sagt handlat om identitet. Vi skulle bland annat tejpa upp varsin jagruta på aulans golv, var som helst där vi kände oss bekväma. När startskottet gick av nästan sprang jag till en viss yta, visste precis var jag ville vara. Långt fram i rummet, intill "scenen". Det blev halvt som en hörna tack vare att scenen utgjorde en några decimeter hög vägg, men det var ändå inte avskärmat. Där trivdes jag, och så fick jag dessutom förträffliga grannar. Fint. I dessa jagrutor fick vi sedan i uppgift att bygga ett utav våra ord vi hade om oss själva. Material: skräp. Mitt ordval föll till slut motvilligt på kontroll. Det var liksom ditåt det hela drog när jag satte igång och (faktiskt till en början planlöst) skapa. Ordvalet var väl ingen överraskning direkt, men jag blev ändå lite stött i kanten över min dragning till ordet.

Hela grejen att efter hand få reda på nästa steg i arbetsgången tyckte jag var väldigt bra. Inte minst för mig som hade gjort totalt annorlunda om man fick veta allt från början. Då hade jag direkt satt igång med att planera hela förloppet, noga valt ord, tänkt annorlunda och resultatet hade blivit ett helt annat. Nyttigt att släppa kontrollen lite, och ta en sak i taget.

Redovisning igår. Kändes inte bra. Alls. Känslan sitter i fortfarande, känslan av missnöje. Jag vet inte exakt varför, men under själva redovisningen som jag bokstavligt talat ramlade in i med andan i halsen (sen spårvagn, först ut att redovisa på morgonen) så kände jag mig dizzy, och nästan som frånvarande. Kommer knappt ihåg vad folk sa om min grej. (Vägrar benämna det som verk.) Jag vill komma ihåg! Men jag tror inte att det sades så mycket utöver det respondenterna H & Mayha sa. Tyckte om Mayhas ord om att hon fick en känsla utav våldtäkt på ett icke fysiskt sätt. Ens hjärta kan ju också bli våldtaget, som hon uttryckte. Inte för att jag själv tänkte så när jag gjorde min grej, men det var en fin reflektion som jag tyckte om. Och till och med kom ihåg.

Jag ville inte skriva folk på näsan, så jag berättade bara i stora drag hur jag hade tänkt kring min grej. Materialval och att ordet var kontroll. Att meningen med min grej var att man vid en första anblick skulle se det ordnade och "fina", men vid en närmre titt så ser man att det kanske inte var så fint... Allt är inte som det först verkar.
Utöver den informationen ville jag att folk skulle få sina egna uppfattningar och tänka egna tankar. Tankar som jag gärna ville få ta del av, men efter att respondenterna sagt sitt var min redovisningstid slut så det blev inte så mycket med det. Det är kanske därför jag känner mig lite konstig med det här, för att jag inte fick veta vad folk tänkte. Om de tänkte? För å andra sidan, om de verkligen tänkte något speciellt, så skulle de nog sett till att få sagt det trots lärarens "Oj va tiden går fort, din tid är ute". L inflikade dock då snabbt att hon upplevde det jag gjort som mycket starkt. Folk såg lite äcklade ut också. Bra.
Men kanske var min grej för "hemsk"? Så att man inte riktigt vågar säga vad man tänker. Kanske är man rädd att det blir för personligt? Att man trampar in på mina marker? Men jag är inte så rädd för ord, kan säga nej om jag inte vill svara till exempel. Men det kan man ju inte veta om man inte känner mig. Jag kanske verkar skör. Eller så tyckte folk helt enkelt inte så mycket. Var jag för tydlig i det jag gjorde? Som en färdigställd scen? Jag tycker inte det, jag tycker man kan tolka in ganska många olika saker i det jag gjort. Men kanske uppfattades det som bara en enda grej; ett övergrepp. Säkert Annie själv. Jobbigt. Punkt. Så.
Men å andra sidan - om det nu bara vore en grej, ett tydligt budskap, skulle det vara fel då? Måste allt vara tolkningsbart i det oändliga? Ibland kanske en sten bara är just en sten, ett hus ett hus osv.
Men kanske skulle jag tagit bort dockan. Tagit bort texten på täcket. Tagit bort sängen. Tagit bort tapeterna och golvet, hemkänslan. Tagit bort allt. Bara haft några väggar. Om ens det. Tagit bort mig. Äh. Hejdå. Nu ska jag äta socker.


Nej men så gulligt. Fina tapeter, men kunde det inte vara trevligt med ett fönster? (Jo, men därför nej.)


Sött kattdjur med nyckel i blicken. (Gjord av frigolitemballage till en TV)


På täcket står det; En våldtäkt, är en våldtäkt, är en våldtäkt. (Sängen är gjord av kartongbitar.)

----------
Hej igen. Nu ska jag ändå skriva några utvalda delar av mina tankar angående mitt projekt som jag vill lufta. I punktform för tydligheten- och kontrollens skull.
* Nyckeln i blicken på "figuren" symboliserar att han vill komma in. I dubbel bemärkelse. Han har redan tagit sig in i hennes sovrum...
* Förövaren (för ja, det är vad figuren symboliserar) är gestaltad som ett djur eftersom denne beter sig omänskligt... Är man en människa när man begår övergrepp, eller är man bara ett monster som låter ens instinkt styra handlingen? Figuren ser ganska gullig ut, men...
* Det är inte en slump att offret/kvinnan/flickan har svarta spetstrosor. I media får man ofta läsa att våldtäktsmän gått fria på grund av de mest fantasifulla orsaker. Hon var berusad, hon hade fel kläder, hon befann sig på fel plats, hon sa inte nej tillräckligt högt osv. Men den orsak jag läst om som etsat sig fast mest i mitt huvud är; Hon hade svarta spetstrosor.
-Ja, då får man ju verkligen skylla sig själv.

Resten som jag tänkt behåller jag för mig själv för nu.

----------
Brukar ni också känna ett visst obehag av att finna en pastaskruv i vasken, när det enda i pastaväg ni ätit är gnocci?