MMMMM. (Movie Maker Muckar Med Mig)

Nu är jag arg. Men det bekommer mig inte så värst, har vant mig vid känslotillståndet så att säga. Det är bra att jag är arg, tydligen. När jag under förra handledningen slog näven i min egen hand och svarade "Åt helvete, jag är skitarg" på frågan "Och hur går det för dig då?" glittrade handledarens ögon lite extra och han utbrast glatt "Så härligt! Det är så det ska vara."

Så här sitter jag och är i fas. Gött! Det gläder mig.

För närvarande är det bland annat movie maker som retar min nerv. Movie maker som ska vara så lätt. Och så funkar det inte ens att öppna filjävlarna trots att jag konverterat dem till .avi. Movie maker berättar för mig att
-MOV00919.avi could not be imported.
-Nähä? Men fuck you? Eller? Nej? Du har inte lust att utvekla ditt resonemang lite? Till exempel VARFÖR det inte går att importera? Nej, men för all del. Knip käft, du. M&M-jävel. Dö, dö.

Som jag ser det beror problematiken på något av följande:
- Det är fel på min dator eller på programmet.
- Jag tillhör en för gammal generation i förhållande till göromålet.
- Jag är snart färdig lärare. (Lärare!)

Jag tänker på vad en av Ullis´ungdomar på fritidsgården sa till mig. "Annie, kan du hjälpa oss med tv´n, vi får inte igång den. Eller nej, du är ju lärare, det var inget... Ulliiiis, KOM!" Insiktsfull ungdom, den där. För i ärlighetens namn, det hör faktiskt till lärarrollen att inte kunna hantera OH-apparaten, att råka kopiera en miljard kopior av misstag samt att inte få igång VHS-spelaren utan att ta hjälp av eleverna. I´m getting there?

Om det är tanken som räknas så kan jag berätta att jag tänkte lägga upp en film som på sätt och vis illustrerar mitt föregående blogginlägg, smoothien.

Nämen, se där. Det var inte tanken som räknades. Tänka sig.

Veckan som gått...

... kan liknas vid att göra en smoothie.

Man tager vad man haver hemma. (/I huvudet.)
Till exempel frusen mango. (Gammal skit man lagrat för man inte vet vad man ska göra med det.)
Kiwisar. (Nytillkommet, som man egentligen inte gillar eftersom ytskiktet framkallar rysningar och innehållet är strävt.)
Mjölk. (Ont-i-magen-framkallande.)
Yoghurt. (Slem.)

Och så mixar man det med en snabbt roterande kniv. (Min hjärna.)

Och så får man en jävligt äcklig sörja helt utan finess. Ful färg med provocerande prickar, slemmiga bubblor på ytan som metodiskt spricker en efter en. Smaken kan tyckas spännande i ett ögonblick, men snart upptäcker man att den faktiskt inte är mer än en osynkad symfoni av sött, syrligt, lent, strävt, friskt och bittert. På samma jävla äckliga gång. Smakupplevelsen för tankarna till utgångna datum alternativt kräk, och så dricker man. Mmm.

Så har den här veckan varit. Tack för mig.

_____________________________

Recept på goda, käcka och lite mer välkomponerade smoothies kan du hitta genom att käckt söka på "smoothie" på Arlas käcka hemsida. Så himla käckt av mig med en länk till recept, liksom. Så jag. Och vilka pigga ingredienser sedan! Vad sägs om ingefära, kardemumma eller chili som accent i din alldeles egna lilla käcksmoothie? Vad säger vi om det, allekäcksamman? Ooh. Nyskapande, käckt och fräckt. (Fast jag är allvarlig också. Där finns grymma smoothies.)

_____________________________

Post Scriptum. En parentes, förklaring: Jag känner att jag inte vill, eller kan, skriva en "seriös" reflektion just nu. Min redogörelse för hur jag känner är smoothien, och det är faktiskt seriöst. Redogöra för vad jag gjort känns i stunden för krystat. Eftersom jag inte gjort något, ja jo jäjä blä blö, i mina mått inte gjort, då! För ja jo jäjä blä blö, visst är jag igång. Ja jo jäjä blä blö jag har gjort. Jag ligger frustrerande bra till i processen: Förvirringsfas - I´m your biggest fan.

...

Så träffade jag tre fina klasskamrater i ateljén.
Så var de också lite frustrerade.
Så blev det inget tecknat i skolan.

Så kom jag hem.
Så satte jag mig i köket.
Så började jag skissa.

Skiss. När jag lydigt bara gör.

Känns konstigt, men ganska bra.
Det blir inget, men ändå något.

motstånd

I förmiddags blev jag tilldelad en läxa.
Så lunchade vi.
Så var vi på Cornérs och köpte papper.
Så skulle vi jobba i ateljén.
Så skulle jag bara hem och hämta mina pennor.
Så sa Z "Ska jag ta dina papper då så länge?"
Så att jag inte fastnar hemma.
Så tyckte jag det var en bra idé.
Så gav jag henne papprena.
Så sitter jag hemma och är arg. Varför tog jag inte hem papprena? Vill inte jobba offentligt, jag hatar det. Hatar.
Så sitter jag här. Och nästan surar.
Så undrar jag, varför bankar jag på tangenterna?
Så tänker jag , offentligheten är en del av läxan.
Så tänker jag, fuck uppgiften.
Så går jag. Till skolan. Ändå.
Fan vad det tar emot. H
E J
DÅ (Hörs bankandet genom skärmen?)
fan.

...och Sveriges mest pålästa barn är... tamm taradamm!

Jag tittade på Svr iges smr tas te br n och mådde lite illa.

Calle som är läskigt snabb och påläst, med pappan som sammanbitet sitter och hårt apploderar sin sons inknappning till motståndaren som ligger före. När sonen väljer "fel" fråga, en fråga där man bara kan få en poäng i stället för två, ser pappan besvärad ut, och pojken själv förskräckt. Ska han nu inte lyckas gå om, är han inte Svr ige s sm rtaste br n?

Anna, som missar tre frågor på raken, "trots" att det är om hennes specialämne. -Nu glömmer du väl aldrig det här Anna, klämmer programledaren käckt i. Annas skruvar på sig och skrynklar ihop hakan till en prickig apelsin.

Olle, som när han får veta att Calle gått om och vinner, ser ut att vilja sjunka genom golvet. Känslan smittar genom rutan och jag får en klump i halsen.

De är elva, tolv år! Jag förstår inte. Finns det här programmet på riktigt? Är det ett skämt? Plötsligt förstår jag alla dessa kritiska blogginlägg och diskussioner som förs kring programmet, jag behövde bara se det själv först. Jag tänkte tidigare att "Trots titeln så kaanske programmet kan vara okej, det kan ju finnas bakomliggande kvaliteter? Annars skulle det väl inte sändas?" Men efter dagens program är jag villig att stämma in med den kritiska massan.

_________________
(Jag har fingerat barnens namn och programmets titel så att barnen i fråga och deras anhöriga inte behöver få min blogg som träff om de googlar sina namn/programmet.)

Jag ba "Jag är ironisk!"

Jag blir frustrerad när folk inte förstår när jag är ironisk. Jag menar inte frustrerad som i frustrerad på dem, utan frustrerad på mig. Varför kan jag inte lära mig att alla inte greppar min "ironi". (Eller vad man ska kalla det.) Ibland blir jag missförstådd när jag är ironisk, utan att jag fattar att jag blir det.

Så ibland blir jag ifrågasatt av förvånade vänner, som nyssen, då en vän undrade vafan det var för kommentar jag skrivit i Hanna Fridéns blogg den där gången egentligen. (Som jag bloggade om, bara en sådan sak.) Vännen min trodde alltså att jag på fullaste allvar ville meddela fröken Fridén att jag tyckte hon hade fin hy samt att jag ville rådfråga Fridén om huruvida jag med sax skulle klippa bort min mouche eller ej. Då känner ju den här vännen ändå mig, menar jag. Tänk om någon läser som inte känner mig, fint intryck de får när uppenbarligen inte ens mina nära och kära alltid förstår min ironi.
Men ja, varför inte tolka det som att jag vore allvarlig i det här med Fridén, för det är ju verkligen inte kul eller fyndigt på något vis, det jag skrev. Jag vet inte varför jag skrev det över huvud taget, men det var ironiskt. På ett icke humoristiskt sätt. Makes sense? NO. Jag måste sluta. En lite spännande tanke som slog mig är hur många av alla mina ungefär två läsare som tror att jag menar allt på allvar som jag skriver. Till exempel Hanna Fridén-inlägget. Det kanske inte var någon som fattade att jag drev. Ni kanske satt där och ba "Oj, så ytlig hon är, och åh nej ska hon klippa sig själv i ansiktet för att få bort en prick, aaj, saxfjolla!" Folk kan ju tro att jag är HELT. Och DET vore ju HEMSKT.

Se där kom det igen. Jag är ironisk utan att vara det på ett humoristiskt sätt. Jag vet inte vad det är. Jag driver med... mig själv? Eller med bloggosfärens kultur? Vad tror ni?

Att jag bara orkar? Men jag ska gå in i mina inre konflikter nu i och med projektet "konflikt" vi startat, analysera och dokumentera mig själv. Detta med min icke lustiga ironi ser jag som en (hysteriskt liten) del av det.

Angående bilden (till höger) så är det ett exempel på ej lustig ironi. Undrar hur många som förstår att bilden är ironisk utan att få det berättat för sig? Nike gjorde det, vilket gjorde mig glad, glad, glad! En av mina lärare alltså. Hon är en kännare, hon.

Kan helt off topic tillägga att jag tycker mycket bra om ordet "ba". På allvar nu alltså. Jag och Ba har åter funnit varandra. Det är ju ett genialt ord faktiskt, när det kommer till återberättande. Jag finner ingen motsvarighet?
* "Jag ba..." och så gör man en min för att illustrera hur man kände sig. Fantastiskt. Vad skulle man annars säga? "Och då kände jag mig såhär..." och så visar man minen? Nej?
* "Jag/du/han/hon/vi ba..." och så citat. Annars skulle man få säga "Och då sa jag såhär.... Och så svarade hon som så att.... vilket de replikerade med ett......" osv. Nej, bevare mig väl.

Då föredrar jag helt klart "ba". Så enkelt, levande och oladdat... helt enkelt genialt. Ordet är för övrigt stommen i min nya (tänkta) serie. Tiden får utvisa om serien får se dagens ljus, men får den det... då är det Ba-form som gäller! Ba, I love you!

Nytt projekt, tema "konflikt"...

Nya basgrupper. Nytt projekt. Tema:
konflikt

Först tänkte jag att jag inte skulle göra för personligt, utan om mer allmäna konflikter. Vardagskonflikter som vi alla mer eller mindre kan känna igen oss i. Småsaker som växer till oproportionerliga, krigsartade gnabb. Kanske lite knorrigt sådär, så att folk och fä fnissar igenkännande och utbrister. "Jamen precis sådär är det ju, hihi så löjligt egentligen, där satte du fingret på det Annie."
-Distans baby.

Så blir det inte.

Jag är så uppfylld av inre konflikter just nu att det drar inåt ditåt hela tiden, hur jag än försöker krysta fram allmäna konflikter à la ärta.

Jag kommer på nytt stoff hela tiden, situationer där mina inre konflikter pockar och petar på mig. Självklart är jag (oftast) duktig och döljer detta. Men längst bak i min kalender fylls bladen. Där jag börjat lista och skissa varje gång det dyker upp konfliktartade situationer inom mig, varje gång jag brottar ned mig själv för att inte blotta dessa triviala (som det faktiskt oftast är) konflikter in public. Min kalender får ta mycket skit, skulle man kunna uttrycka det.

Grupphandledningen i torsdags var som en bal på slottet. (Alldeles... alldeles underbar.) Jag kom dit ganska förvirrad, med en eventuellt ungefärlig idé. Sex timmar senare kom jag kom därifrån enormt förvirrad, med en miljon tankar och uppslag men utan en blekaste aning om i vilken ände jag skulle börja, eller ens hur jag kände. Men jag vill utbringa ett rungande taaack till gruppen och M, för att ni är så bra. Jag tyckte det var både jobbigt och skönt att prata i torsdags, men tack för att ni är så fina och för att ni får mig att våga prova. Och för att ni delar med er av er och ert, vi kommer att göra värsta grymma projekten nu! Det känner jag.

Jag vet inte var jag ska börja jobba, men tankarna går varma ungefär varenda minut, och jag känner mig ganska lugn i att inte veta vad jag ska göra rent konkret. Jag ska "bara börja", som M sa, och så får jag se vad det landar, om det landar. Idag har jag målat. Med färger jag "känner för", utan att det blir något. Sjukt udda känsla för mig! Olikt mig att bara göra, utan att ha ett mål, utan en produkt färdig i tanken. Men allt runt mig nu för tiden är olikt, så det börjar kännas lite vant. Att inte veta, och att bli överraskad över mig själv, vem jag är och vad jag gör.

Det här projektet känns läskigt och spännande, och jag har ingen aning om var det kommer att sluta. Kanske i att jag bangar och börjar massproducera ironiska seriestrippar. Ger ut ett panikartat fanzine och sitter och skrockar för mig själv över min krystat vassa tunga. Hoppas inte.

___________________________________________

Förresten...
...var jag och några från klassen i onsdags på utställningen Samtidigt i Borås. Fantastisk! Särskilt Astrid Sylwan och Linn Fernström blev jag smått betagen av. Man kunde inte bli annat än sugen på att måla, stort. Åh. Klicka in och kolla på Borås konstmuseums hemsida, där finns filmklipp där Astrid berättar om sin teknik m.m.


Tänk dig den här i size några meter gånger några meter, med en ljuvligt massa lager, struktur, lyster och detaljer. Då kan du nästan få känslan av hur den var på riktigt. Eller ett uns av närheten av nästan. (Astrid Sylwan)

My kid could paint that

På måndagens frukostsamling visades det en 83 minuter lång dokumentärfilm som fick mig att direkt efteråt vilja ut och gå långt långt, alternativt sparka på stolpar. Den var så stark tyckte jag, ”My kid could paint that”. Kan ni också känna så? Att ni vill få tankar/intryck ur er genom att liksom gå ifrån det, eller genom att vara lite utagerande? Det kan jag. Fast oftast väljer jag förstnämna alternativ, att gå. Förutom i somras, på barnbyn. Då hade jag förmånen att få brottas med Helena ibland, när vi var arga. Det var bra! Saknar det. Jag kanske borde börja i boxning eller så?

Men filmen var det ja... Marla är en vanlig fyraåring som målar ovanligt. När en konsthandlare får upp sina dollarögon för henne så börjar det knaka i Marlas liv, och hon blir en berömd och överanalyserad vante som kastas fram och tillbaka i en värld av sensation, kapitalism och mediamakt. Allt medan föräldrarna ömsom leende, ömsom förfasat, upprepar sitt mantra
”We only want what´s best for her”...

Se filmen och skaffa din egen uppfattning! Den är mer än värd en titt, den kräver en. (Kanske att jag kan få låna den av Lina, och sen kan det hända att jag också har den. I så fall går den att låna av mig sedan, menar jag.)

Serie om konflikt

Tillbaka på HDK från några veckors praktik betyder back to blogg!
_________________________

-Nu ska ni göra en serie om konflikt!
Spännande! Jag som älskar serier. Som tycker konflikter är ett fascinerande fenomen, som genomsyrar allt. Som är fruktansvärt, som är spännande, som är givande, utvecklande... roligt? (Ibland.)

Men vad är en serie? Vad är en konflikt? Jag fastnade. Surfade runt, läste otaliga definitioner och artiklar, diskuterade, gick på utställning på serieveckan osv. Sedan skaffade jag böcker. Bland annat Gunnar Krantz och två Nina Hemmingsson. Precis när jag skulle gå till kassan såg jag ”Kunder som köpt denna bok köpte även...” och så en nästan gratis bok som fullkomligt skrek på mig. Liv Strömquists ”100% fett”. Aldrig hört om henne innan, men den verkade ljuvlig och kostade två tjugor. (Billigare än en veckotidning, typ. Förresten, veckotidning!! Vilket crap! Det vill jag skriva om, men låter bli. Får ju inte bli hur långt som helst, det här inlägget. Jag får helt enkelt lära mig att blogga oftare, visst?) Men i alla fall. 100% fett är underbar! Jag skrattade högt (och lite elakt) mig igenom hela boken. Skaffa den! Skaffa den. Skaffa den. Nästan lika underbar som Nina Hemmingsson, om vi ska jämföra. Och det ska vi.

Efter att ha plöjt igenom lite olika serier kände jag mig mer på det klara och taggad, delvis tack vare Gunnar Krantz´s peppande lilla bok. Jag kände att jag ville teckna enkelt, inte för mycket plotter i bakgrunden eller med en massa skuggningar osv. Less is verkligen more när det gäller serier, tycker jag. Jag började skissa. Gjorde en fräck serie, som blev för fräck. Hård, elak. Jag vet inte. Men mesjag kände att ”halledudaneda och göta petter det här går inte för sig” så jag började om. Höll på såhär ett tag och muppade mig, samtidigt som jag ägnade tid till att sakna mitt gamla jag. Till slut kände jag att jag inte ville göra en för personlig konflikt, så jag körde på en lite mer allmän variant. Den handlar om en lärare som kommer ny till en klass hon blivit förvarnad om ska vara ”stökig”, och om hur hon där blir testad av framför allt en av eleverna varje jävla morgonkvist i två veckor. Tills hon får ett smärre utbrott, vilket visar sig ge frukt.

Serien är inte helt verklighetsbaserad, skall tilläggas, och det är heller inte nödvändigtvis jag som är den där läraren med ljus lugg och glasögon. Det bara blev lite likt. Serien ska skildra hur lärare, både jag själv och lärare jag följt under praktiker, provar olika bemötanden och metoder för att få eleverna att lyssna. Framför allt sker ju detta med elever man inte riktigt känner ännu, de vill känna av vem man är och var man står, vilket förhoppningsvis är ömsesidigt. Sedan när man uppnått en ömsesidig respekt behöver man ju inte lägga så mycket energi på sådana här onödiga konflikter, när elever och lärare vet var de har varandra, när alla vet vad som gäller och känner till rutiner och ramar. Jag blir så frustrerad när jag ser lärare som inte har den här ömsesidiga respekten och relationen med sina elever, där varje dag med klassen är som deras första. Där det dagligen och ständigt blir en massa långdraget och onödigt tjaffs, falsettskrik och ofta även eftergivanden för att läraren inte ”orkar”. Då blir jag darrig inombords, men håller minen utåt. Förutom en gång då jag faktiskt ”bröt in”, höjde rösten för att få allas uppmärksamhet mitt i allt kaos. (Kaos = elever som skriker, springer omkring, kastar saker och en lärare som för hundrade gången fullständigt skiter i situationen och bara fortsätter sin högläsning utan att ETT ENDA barn lyssnar.) Det var inte svårt att få deras uppmärksamhet egentligen, jag pratade lugnt ”allvar” med dem och tog sedan över hela lektionen, vilket resulterade i att läraren kanske blev trampad på tårna, men jag kunde bara inte se förfallet. Tänkte att det var värt en krossad relation med läraren om det nu kunde ge denne en signal? Jag vet inte. Men ibland går det bara inte att sitta där på sin tilldelade stol och vara observerande VFU-praktikant med rätt att anteckna. Eller? (Detta handlar inte om den handledare jag haft nyligen, utan någon gång under mina år som lärarstudent har detta hänt. Det kan alltså vara någon av de ungefär 20 lärare jag följt i olika områden och städer sedan 2005. Tillräckligt anonymt, hoppas jag.)

Serien jag gjort handlar för övrigt inte om det klassiska ”mössa på eller av" för att ha mössa på i klassrummet ser jag inte som ett problem egentligen. Många har ju till exempel sjal, så varför då inte mössa? En dag kom en av mina elever som brukar ha sjal på sig till skolan med mössa i stället. ”Jag pallade inte sjalen idag” förklarade hon enkelt för sina kamrater och mig. Underbart! Skulle jag då hytta med det knotiga lärarfingret och säga ”Nej, nej, av med mössan och på med sjalen, eller så får du gå utan huvudbonad som ”alla” (hälften) andra.” -Skulle inte tro det va.

För övrigt tillhörde jag själv en av dem som ville ha mössa på mig ibland i högstadiet och gymnasiet, det var ett plagg som vilket som helst tyckte jag, och jag trivdes i min mössa. Ofta fick jag ”strida” för min ”rätt” (som jag såg det) att behålla min trygga mössa på, men ibland fick jag kuva mig och med svansen mellan benen ta av mössan. På med luvan i stället, då, och rubbad dag. Det kan vara känsliga grejer, det där. Mössan kan kännas trygg, faktiskt. Ungefär som långt hår som hänger för halva ansiktet, det kan också vara skönt ibland när man är teeny och vilsen, faktiskt. Det vet jag, så jag skulle aldrig kräva av en elev att ta av sig sin sköld bara ”för att”.

Så min seriekonflikt handlar alltså inte om huvudbonadens vara eller icke vara i klassrummet, utan i serien handlar det om vantar, skor och hela baletten som eleven ”vill” ha på sig i klassrummet. Egentligen handlar det bara om att testa gränserna, testa läraren, och när det till sist visar sig att den här läraren inte kommer att ge efter, då blir eleven trygg i det. När h*n vet vad som gäller, blir h*n mer harmonisk tack vare tryggheten med ramar och rutiner. (Som omväxling. Morr.)

Om jag skriver lite som i gåtor så är det på grund av att jag på grund av regler inte kan skriva så öppet om allt som jag egentligen kanske skulle vilja.

Översiktsbild:

Blogspot eller blogg.se, det är frågan.

Jag tycker inte om den här bloggen. Detaljer, men.
* Den har för smal spaltbredd, och jag kan inte ändra utan att den blir liksom över hela skärmen à la word-dokument. Inte hett.
* Jag kan inte se antalet besökare. Vore spännande att se om det är två eller tre, liksom. (Och google analytics fungerar inte.)
* Min mamma läser den. (Hej mamma!) Det gör väl inget, men... Det ger mig en obefogad censurkänsla ibland när jag har töntiga tankar jag känner att jag vill vädra. Och om JAG tycker att tankarna är töntiga, ja då tycker med säkerhet kära mor att de är offantligt töntiga, rentav provocerande muppiga. Och då får man stå till svars. Det orkar inte jag.

Skulle jag byta till blogg.se skulle samtliga punkter kunna åtgärdas. Spaltbredden där är trevlig. Man kan enkelt se statistik. Jag hade kunnat låta bli att ge adressen till mor. (Fast å andra sidan VILL jag ju att hon ska läsa. Det är trevligt. Också.)
MEN, blogg.se klämmer in små reklampuffar mellan inläggen = allergi. De har dessutom fula färdiga layouter. Visserligen lärde jag mig att koda fram en okej one, när jag var i Stinas kök. Men fortfarande är blogspot finare. Gillar enkelheten, formen, avsaknaden av äckliga reklamer som sagt, osv.

Så i väntan på en magkänsla som säger mig "Behåll blogspot", alternativt "Byt till blogg.se", så avvaktar jag. Skriver inget. Någonstans. Och det ger mig cravings. Tänker så gott som dagligen "Det här ska jag skriva i bloggen/fotta till bloggen", men nej. Det blir inget skriva i bloggen, för jag kan inte bestämma mig vilken "bloggen" är. Det är töntigt. Jag är en tönt. Vill återgå till beslutsamma jag. Det här beslutsångest-jaget går mig på nerverna. Å det grövsta. Bort! Tur att det är övergående, visst?

Det blev ett antal förpackningar när jag såg denna skylt. Jag förväntar mig stordåd.