Hong Kong baby!

Gott folk, nu åker jag till Hong Kong! Och sedan vidare till Thailand. En tuff och härlig detalj är att julafton ungefär försvinner! Tack vare tidsskillnaden. Det har varit härligt att slippa allt stök och bök nu i december tycker jag. Fenomenal idé detta med tidsskillnader.

Nu blev jag plötsligt sparkad i ändalykten, vi måste åka.
God jul till alla fina människor. Jag gillar er.

Ipod-me på lång flygresa:

Första veckan i mitt andra liv.

Det är lite jobbigt att erkänna men... Second Life har trollbundit mig. Lite. Det började i onsdags med att jag omsorgsfullt (som fan) skapade mig ett andra jag. Observera kärlekshandtagen jag lagt till, för så skulle det fanimej se ut på mig om jag hade slickade tights like that och en tröja som inte ens täcker magen. Och mer normala kläder än så hittade jag inte for free. Sedan sprang jag runt och testade mina olika moves och egenskaper. Det var kul. Tog tydligen 4 timmar upptäckte jag när jag avslutade. Det kändes som en och en halv timma, max. Läskigt hur tiden bara kan försvinna sådär när man sitter vid en skärm och tycker sig göra en massa. Men egentligen gör man ingenting.

Jag och Lovisa stämde senare i veckan träff på diverse platser. Vi shoppade gratis kläder, chillade på ett lattefik tillsammans med en amerikan och en engelsman. Vi besökte Norge och Sverige, upptäckte att det ska vara fest i den svenska skärgården den 20 december och kände ett visst sug att kanske faktiskt gå på den. Sedan var vi på ett fancy hangout där vi mötte folk med så snygga outfits att jag nästan skämdes lite över mina tights och armytröja. Först tyckte jag att det lät väldigt muppigt att betala för att köpa virtuella outfits, att det skulle jag aldrig göra. Men nu vet jag inte längre. Det var onekligen lockande, och jag tog mig en svängom i butikerna jag fick tips om från the fancy people. Köpte inget, men kan faktiskt förstå dem som gör det. Nu. (Läskigt.)

Veckans höjdpunkt var nog ändå discot. Där hettade det till mellan mig och Lovisa vill jag lova. Vill knappt skriva ut vad vi gjorde alltså, men jag kan säga att det utvecklade sig till en högst intim dans. IRL-jag kom på mig själv med att inte vara speciellt tystlåten i min förvåning, för det här var verkligen chockerande för en stofil som mig. "-Men Lovisa... Lovisa! Jag tror fan att jag ...... dig nu!" Helt utan reflektion över att vi ju faktiskt var långt ifrån ensamma i datasalen. Fascinerande hur virtuella världar kan få oss att... försvinna. Som tur var så var det lättsinniga studenter runt omkring oss, som faktiskt till och med uttryckligen sa att vi var ganska underhållande. Efter "dansen" torkade min karaktär (just här vill jag inte skriva jag) av handen på sina byxor. Do I need to say more?


Det började lite lätt...

För övrigt slog det mig så otroligt mycket porr det finns på Second Life. Till exempel hamnade jag en gång på någon slags porrklubb där jag blev erbjuden att sälja sex för pengar. "Då kan du köpa snyggare kläder sedan." fick jag veta. -Prostitution nej tack, tänkte jag och skulle just till att lämna stället när jag motvilligt la mig och juckade på golvet. (På grund av en felklickning.) Uäck! Ctrl + Alt + Delete kom automatiskt och så var det dags för kafferast. IRL alltså.

Tankar...
Jag gick in i Second Life med inställningen att "Ja, det här kan ju vara kul att prova." Jag satt och läste på internet om andra som blivit så fast i Second Life att det verkligen blivit vad namnet betyder; ett andra liv. De arbetar här, tjänar riktiga pengar, köper saker för riktiga pengar, har förhållanden... Jag skrattade förfärat över historien om ett par som var gift IRL, men som hade skilt sig för att den ena hade varit otrogen i Second Life. -Helt sjukt! tänkte jag. Då. Kanske delvis fortfarande, men nu kan jag ändå lite förstå. Second Life är verkligen medryckande, och även jag levde mig in i världen på ett sätt jag inte trodde jag skulle/kunde. Jag glömde både tid och rum och när jag förflyttade mig mellan platserna, så kändes det verkligen som att jag på riktigt var på väg. När jag satt i chillrummet med en massa folk och snackade kände jag gemenskap. När Lovisa och jag "dansade" blev jag faktiskt nästan generad. Och så vidare... Jag kan förstå att man kan uppleva känslor via Second Life, och då känns det inte så främmande att det för vissa upplevs vara "på allvar". Läskigt men fascinerande.


Kommer jag fortsätta hänga här? Innan jag började SL:a trodde jag aldrig det, men nu är jag inte så säker. (Kolla min fräcka gest "vet inte". Höhö.) Dock känner jag mig inte särskilt lockad av att gå in och hänga där "ensam", jag vill nog i så fall stämma träff med någon IRL-person så att man kan fula sig ihop. För det är fortfarande det det handlar om för mig mycket, att liksom lite driva med det hela. Som en ursäkt? Kul är det i alla fall. Joina festen i Second Sweden i morgon kväll, anyone?

Gammal tant på äventyr i Habbos värld.

En virtuell värld jag besökt i veckan är Habbo. Det kändes som en lagom start, och så tyckte jag att det var lite intressant att ta reda på vad Habbo är egentligen, som man hört kids prata om till och från. Jag valde ett ironiskt namn, och valde länge och noggrant skepnad i allt från ansikte till klädsel och frisyr. Ended up looking like Ellen DeGeneres. Var nöjd. -Hur gammal ska du va? frågade Lovisa, och jag förstod inte riktigt frågan. -Vadå, jag är ju 24, eller... Men nej, det insåg jag ju snart att det är ju mobbat. 16 fick det bli. Upptäckte snart att även 16 var ganska "gammalt", men det fick gå. Kände mig lite olustig över att ljuga om min ålder, lura de små tonåringarna. I 15 sekunder höll denna olustighetskänsla, sedan gick jag in i rollen som kaxig liten 16-åring och försökte så gott jag kunde att hänga med i det konstiga språket. Till exempel lärde jag mig att "och" betyder "hej" fast på ett ifrågasättande vis typ "varför hejar du på mej men okej".

Konversation mellan mig och fjortis:
YeahCmonYo: -hej (Obs, ej versaler eller skiljetecken. Det är mobbat.)
Fjortis: och
YeahCmonYo: vadå "och"? (Redan glömt den oskrivna skiljeteckensregeln.)
Fjortis: meh jah menar hej DOH lol
YeahCmonYo: och = hej?
Fjortis: meh palla (går iväg)
YeahCmonYo: (följer efter för att retas) meh gå interå (Måste ju stava så tydligen.) Fjortis: vah ere för fel på dej!! låt mej va! jag har faktiskt nån! (Kolla, utropstecken!)
YeahCmonYo: va menar du med d, att du "har nån"?
Fjortis: meh orka jah har redan kille fattar du
YeahCmonYo: good for you. men oj. jag är inte ute efter dig om du trodde det. för övrigt är jag också tjej om d spelar roll.. jaja. jag ska lämna dig ifred. ha d fint, bye!
Fjortis: äckel stick
(YeahCmonYo avlägsnar sig och känner sig som en gammal missförstådd tant.)

Tog mig en svängom på ett dansgolv med mina trygga classmates Lovisa och Nadja i stället, samtidigt som en annan fjortis frågade chans på mig. Hon tyckte att jag var snygg. Tills hon fick reda på att jag var en tjej, då gjorde hon slut och blev ihop med en annan. Hmff.


Jag i ett vanligt chattrum, uppe i en diskussion om oväsentliga ting.

Lite tankar...
Jag tycker att det är lite skrämmande vilken hård attityd som råder på Habbo. Det räcker att man uttrycker sig "fel" så blir man dissad direkt, och det är många dräpande kommentarer som fälls till höger och vänster. Jag tänker att det måste vara tufft om man är ung och verkligen vill passa in i den här världen. Vilket man säkerligen vill, för vad jag förstått från kids i min närhet så ses man här och snackar med sina IRL-polare, och är det dem man får dissningar från så är det på riktigt. Mobbning underlättas något oerhört när man sitter bakom en skärm och plinkar på tangenterna i stället för att ha personen man mobbar framför sig öga mot öga. Att nätmobbningen är utbredd är väl inte en nyhet för någon, men i och med min Habboupplevelse har jag själv sett hur "lätt" det är. Skrämmande. Sedan är inte jag av den kalibern att jag bara ser negativa sidor med internet och communitys, absolut inte! Men det var framför allt detta som slog mig när jag hängde på Habbo.

Glad i hågen.

Tack Gode Gud för frukostens comeback i måndags. Den satt. Och tack examensstudenter för att vi fick ta del av era arbeten.
Maja - Grym idé! Bra tips. Som fan. Tacksam och inspirerad jag.
Susanne - Jag älskar allt du gör. Allt du säger. Jag tror att du är min idol lite.
(As if att ni läser min sketna blogg, men nu finns orden där ute. I cyberspace. Till er. Whoaa...)

Cyberspace ja. Det är rummet som gäller. För den här veckan var det, efter en hel höst i ovisshet, dags att få reda på vad de mystiska orden "Digital miljö" i vårt schema innebär. Vi har undrat, spekulerat, trott oss fastslå... Men ingen har egentligen säkert vetat, och nu var det dags för upplyselse. På måndagen kom den, infon. And I liked it. (-The taste of her cherry chapstick... uh.) Vi ska besöka två virtuella världar på nätet, och redan när orden uttalades började det klia i tangentfingrarna och skärmögonen spärrades upp en aning av förtjusning. Vilken fantastisk uppgift, att man ska nörda sig på nätet! Woho! Vanligtvis spenderar jag en del tid med min vän datorn, och vissa, enligt uppgiften godkända världar, finns redan med i mitt virtuella vardagsrum. (Observera klämmigt uttryck.) Exempelvis har jag en och annan date med mitt kära Betapet, som för övrigt är ett hett tips till alla er som inte redan blivit kära. Det är som Alfapet, men på nätet, och så spelar man mot andra medlemmar och får "rankning" (ungefär som handicap i golf) utefter hur bra man spelar. Fantastsikt. Till och med min datorfientliga mor gillar att beta. (Observera verbanvändningen "att beta". Yes, jag är en nörd.) Alla som gillar Alfapet ens lite, kommer att älska betapet! Tips i etern.

Och så i morse var det dags för mitt "utvecklingssamtal" för terminen med två av våra lärare, Nike och Katti. 25 minuter. Prata om mig. -Iih, kände jag när jag var på väg dit. Varför detta iih infann sig vet jag inte riktigt, jag brukar ju inte vara den som är den. Men jag kände ungefär "Vad vet de om mig egentligen?" och det kändes olustigt att jag skulle sitta där med dem. Vilka är de? Vem är jag för dem? Lite så. (Ingen förstår mitt resonemang utom jag själv?) Nåväl, när vi hade pratat ungefär 2 sekunder så var jag redan lite mer bekväm. (Katti sa "Hej Annie" på ett speciellt sätt. Ni vet sån där blick som säger "HEJ-jag-ser-dig", och inte "...hej-whatever...") Ytterligare ungefär 15 sekunder senare hade jag helt glömt bort min tvekan, och samtalet var givande. Bra. Trevligt. Liksom bekräftande. Inte bekräftande som i prestationsbekräftelse, utan mer att de bekräftade att de vet att jag finns, och har koll på vad jag gör på ett sätt jag inte trodde. Det kändes bra, och min bild av dem vidgades lite. Så, tack Nike och Katti för detta! Resten av förmiddagen ägnade jag åt att vara tillfreds över att känna mig sedd. (Låter som ett barns reaktion, men det var faktiskt så jag kände.) Samtidigt jobbade vi vidare i gruppen med vårt här-i-bloggen-ej-ännu-presenterade-projekt. Det gick bra och var kul! Julia är ungefär bäst på att filma folk i smyg och samtidigt se galet oberörd ut.

På eftermiddagen gav jag mig in i en för mig helt ny värld, Second Life. Jag säger bara varningslampa. I´m gonna get stuck! Det var lite konstigt allting, nördigt men ack så fantastiskt ändå. Jag försökte få min figur att likna mig så mycket som möjligt i allt från kroppbyggnad till ögonbrynsvinklar och amorbågesavstånd. Diskuterbart igenkänningsresultat kanske. Dock gjorde jag en Britney och körde på skalligt. Om jag ändå vore så modig IRL. Då skulle jag vara ganska het. (Såg det ut som i Second Life i alla fall.)


Lovisa och jag gör premiär.
(Obs, before makeover. Sen var vi hetare. Bildbevis på ingång.)

Herre jöstanes vilken positiv anda det blev på det här inlägget då, men helt allvarligt så var morgonsamtalet med Nike och Katti värsta kick-ass-starten på denna tisdag! Sedan fortsatte det i samma glada anda liksom. Välkommet (och lite oväntat) mood.

...Förresten, får man skriva ut Nike och Kattis namn i bloggen? Jo, det får man väl? Nästan säker. Om jag har fel så ge mig en fet hint att ändra. Men jag vill ha namnen där så nu kör jag på det tills jag i så fall blir kritiserad. Våghalsigt.
/Annie living on the edge.

Slutkorrigerat för fan.

Okej, me goes gnällkärring. Men är man en blodsockerslav så är man.

OJ!

Dags för en parentes:
För ja, nu fick jag lite dåliga vibbar av vad jag just skrev, men eftersom jag gett mig fan på att sluta korrigera allt jag gör hela tiden så ska jag inte ändra. Så det så. De dåliga vibbarna frambringades av följande uttryck: "...är man en blodsockerslav så är man." Som tur är så är det ändå okej att uttrycka sig på detta vis, men det ger mig ändå lite dåliga vibbar. Ordet "man" är problemet. Överanvändandet av pronominat retar min hang-up-nerv å det grövsta. Att använda ordet "man" som pronomen är såklart okej, men fan inte som synonym till jag! Typ "Man kanske skulle gå och lägga sig", "Man har ju en del kontakter" eller whatever. Det låter fult, fel och används ofta i skrytsammanhang. Drygt var ordet. (Ska inte sudda ut svordomarna heller, nej. Fram för okorrerigerade mig.)

Varför just "man" förresten, och inte "kvinna"? Jag har provat att byta ut "jag" mot "kvinna" när jag pratat med personer som byter ut "jag" mot "man".
"Nähä, om kvinna skulle ta och tänka på refrängen."
"Nej, kvinna skulle inte vilja vara i hans situation..."
Tänkte att det skulle ge effekt men det har det inte gjort. Folk förstår inte vad jag menar. De blir lite lätt roade och kallar mig kärleksfullt för feministtönt eller bitterflata. Fan.

När ska vi då använda pronominat "man"? -Jo, när man (yep) menar folk i allmänhet/alla det berör. Till exempel "Man får ta seden dit man kommer". Ja, det får man ju, det gäller alla. Därav att mitt uttryck "...är man en blodsockerslav så är man" faller inom ramen för okej man-användning. Visst syftar jag på mig, men det innefattar även alla andra det berör. Blodsockerslavar i allmänhet. Det är okej. Snuddar visserligen vid att låta fult eftersom jag är lite allergisk, skulle jag "få" korrigera så skulle jag uttryckt mig annorlunda. Hade jag dock uttryckt "Man är ju blodsockerslav" så hade ni fått min fullständiga tillåtelse att slå mig. Hårt. "JAG är ju blodsockerslav" skulle i så fall (i min värld) vara det korrekta. Med detta inte sagt att jag själv aldrig bryter mot mina egna "regler". Det händer inte ofta men när jag kommer på mig själv med att göra det hatar jag mig själv en stund.

Kommentarer!?

Utsvävning à la mig. Sådärja, nu åter till det jag faktiskt skulle älta.

Började veckan med att på måndag morgon hemma avstå en lockande macka, som alltid på måndagmorgnar. Detta eftersom vi då har något så fantastiskt som frukostbuffé i skolan. Med kurrande mage satt jag på bussen till skolan, längtandes och fantiserandes om diverse matintag som väntade när jag kom fram. Men nähänej, knäpp på näsan. Frukosten uteblev. Vad hände? Och inga kontanter hade kvinna, så jag fick snällt sitta där och knapra på vad jag råkade ha i väskan, vilket var överdimensionerat mycket tuggummin. Funderade på att käka upp min Försvarets Hudsalva också, den är ju faktiskt ätbar. Smakar typ extra hårt och fett smör med aningens touch av fejkvanilj. Låter bättre än det smakar, så då hajjar du gourmetnivån. (Funkar och smakar dock finfint att steka i!) Höll mig hur som helst till tuggummina och hoppades att idisslandet kunde lura min hjärna att jag äter, och att jag därmed kunde känna någon slags falsk mätthet. Men icke. I stället utvecklade jag ett äckligt illamående. Magkatarr hej hej.

Filmen som visades var "Bladerunner". Dock uppfattade jag bara fragment, för helt ärligt så kände jag mig mer och mer dizzy ju längre in i filmen vi kom, och jag kämpade för att hålla mig vaken. Det gick sådär. Ni vet när man är så där trött så det snurrar och man knappt kan styra ögonen? Somnar till varje gång man blinkar. Man mår nästan illa? Blodsockerslav? Ja, kanske. I fragmenten jag uppfattade hann jag dock se att filmen verkade spännande, trots att jag inte är ett fan av science fiction. Om kvinna säger så. Men den här filmen var vacker på något vis. Ljus och ljud, vackert. Eftersom jag inte greppade handlingen såg jag mer de olika snuttarna jag uppfattade som fristående scener. Vackra stillbilder från filmen har fastnat i mitt huvud, och jag känner mig nu nyfiken att se den i sin helhet. En annan dag, med bättre blodsockernivå, tack.

I veckan har vi även träffats i gruppen. Vi har kommit igång med gruppuppgiften och det känns bra.

Hejdå.

Post Scriptum. (Eftersom korrigering ej tillåts.)
Det finns en fantastisk grupp på facebook som heter "Om du pratar om dig själv, säg då 'jag' och inte 'man'!". Förstå min glädje och grupptillhörighetskänsla när jag gjorde denna upptäckt! För nej, det är inte jag som är grundaren. Jag är inte ensam.
Diende Scriptum.

Venuz Boyz på AGENDAN. bah.

På morgonsamlingen i måndags närvarade en blygsam skara. Men hey - det var mysigt ändå, och frukosten var SÅ god när den kom på plats efter lite trassel. (Förlåt C & E för min felaktiga gruppinfo där på morgonkvisten.) Traditionsenligt bjöds det på bra film även denna måndag, och nu var det "Venuz boyz" som stod på agendan. (-Stod på agendan! SÅ krystat uttryckt! Men det bara kom. Nu skäms jag. Men jag SKA inte sudda. Ska inte. Sudda.)

Filmen har så mycket med just identitet att göra att jag nästan blir bajsnödig av att skriva om det. Vad kan man säga, det räcker väl med det faktum att filmen handlar om människor och de frivilliga och ofrivilliga kategorier man tillhör eller väljer att tillhöra. Till exempel bisexuell, heterosexuell, homosexuell, transsexuell, transvestit, drag king, drag queen, asexuell, iblandsexuell, liteavvarjesexuell, vetinteänsexuell eller whatever. Okej jag la till några egna där men ni hajar poängen. (Är personligen så trött på dessa benämningar att jag blir helt rycka-på-axlarna-ig.) I filmen får vi i alla fall följa ett antal människor som av olika anledningar förvandlar sig med hjälp av attribut som förknippas med kvinnligt eller manligt. (Hata orden.) Förvandligen kan vara för en kväll eller för alltid, och kan handla om att inta en tillfällig roll eller att fysiskt bli den man upplever sig egentligen vara. För några kan det handla om att bryta maktstrukturer, för andra är det för nöjes- eller nyfikenhetens skull, och för vissa handlar det om att man känner att man måste. Filmen är bra, bra, bra! Och den gör mig glad, glad, glad! För att den finns. För att människorna finns. Själv har jag sett, hört, läst mycket liknande, så innehållet kändes inte för mig jättenytt. Men filmen är härlig och jag blir glad av att höra andras tankar och reaktioner kring filmen, den verkar vara ett bra redskap att få igång folks tankar med. Och det gillar vi.

Resterande vecka bestod av hemtentaskrivning. Skolmässigt. Annars lite av varje. Fick äntligen avsluta veckor av daglig tvättning med tillhörande tvättstugekrångel, så nu är det som är värt att ge en chans inlämnat på sanering. Får se vad som räddas kan. Hoppas hoppas på jeans, jackor & skor. Och böcker.

Kan fortfarande inte förstå, acceptera. Det gör ont. På riktigt, ont.

blandad kompott. och relevans. enligt mig. och det är min blogg.

Veckan som gick bjöd på lite av varje och jag väljer att skriva om det som berörde mig mest. Jag är inte på 42-kilo-spaltmeter-humör.

På måndagen visades ett gäng bra filmer som på olika sätt behandlade begreppet identitet. En av dem var dokumentärfilmen "Please, vote for me!" som hos mig framkallade äckel, ilska och faktiskt lite tårar. Sistnämnda, men i större dos, framkallades även hos de barn i Kina som i filmen får "prova på" demokrati, och därför får i uppdrag att rösta fram en klassrepresentant. Uppgiften tas på fullaste allvar av alla inblandade och genererar i manipulation, smutskastning, gråt och fusk. En hel del "coachning" och hets från lärare och föräldrar gör inte saken bättre. Filmen framkallade mycket känslor, och jag hade önskat en diskussion i klassen efter en så stark film, så att man kunde ventilera och utveckla sina tankar tillsammans i gruppen, men det blev några ord över en kopp kaffe i stället på rasten.

"The delicious" var en härlig film egentligen, men som påminde mig mycket om en viss elevgrupp jag arbetat med tidigare. Detta gjorde att det stundvis kändes som en skildring av en dag på jobbet. Jag kunde inte riktigt hänge mig till detaljerna, såsom de "lustigheter" huvudkaraktären hade för sig, som övrig publik fnissade förtjust till. Det kändes för mig ganska vardagsmat. Om jag däremot ser till filmens helhet och handling så var det en fin film, som absolut faller inom spektrat för identitet, att finna sig själv och våga vara som man vill och känner sig.

I dokumentären "Stranger in her own city" fick vi följa 13-åriga Najmia och hennes vardag. Hon bor i den muslimska staden Yemen, men vägrar att bära slöja. En intressant skildring om en oerhört stark tjej som löser de flesta situationer med hjälp av en oslagbar kombination av skinn på näsan och oemotståndlig charm. Ledsamt nog talade eftertexterna om för oss att sju månader efter inspelningen hade hon börjat använda slöja ändå, på hennes faders uppfordran. Najmia -Kan du inte flytta "hem" (om jag hade ett) till mig!? Jag adopterar dig utan att blinka, och kommer vara stoltast i världen över dig! Underbara människa.

På tisdagen gästades vi av Rasoul Nejadmehr, en mångkulurkonsulent som inte behövde mer än att öppna munnen och jag var fast. Han talade mycket om inkludering och exkludering utifrån kulturbegreppet, och varenda ord han sa var av vikt. Bra, hemskt, intressant, förvånande, upprörande, roligt eller bekräftande. Ett exempel etsade sig särskilt fast i mitt huvud, och sedan dess har jag dragit exemplet för alla som velat/orkat lyssna. Nämligen det om att ifall en iransk man misshandlar sin fru så skyller vi gärna på kulturen, medan ifall en svensk man gör samma sak så hänvisar vi till att han är galen. Orättvist till tusen. Ja, Rasoul var en medryckande man som jag hade kunnat lyssna på hur länge som helst. Alternativt om och om igen om han fick slut på nytt. Men det skulle nog inte hända i första taget, påläst, insatt och engagerad till tusen. Försökte googla om han skrivit en bok men hittade inget. If he ever - läs!

Föreläsningen på fredagen av Oskar Broberg handlade om hans C-uppsats "Mästaren och hans folk", ekonomisk historia. Det var inte riktigt min kopp. Detta är min blogg och jag ska vara ärlig. Okej. Jag var uttråkad, blev rastlös och nästan lite arg. Sådär löjligt som bara jag kan bli ibland när något, enligt mig, är riktigt tråkigt och orelevant eller fjolltöntigt. (typ filmen Mama Mia som var så töntig att jag skakade av ilska.) Den här föreläsningen faller inom den först nämna kategorin; tråkigt, och jag kunde inte se relevansen riktigt. Den fick mig kanske inte att skaka likt Mama-Mia-ilskan, men jag blev rastlös, satt och ritade trotsiga bilder i mitt block och tänkte en och annan mörk tanke. Tilläggas kan att jag var trött, egentligen ganska ledsen och jag har aldrig tyckt att historia är mer än ett nödvändigt ont. Tur att vi alla är olika, kläm kläm!

Dock är jag imponerad av vissa klasskamraters fina bloggreflektioner kring föreläsningen i fråga, och ganska lättad att inte alla kände som jag. (Även om jag vet att jag inte var ensam, muaaha.) Säkert hade föreläsningen kunnat ge mig mer om det inte vore för mitt sinneslag dagen till ära. Om jag kämpat lite mer med min uppmärksamhet och attityd. Men en stor eloge till Oskar för den trevliga inledningen, då han lät oss presentera oss själva och säga kort vad vi tycker om kursen vi läser. Det gav mycket att få höra varandra sätta ord på kursen tycker jag. Så tack för det, Oskis. Ett bra citat hörde också inledningen till och var följande: "Ingen kan bli till utan att komma någonstans ifrån". Alla har ett giv. Så sant, så sant.

Omvändning

Ni som känner mig vet vad som hänt. Jag orkar inte, eller vill inte, skriva om det såhär publikt. Just nu i alla fall. Hoppar därför här i bloggen över ett utav de mest dramatiska kapitlen i mitt liv, ett utav de absolut hemskaste. Det är egentligen inte för att jag inte vill prata/skriva om det, utan för att jag helt enkelt inte känner för att sätta mig ned och redogörande författa om det. Just nu. Det kanske kommer en annan gång. Eller lite då och då. Eller inte alls. Men en sak är säker, detta är något som förändrat mitt liv. Jag kommer att lära mig att leva med det. Men just nu känns det tungt. Jag är på något vis tacksam över vissa detaljer i omständigheterna, och glad över att jag har fina människor runt mig. Tack ni underbara som ställer upp för mig!

Och snälla alla... Var inte rädda för att prata med mig! Om vad som helst, eller om det som hänt. En vän idag ursäktade sig en stund efter att hon berättat att hon hade det mysigt nu när hon julpyntat hemma. Hon tänkte ungefär 42 steg längre än vad jag gjorde, jag förstod inte ens ursäkten! Men hon fick i alla fall dåligt samvete av vad hon sagt, och så vill jag ju inte att folk ska känna! Eller som en annan som ursäktade sig härom dagen efter att ha beklagat sig om något problem hon hade, hon menade att "Jag ska inte klaga, du har ju det värre." Men tänk inte så! Var bara som vanligt, jag är samma jag som förut, om än lite ruckad på. Jag, som också kan tycka att en överdådig tenta är det mest centrala problemet on earth. Som också kan känna mig uppriktigt förstörd av att inte hitta drömskorna i rätt storlek i butiken... Bara inte just nu. Men jag är fortfarande jag! Och jag tål frågor. Jag tål er vardag, den som också brukade vara min. Som kommer att bli min igen. Dessutom är jag bra på att säga ifrån om jag nu inte skulle vilja prata om saker och ting vid något tillfälle, så det så. Så snälla, var inte rädda. Jag är rädd att folk ska vara rädda... Det enda är att jag just nu här i bloggen inte känner för att redogöra för vad som hänt. Kanske någon annan gång. Kanske aldrig. Ni som behöver veta vet, tror jag. (Eller fråga.) Jag tar en dag i taget och låter mig själv vara och känna som jag är och känner. Dag för dag. Och ska jag vara uppriktig så är det faktiskt inte det enda jag tänker på. Längre. Redan. Även om det hela tiden finns i mig, så finns det trevliga stunder också. Tack vare mina fina människor runt omkring mig. Kärlek.

HDK-veckan/Yeah-veckan, vilket som.

En vecka då alla studenter på hela HDK blev till en enda stor familj. Eller?

Nu såhär i efterhand har jag förstått att alla inte var lika tillfreds med veckan i fråga som jag faktiskt var. Jag har nog mycket vår eminenta grupp att tacka för att veckan var så sprudlande. Gul-grå gruppen, yeah! Det var till och med så att det kändes lite vemodigt när det mot veckans slut var dags att skiljas åt, men det vågade jag inte riktigt erkänna in public, vad ska folk tro liksom. För aspekter som "Vad ska folk tro, vad ska folk säga" är ju sådant som jag brukar ta stor hänsyn till. (Hmm, whats up med mig.)

Nåväl, veckan var fin, och nedan kommer axplock från den i bildform med halvberättande kommentarer.

Första dagen fick vi i uppgift att gestalta ordet "hem" på valfritt sätt i en upptejpad ruta på aulans golv. Aulan var nämligen det rum där alla vi som fått en gul prick i pannan höll till, ett stadigt gäng om kanske 100 personer? (Nej, nu överdrev jag nog, men vi var många, okej?) Vi i den förtjusande gul-grå gruppen var dock 10 till antalet, och med en härlig gänganda antog vi oss första uppdraget. Ovan syns vår gestaltning av ordet "hem". Vad som kanske inte framgår av bilden är att detta är ett avancerat bygge med en sällan tidigare skådad detaljrikedom. Exempelvis fanns gömda inre gångar för människor i verklig storlek samt otaliga finesser för personer i mindre skala, såsom repstegar, balkonger och handmurade entréer. Höjden på detta bygge låg på åtskilliga meter. Vi snackar omfång, min vän. Yeah. (Jag är på superlativhumör, låt mig vara det.)
(Lovisas bild. Tack för lånet!)


En annan dag kom vi till en, utav en annan grupp färdigbyggd, stad. Vi fick nu i uppgift att på valfritt vis gestalta ordet "möten". Vi fick tillägga, ändra om, rasera, vad vi ville så länge vi inte tog bort material från platsen. Staden var fin och vi kände vördnad. Så vi bestämde oss för att bara addera "saker" till den färdiga staden. Och inte vilka "saker" som helst, utan nämligen oss själva i miniatyrer! Fenomenalt var ordet som upprymde oss när vi ivrigt satte igång att tillverka oss själva, för att mot slutet av dagen placera figur-oss i staden. Och vilket resultat sedan! I alla fall i rolighetssynpunkt, det var så kul att Lovisa och jag inte ville gå hem. Men till slut gjorde vi det ändå.


Sista uppdragsdagen var på torsdagen, och vi i den gul-grå gruppen anlände till ett uppriggat hotellrum där uppgiften var att göra om det hela till ordet "struktur". Vi ägnade en stund till att beundra uppfinningsrikedomen hos föregående grupp, med enkla medel hade de på ett fyndigt sätt skapat ett hotellrum med roliga detaljer. Efter beundransstunden bestämde vi oss för att förvandla det hela till ett desto mer dramatsikt rum, för att inte säga brottsplats.

Eller... crime scene, låter ju onekligen lite... hetare. Djis, jag är polisserie-skadad. Hur kan ordet brottsplats förknippas med hett? Får inre syner om heta poliser som liksom väser orden crime scene, något kisandes med ögonen. Alternativt Anna Pihl: Brrrøddsplædds! -Nej. Så abrupt tog den synen slut. Well, gul-grå gruppen went kriminaltekniker this day! Yeah. (Många yeah idag, men detta var en vecka i yeah:nas tecken.) På den här bilden ser ni Lovisa Huss och Annie Pihl tejpandes offrets kontur. Möjligt motiv till mordet skulle kunna vara missunnsamhet utav offrets avundsvärda och häpnadsväckande språkbegåvning. Och hur tänkte vi struktur i detta? Jo, för att kunna utreda ett brott av den här kalibern måste man som kriminaltekniker strukturera. (Yeah.) Kanske kan min och Lovisas småskaliga hangup på polisserier även haft ett finger med i spelet, vem vet.

Notis efter lexikons inblandning: Brottsplats på danska heter gerningsstede. Hmm. Mindre hett. För tankarna till en stad varifrån en gärningman härstammar? Eller en upprensning av tankar? Hjärn-städning. Ohett var ordet.

The crime scene. Väs.
(Lovisas bild, tack Lo!)


Här hittades offret. Observera fingrarnas mystiska position.
(Lovisas bild, tack igen!)

Fredagen avrundade denna yeah-vecka med redovisningar. På bilden syns minglandet i aulan där besökarna kunde se det vi i de olika gula grupperna gjort som sista uppdrag. I mitten mellan de svarta monterväggarna finns det vi i den gul-grå gruppen gestaltat senast, vår crime scene. Sedan bjöd de andra grupperna på redovisningar i varierande form, till exempel egengjorda Alienfilmer i humorns tecken, offantligt roliga!

Sammanfattningsvis en mycket bra vecka enligt mig. Kreativ, rolig och intressant. Det var kul att samarbeta med elever från andra utbildningar på skolan, och det var finfina resultat och redovisningar från samtliga grupper. Att fredagen sedan utmynnade i festligheter i skolans café/bar utgjorde pricken. Yeah.

Cancer borde vara förbjudet enligt lag.

Livet är så orättvist. Jag tappar sugen. Allting som rör mig känns onödigt och töntigt i jämförelse. Därför gör jag inget i stället. Sitter och tänker och mår mörkt, som om det skulle göra skillnad för någon. Smart.

Minns och saknar extra mycket just nu.

Den där idioten som heter Cancer borde få dödsstraff. Får jag ge den dödliga dosen? Snälla? Långsamt.

Snälla ni som läser min blogg, gå in på länken nedan och bidra med en tjuga till barncancerforskningen! Just denna insamling är tillägnad tvååriga Tova som har fått cancer, och det är hennes fina storasyster som startat insamlingen. Hon är en underbar storasyster, låt oss stödja det fina initiativet, ellerhur!? Alla bidrag är värdefulla, och många bäckar små... Enkelt är det också, du skickar bara ett sms.
http://www.barncancerfonden.se/1693
Tack!

Tack för kaffet.

Äntligen har skolan där jag gör min VFU införskaffat en kaffeautomat till lärarrummet. En som till och med brygger kaffe! Till skillnad från så många andra kaffeautomater man stött på i sin dar i diverse lärarrum landet över, som mer brygger färgat vatten med touch av kaffesmak. (Läs Stockholm med omnejd.)

Jag är i och med ovanstående förändring redo att ta steget och Vägra lämna skolan i fråga. Jag går inte tillbaka till universitetet. Varje morgon kommer jag att åka ut till min praktikskola. Gå in i ett klassrum. Jobba. Jag tror till och med att jag är välkommen av läraren jag har i åtanke att stalka. Jag har fallit i löv med skolan. Jag vill jobba där från och med NU och i evigheters evighet. Eller åtminstone tills pensionsdagar. (Fast det kan man ju i och för sig kanske inte med säkerhet lova. Kanske halva min yrkeskarriär? Kanske mindre. Kanske mer. Kanske alltid. Kanske nästan alltid. Länge.) Men okej, från och med nu och på obestämd tid i alla fall. Snälla rektor, om jag hoppar av min utbildning, tager du mig då? Ger mig en fast anställning om jag lovar att ge mitt yttersta i nöd och lust, tills en pension eller eventuell uppsägning skiljer oss åt?
Amen.
(-Nähä, men säg till om du ångrar dig.)

Punkten börjar bli till en rand.

"Det är viktigt att ha skor på sig i bamba, för annars kan man få en potatis under foten!" /barn 8 år. Högst allvarsamt uttryck med inslag av dramatik.

Det är lite tråkigt att man inte kan blogga om sin praktik, men förståeligt. Helt uteslutet såklart, men lite sugen blir man ibland. Så mycket underbart, och en del mindre underbart. Nog om det innan jag går över gränsen.

Något som tagit upp en del energi hos mig på sistone är funderingar. Jag längtar. Både bakåt och framåt i tiden. Saknar omständigheter från svunna tider, längtar efter förutsättningar som förhoppningsvis väntar i framtiden. När är framtiden? Punkten där jag befinner mig just nu börjar bli en rand. Långrand.


"I hate myself today"

en bra måndag med sämre veckofortsättning

Ja, som jag skrivit tidigare så har det varit en vecka i ohälsans tecken för min del. Var i skolan på måndagen tack vare fina mediciner som höll mig uppe och igång, men tisdag till torsdag låg jag mer eller mindre nedbäddad. Preparaten hade gett upp och hostan tagit över hela mitt väsen. Och jävlar vilket oväsen sen! Rasselskrovelhostäckelhosthhhhhhhhh...

Måndagen var i alla fall väldigt bra tycker jag. Gillade workshopen där vi fick göra självporträtt i kollageform. (se inlägg från 29 sept.) Jag blev stressad som bara den av att jobba på beställning på det där viset, och dessutom under en marginell tidsram. Jag blev frustrerad och lite arg under arbetets gång, muttrade "nu skiter jag i det här", la armarna i kors och surade i ungefär två sekunder, sen på´t igen! Och det blev ju faktiskt någonting till slut! Jag gjorde något på beställning, och det känns lite gött att jag kunde det. Annars brukar jag alltid tänka att "Nej på beställning, det kan jag inte", och så försöker jag inte ens. Vill liksom sitta hemma på min kammare och trycka lite först. Men tydligen så måste jag inte det, yiey! Trevlig insikt om mig.

Till mitt förtret missade jag resten av skolveckans tre dagar, vilka jag utifrån klassens bloggar förstått varit givande även de. Men jag har läst ungefär vartenda ord som skrivits i bloggarna, så jag känner ändå att jag har lite koll över vad som hänt och över vilka insikter som infunnit sig hos mina klasskamrater. Brabra. Tacktack.

Medan jag suttit här och hostat järnet (sexpack välkommen) har det dock blivit lite pärlplatta gjort. Testade PhotoPearls, men det kändes så opersonligt att jag la ungefär sju rader på bricka ett av sex. Sedan återgick jag till det gamla vanliga, gå-på-känsla-läggandet. Denna gång à la PhotoShop, det vill säga jag fixar och pixilerar (?) en bild så som jag vill ha den, och försöker sedan att efterlikna den från skärm till pärlplatta med hjälp av ögonmått. Åtminstone formen av det jag vill göra, runt om bara gör jag lite. Mycket roligt, pilligt och tidskrävande! Ska man använda PhotoPearls kan man ju lika gärna köpa färdigpärlade plattor känns det som, då är det ju inte jag som gjort dem ändå. (Vart man nu hittar färdigpärlade plattor men ni hajar poängen.) Dessutom blir de inte som jag vill ha dem i PP. Fasen va jag får ont i nacken av pärlande förresten, och sen sprider sig smärtan sakta men säkert uppåt. Till hjärnan ungefär. Tips på smärtförebyggande pärlställning mottages tacksamt.

I identitetens tecken lägger jag här upp en platta föreställande mitt vänstra öga, eftersom det ibland känns som att jag är mitt vänsteröga. Ögat som mer eller mindre styrt hela mig alldeles för länge nu. Mina förutsättningar och mina val har berott på dig, ögjävel. Så voila! -beskåda min chef, mitt jag.

Min motståndskraftiga hosta ger värsta magrutorna, yeah

Varit sjuk sedan i lördags, även om jag trotsade sjukan i måndags och kom till skolan fullproppad med piller och med Nipaxon i fickpluntan. Nippan har dessvärre gett upp vid det här laget och lämnat över mig till magrutornas öde. För oj, vilken träningsvärk som drabbat magen av allt host! Kanske är en angenäm effekt. En mindre angenäm effekt är att jag tvingats "sova" på soffan den senaste tiden. För att kunna sitta upp. Ligger jag ned så kiknar jag av host. En rafflande upplevelse som inte bara gett mig ICA under ögonen, utan också bidragit till en ny dimension av förståelse för personer med sömnsvårigheter.

Hundpromenader (med tillhörande bajsplockning, don´t worry) kommer man ju dock inte ifrån som sjukling, även om de kanske inte blivit av så motionerande art. Som jag stundtals svurit över dessa trippar runt kvarteret i monsunregn med bafucin i gommen och en och annan anklagande hundblick. Vafan det är väl inte mitt fel att du blir blöt och inte får motionera dig tillräckligt, jag är sjuuk! Var tacksam att du ens får göra dina behov, djur. Tänk på hundarna i Afrika. MEN idag blev det en trevlig promenad i bättringsvägen- och solens tecken. Mitt Göteborg, som ju sedan den här kursens start blivit en plats att upptäcka, bjöd mig bland annat på nedanstående fynd.


Stella gangstaposing in da hoods.
Men kunde inte AMS ha kommit upp med en mer slagkraftig tag än sina tre bokstäver i vitt med ett streck under? Jag säger då det, arbetsförmedlarna idag...


Är det F som varit i farten? Påminner ju onekligen om både hans skyltidé och finfina humor! ;)

Självporträtt på beställning. (hjälp)

Dagens workshop med N.N. var först frustrerande, sen inspirerande. Vi var oförberedda på uppgiftens innehåll och skulle arbeta under tidspress direkt efter vi fått instruktionerna. Man kunde alltså inte planera eller fundera i förväg. Svett svett. I korthet gick uppgiften ut på att i olika steg göra ett icke föreställande självporträtt i kollageform.

Även om jag under arbetets gång kände mig ganska stressad och frustrerad, så tycker jag nu i efterhand att workshopen var kanon! Nyttigt för mig att jobba under "press", och att tvingas släppa på min mångfacetterade petighet. Visst är det mycket jag hade kunnat göra om, göra bättre, ändra och fila på i mitt självporträtt. Men utifrån förutsättningarna är jag ändå nöjd, kanske inte med resultatet, men med processen. Jag kan, på beställning. Yes!


I verkligheten är bilden i A2-format. Offantligt störande att detaljerna inte syns på skärmen, men helhetsbilden blev såhär.
------------
Förresten. På lunchen var jag inom stan, och passade på att kika ifall några av mina pärlplattor satt kvar sedan street art-projektet. Och ja, det gjorde de! Några. Kul! Och A:s nedgrävda, fina mormorsrutor var också intakta, om än lite smutsiga och slitna. Fint.


Regndrabbade Kungsportsplatsen med inslag av mig och A.

Kontroll genererar frigolitkatt

Reflektioner

Den här veckan har som sagt handlat om identitet. Vi skulle bland annat tejpa upp varsin jagruta på aulans golv, var som helst där vi kände oss bekväma. När startskottet gick av nästan sprang jag till en viss yta, visste precis var jag ville vara. Långt fram i rummet, intill "scenen". Det blev halvt som en hörna tack vare att scenen utgjorde en några decimeter hög vägg, men det var ändå inte avskärmat. Där trivdes jag, och så fick jag dessutom förträffliga grannar. Fint. I dessa jagrutor fick vi sedan i uppgift att bygga ett utav våra ord vi hade om oss själva. Material: skräp. Mitt ordval föll till slut motvilligt på kontroll. Det var liksom ditåt det hela drog när jag satte igång och (faktiskt till en början planlöst) skapa. Ordvalet var väl ingen överraskning direkt, men jag blev ändå lite stött i kanten över min dragning till ordet.

Hela grejen att efter hand få reda på nästa steg i arbetsgången tyckte jag var väldigt bra. Inte minst för mig som hade gjort totalt annorlunda om man fick veta allt från början. Då hade jag direkt satt igång med att planera hela förloppet, noga valt ord, tänkt annorlunda och resultatet hade blivit ett helt annat. Nyttigt att släppa kontrollen lite, och ta en sak i taget.

Redovisning igår. Kändes inte bra. Alls. Känslan sitter i fortfarande, känslan av missnöje. Jag vet inte exakt varför, men under själva redovisningen som jag bokstavligt talat ramlade in i med andan i halsen (sen spårvagn, först ut att redovisa på morgonen) så kände jag mig dizzy, och nästan som frånvarande. Kommer knappt ihåg vad folk sa om min grej. (Vägrar benämna det som verk.) Jag vill komma ihåg! Men jag tror inte att det sades så mycket utöver det respondenterna H & Mayha sa. Tyckte om Mayhas ord om att hon fick en känsla utav våldtäkt på ett icke fysiskt sätt. Ens hjärta kan ju också bli våldtaget, som hon uttryckte. Inte för att jag själv tänkte så när jag gjorde min grej, men det var en fin reflektion som jag tyckte om. Och till och med kom ihåg.

Jag ville inte skriva folk på näsan, så jag berättade bara i stora drag hur jag hade tänkt kring min grej. Materialval och att ordet var kontroll. Att meningen med min grej var att man vid en första anblick skulle se det ordnade och "fina", men vid en närmre titt så ser man att det kanske inte var så fint... Allt är inte som det först verkar.
Utöver den informationen ville jag att folk skulle få sina egna uppfattningar och tänka egna tankar. Tankar som jag gärna ville få ta del av, men efter att respondenterna sagt sitt var min redovisningstid slut så det blev inte så mycket med det. Det är kanske därför jag känner mig lite konstig med det här, för att jag inte fick veta vad folk tänkte. Om de tänkte? För å andra sidan, om de verkligen tänkte något speciellt, så skulle de nog sett till att få sagt det trots lärarens "Oj va tiden går fort, din tid är ute". L inflikade dock då snabbt att hon upplevde det jag gjort som mycket starkt. Folk såg lite äcklade ut också. Bra.
Men kanske var min grej för "hemsk"? Så att man inte riktigt vågar säga vad man tänker. Kanske är man rädd att det blir för personligt? Att man trampar in på mina marker? Men jag är inte så rädd för ord, kan säga nej om jag inte vill svara till exempel. Men det kan man ju inte veta om man inte känner mig. Jag kanske verkar skör. Eller så tyckte folk helt enkelt inte så mycket. Var jag för tydlig i det jag gjorde? Som en färdigställd scen? Jag tycker inte det, jag tycker man kan tolka in ganska många olika saker i det jag gjort. Men kanske uppfattades det som bara en enda grej; ett övergrepp. Säkert Annie själv. Jobbigt. Punkt. Så.
Men å andra sidan - om det nu bara vore en grej, ett tydligt budskap, skulle det vara fel då? Måste allt vara tolkningsbart i det oändliga? Ibland kanske en sten bara är just en sten, ett hus ett hus osv.
Men kanske skulle jag tagit bort dockan. Tagit bort texten på täcket. Tagit bort sängen. Tagit bort tapeterna och golvet, hemkänslan. Tagit bort allt. Bara haft några väggar. Om ens det. Tagit bort mig. Äh. Hejdå. Nu ska jag äta socker.


Nej men så gulligt. Fina tapeter, men kunde det inte vara trevligt med ett fönster? (Jo, men därför nej.)


Sött kattdjur med nyckel i blicken. (Gjord av frigolitemballage till en TV)


På täcket står det; En våldtäkt, är en våldtäkt, är en våldtäkt. (Sängen är gjord av kartongbitar.)

----------
Hej igen. Nu ska jag ändå skriva några utvalda delar av mina tankar angående mitt projekt som jag vill lufta. I punktform för tydligheten- och kontrollens skull.
* Nyckeln i blicken på "figuren" symboliserar att han vill komma in. I dubbel bemärkelse. Han har redan tagit sig in i hennes sovrum...
* Förövaren (för ja, det är vad figuren symboliserar) är gestaltad som ett djur eftersom denne beter sig omänskligt... Är man en människa när man begår övergrepp, eller är man bara ett monster som låter ens instinkt styra handlingen? Figuren ser ganska gullig ut, men...
* Det är inte en slump att offret/kvinnan/flickan har svarta spetstrosor. I media får man ofta läsa att våldtäktsmän gått fria på grund av de mest fantasifulla orsaker. Hon var berusad, hon hade fel kläder, hon befann sig på fel plats, hon sa inte nej tillräckligt högt osv. Men den orsak jag läst om som etsat sig fast mest i mitt huvud är; Hon hade svarta spetstrosor.
-Ja, då får man ju verkligen skylla sig själv.

Resten som jag tänkt behåller jag för mig själv för nu.

----------
Brukar ni också känna ett visst obehag av att finna en pastaskruv i vasken, när det enda i pastaväg ni ätit är gnocci?

Jag, Du, Vi

En vecka full av workshops kom lastad. Med identitet.
Oh no, tänkte (kontroll)jag. Men nu några dagar in i det så känns det mer Oh yes.
Jag tycker om min klass! Ni är fina.


"Trädet" är en bra introduktion på saker och ting. Jag tar med det i min pedagogiska ryggsäck. Kryst.


Detta skulle då vara jag. Minus kaos, menade klasskamraterna. Go ahead, kasta bajs på mig. - Jag är en torrboll.

Tejpen symboliserar igenkänning. Många ville här förbi mig bort för att förlika sig med mina grannar.


Dag 2. Limma, limma. Det är jag bra på.


Vi som gillar att jobba sena timmar.

Fortsättning följer...

Pärlplatteprojektet

Jag hade som sagt till en början svårt att bestämma mig för vilken av mina idéer jag ville sätta i verket när det gällde street art projektet. Först var jag inne på att ge en viss intetsägande vägg i stan en makeover tillsammans med Lina, men vi insåg snart att våra visioner både var orealistiska och tama, så vi övergav väggen till sitt öde. Därefter var jag inne på att ha pensionärer i miniformat, läs 7-8 cm höga, till att göra goda gärningar och trevliga saker i stan. Till exempel sopa ihop fimpar till högar mångfaldigt större än dem själva, måla kärleksfull grafitti, bada nakna i den för dem stora "fontänen" (dryckesgrej) och så vidare. Jag tänkte i så fall att jag skulle fotografera Kerstin och Kent (som de heter) när de gjorde sina grejer, en bild nära och en bild på platsen runt omkring där de bara syns som små prickar på bilden. (Inspirerad av fantastiska "small people", ja.)



Men till slut blev det ändå mina nyfunna bästisar, pärlplattorna, som fick agera objekt för mitt projekt. Under hela tiden som jag försökte rikta in mig på Kerstin och Kent och deras göromål, så var det ändå hos pärlplattorna mitt hjärta (öh?) fanns. Jag satt nätterna igenom och pärlade tills fingrarna fastnade i något konstigt slags pärlnypgrepp, då gick jag och la mig. För att sedan gå upp dagen efter och göra en morgonpärlplatta till morgonkaffet, följa upp med en förmiddagsplatta, fortsätta med att påbörja en lunchplatta och så vidare. -Besatt sa Lina, och jag kunde inte neka där jag stod på Panduro och nästan svettades i extas över det breda nyanssortimentet.

Nedan har jag valt ut några utav de pärlplattor jag alltså gjort och limmat upp på strategiska platser i stan. De sitter/satt runt Kungsportsplatsen, Brunnsparken och gatorna där omkring. Själva monteringen utförde jag en kväll/natt tillsammans med Lina & A från klassen. (Samtidigt som vi också verkliggjorde deras fina projekt.) Det var en fantastiskt kul natt! Och lite spännande också. Jag vet inte om det är jag som är dumdristig (vilket är ganska vanligt förekommande tror jag) men jag tyckte aldrig att det var läskigt eller att det kändes tveksamt att limma upp mina, ibland smått vandaliserande, pärlplattor med cementlim för utomhusbruk. Spännande kan jag sträcka mig till. Speciellt när jag skulle sätta upp pärlplattorna på bankomaten som ju är videoövervakad. Ned med mössan till ögonen och upp med halsduken ovanför näsan, upp med luvan och limma limma! springa springa! Tjejen som stod och tog ut pengar i automaten brevid låtsades helt resolut att inte se. Inte en milimeter att hon avvek med svenssonblicken från sin lilla lysande bankomatskärm i nattens mörker. Då stod jag ändå typ 30 cm från henne och limmade pärlplatta för kung och fosterland. I hennes gula ruta dessutom, ni vet de där gula strecken på marken som man ska respektera och ej överskrida när någon står och tar ut pengar. Hon märkte inte ens mig. Intressant.

Med mina pärlplattor på dessa utvalda platser ville jag få någon att reagera, tänka en extra tanke. Har bara någon gjort det så är jag nöjd. Jag ville också ge stan lite mer liv, även om bara pyttelite. Har jag gett det så är jag nöjd.
-Är jag nöjd?


Brunnsparken.


Placerad mittemot flitigt använd spegelvägg.


Topshop.


Flickor på bänk.


Affären med de älskvärda idealen.


Prinsessa med skägg vill också åka kollektivt.


Observera grannen.


Videoövervakad. (Iih.)


Reflektioner

Genomförande;
Platsen vi hade var given; centrum utav centrums centrum i Göteborg; Kungsportsplatsen med omnejd. Det var utifrån detta faktum jag utgick när jag funderade över vad jag ville göra egentligen. Här är alltid fullsmockat av folk på dagtid, men ändå ser man inte direkt en enda människa. Bara folk. Jäktande figurer. Jag funderade länge fram och tillbaka över vad jag ville göra med denna plats. Vad jag kände spontant var att jag ville få folk att tänka en extra tanke, om så bara en endaste tanke. Jag ville smycka och klottra upp mina tankar i området och smitta människor med dem. Vandalisera, skulle vissa säga, kanske även jag. Delvis därför föll till slut (som bekant) lotten på mina pärlplattor à la eftertanke. Detta eftersom pärlplattor är ett sympatiskt sätt att vandalisera, tycker jag.

Varför jag valde att limma upp plattorna nattetid beror även det på platsens myllrande dagskaraktär. På natten fick jag jobba någorlunda osedd och ostört, vilket kändes tryggt. För helt okej är det kanske inte enligt alla att limma upp sina dängor med cementlim i offentlighetens rum.

Resultat;
Några av mina pärlplattor togs ned fortare än kvickt, vilket jag hade räknat med. De som på ett utpekande sätt provocerade ett specifikt företag och de som satt på privatägda fastigheter rök redan på förmiddagen nästkommande dag. (Även om de i vissa fall satte ärr utav cementlim, hehe.) Kommunalt ägda pärlplatteplatser är däremot fortfarande pärlplattebeklädda. Det tycker jag är trevligt. Då har jag ju faktiskt satt fysiska spår i staden. Delar av mig sitter kärleksfullt cementlimmade i stans stressigaste delar. Säkert skyndar så gott som alla bara förbi utan att veta att de passerar fragment av mig, men stannar bara någon upp, någon endaste, så är jag som sagt nöjd. Den extra tanken hos en människa som jag eftersträvar kanske dyker upp, och i så fall sätter jag inte bara fysiska spår i staden, utan även pyttepyttesmå mentala i människan. En tanke som kanske blir till ett (eventuellt bortglömt, men befintligt) minne, vilket är ett mentalt spår. Fint. Tufft.

Jag tycker mig själv se på staden med lite andra ögon nu. Jag ser. Möjligheter och detaljer överallt! Möjligheter som i vad man hade kunnat göra på olika platser, och detaljer som i vad som faktiskt redan är fint eller bra. Det är roligt att tänka på det viset, för det ger staden som en ytterligare dimension. Göteborg har blivit en plats att inte bara bo i, utan även att upptäcka.

Redovisningen;
Trots en heldag på trästol i aula med ocharmigt ljus hade jag inte tid att varken känna av träsmaken eller att reflektera över rygg-aj. Bra betyg på en redovisningsdag! Det var spännande att få se vad alla andra gjort utav sina projekt, och jag måste säga att jag är imponerad över resultaten. Själv var jag först ut på ”scen” utav alla sextio studenter till att redovisa, och jag tror att det gick bra? Vet dock inte så noga, minns knappt vad jag sa.

Vad jag dock vet är att detta projektet gett en ordentlig släng av mersmak! Mig blir gatorna inte av med i första taget nu. Jag har bara börjat. Mohahaha.