Ni som känner mig vet vad som hänt. Jag orkar inte, eller vill inte, skriva om det såhär publikt. Just nu i alla fall. Hoppar därför här i bloggen över ett utav de mest dramatiska kapitlen i mitt liv, ett utav de absolut hemskaste. Det är egentligen inte för att jag inte vill prata/skriva om det, utan för att jag helt enkelt inte känner för att sätta mig ned och redogörande författa om det. Just nu. Det kanske kommer en annan gång. Eller lite då och då. Eller inte alls. Men en sak är säker, detta är något som förändrat mitt liv. Jag kommer att lära mig att leva med det. Men just nu känns det tungt. Jag är på något vis tacksam över vissa detaljer i omständigheterna, och glad över att jag har fina människor runt mig. Tack ni underbara som ställer upp för mig!
Och snälla alla... Var inte rädda för att prata med mig! Om vad som helst, eller om det som hänt. En vän idag ursäktade sig en stund efter att hon berättat att hon hade det mysigt nu när hon julpyntat hemma. Hon tänkte ungefär 42 steg längre än vad jag gjorde, jag förstod inte ens ursäkten! Men hon fick i alla fall dåligt samvete av vad hon sagt, och så vill jag ju inte att folk ska känna! Eller som en annan som ursäktade sig härom dagen efter att ha beklagat sig om något problem hon hade, hon menade att "Jag ska inte klaga, du har ju det värre." Men tänk inte så! Var bara som vanligt, jag är samma jag som förut, om än lite ruckad på. Jag, som också kan tycka att en överdådig tenta är det mest centrala problemet on earth. Som också kan känna mig uppriktigt förstörd av att inte hitta drömskorna i rätt storlek i butiken... Bara inte just nu. Men jag är fortfarande jag! Och jag tål frågor. Jag tål er vardag, den som också brukade vara min. Som kommer att bli min igen. Dessutom är jag bra på att säga ifrån om jag nu inte skulle vilja prata om saker och ting vid något tillfälle, så det så. Så snälla, var inte rädda. Jag är rädd att folk ska vara rädda... Det enda är att jag just nu här i bloggen inte känner för att redogöra för vad som hänt. Kanske någon annan gång. Kanske aldrig. Ni som behöver veta vet, tror jag. (Eller fråga.) Jag tar en dag i taget och låter mig själv vara och känna som jag är och känner. Dag för dag. Och ska jag vara uppriktig så är det faktiskt inte det enda jag tänker på. Längre. Redan. Även om det hela tiden finns i mig, så finns det trevliga stunder också. Tack vare mina fina människor runt omkring mig. Kärlek.
Och snälla alla... Var inte rädda för att prata med mig! Om vad som helst, eller om det som hänt. En vän idag ursäktade sig en stund efter att hon berättat att hon hade det mysigt nu när hon julpyntat hemma. Hon tänkte ungefär 42 steg längre än vad jag gjorde, jag förstod inte ens ursäkten! Men hon fick i alla fall dåligt samvete av vad hon sagt, och så vill jag ju inte att folk ska känna! Eller som en annan som ursäktade sig härom dagen efter att ha beklagat sig om något problem hon hade, hon menade att "Jag ska inte klaga, du har ju det värre." Men tänk inte så! Var bara som vanligt, jag är samma jag som förut, om än lite ruckad på. Jag, som också kan tycka att en överdådig tenta är det mest centrala problemet on earth. Som också kan känna mig uppriktigt förstörd av att inte hitta drömskorna i rätt storlek i butiken... Bara inte just nu. Men jag är fortfarande jag! Och jag tål frågor. Jag tål er vardag, den som också brukade vara min. Som kommer att bli min igen. Dessutom är jag bra på att säga ifrån om jag nu inte skulle vilja prata om saker och ting vid något tillfälle, så det så. Så snälla, var inte rädda. Jag är rädd att folk ska vara rädda... Det enda är att jag just nu här i bloggen inte känner för att redogöra för vad som hänt. Kanske någon annan gång. Kanske aldrig. Ni som behöver veta vet, tror jag. (Eller fråga.) Jag tar en dag i taget och låter mig själv vara och känna som jag är och känner. Dag för dag. Och ska jag vara uppriktig så är det faktiskt inte det enda jag tänker på. Längre. Redan. Även om det hela tiden finns i mig, så finns det trevliga stunder också. Tack vare mina fina människor runt omkring mig. Kärlek.
3 kommentarer:
Hej Annie Tack för kommentaren jag vet inte var jag får alla infallsvinklar ifrån men det är skönt att skriva av sig på fredag eftermiddag. Jag är inte rädd för att prata om det du inte vill prata om. Jag har själv gått igenom jobbiga tider i livet och efteråt... långt efteråt. Kommer jag bara ihåg, att prata med vänner, är den enda medicinen som hjälper tankarna på rätt håll igen
Finns inga mediciner eller miljoner enkronor som får en att bli glad igen. Jag tycker bara du är jättestark som är i skolan och kämpar på./Fredrik
Darling!
Jag är heller inte rädd, jag är glad att det skrivs i bloggen, jag önskar dock att vi var in the same town.
Men det blir en annan gång. Kanske snart, en kortis iaf. Kram!!
Hej kära kusin!
Härligt att se dig tillbaka här på bloggen. Livet är hårt mot de hårda och ännu hårdare mot de mjuka... Förstår att det är upp och ner, du vet var jag finns om du behöver mig.
Kramar!
Skicka en kommentar