Okej, me goes gnällkärring. Men är man en blodsockerslav så är man.
OJ!
Dags för en parentes:
För ja, nu fick jag lite dåliga vibbar av vad jag just skrev, men eftersom jag gett mig fan på att sluta korrigera allt jag gör hela tiden så ska jag inte ändra. Så det så. De dåliga vibbarna frambringades av följande uttryck: "...är man en blodsockerslav så är man." Som tur är så är det ändå okej att uttrycka sig på detta vis, men det ger mig ändå lite dåliga vibbar. Ordet "man" är problemet. Överanvändandet av pronominat retar min hang-up-nerv å det grövsta. Att använda ordet "man" som pronomen är såklart okej, men fan inte som synonym till jag! Typ "Man kanske skulle gå och lägga sig", "Man har ju en del kontakter" eller whatever. Det låter fult, fel och används ofta i skrytsammanhang. Drygt var ordet. (Ska inte sudda ut svordomarna heller, nej. Fram för okorrerigerade mig.)
Varför just "man" förresten, och inte "kvinna"? Jag har provat att byta ut "jag" mot "kvinna" när jag pratat med personer som byter ut "jag" mot "man".
"Nähä, om kvinna skulle ta och tänka på refrängen."
"Nej, kvinna skulle inte vilja vara i hans situation..."
Tänkte att det skulle ge effekt men det har det inte gjort. Folk förstår inte vad jag menar. De blir lite lätt roade och kallar mig kärleksfullt för feministtönt eller bitterflata. Fan.
När ska vi då använda pronominat "man"? -Jo, när man (yep) menar folk i allmänhet/alla det berör. Till exempel "Man får ta seden dit man kommer". Ja, det får man ju, det gäller alla. Därav att mitt uttryck "...är man en blodsockerslav så är man" faller inom ramen för okej man-användning. Visst syftar jag på mig, men det innefattar även alla andra det berör. Blodsockerslavar i allmänhet. Det är okej. Snuddar visserligen vid att låta fult eftersom jag är lite allergisk, skulle jag "få" korrigera så skulle jag uttryckt mig annorlunda. Hade jag dock uttryckt "Man är ju blodsockerslav" så hade ni fått min fullständiga tillåtelse att slå mig. Hårt. "JAG är ju blodsockerslav" skulle i så fall (i min värld) vara det korrekta. Med detta inte sagt att jag själv aldrig bryter mot mina egna "regler". Det händer inte ofta men när jag kommer på mig själv med att göra det hatar jag mig själv en stund.
Kommentarer!?
Utsvävning à la mig. Sådärja, nu åter till det jag faktiskt skulle älta.
Började veckan med att på måndag morgon hemma avstå en lockande macka, som alltid på måndagmorgnar. Detta eftersom vi då har något så fantastiskt som frukostbuffé i skolan. Med kurrande mage satt jag på bussen till skolan, längtandes och fantiserandes om diverse matintag som väntade när jag kom fram. Men nähänej, knäpp på näsan. Frukosten uteblev. Vad hände? Och inga kontanter hade kvinna, så jag fick snällt sitta där och knapra på vad jag råkade ha i väskan, vilket var överdimensionerat mycket tuggummin. Funderade på att käka upp min Försvarets Hudsalva också, den är ju faktiskt ätbar. Smakar typ extra hårt och fett smör med aningens touch av fejkvanilj. Låter bättre än det smakar, så då hajjar du gourmetnivån. (Funkar och smakar dock finfint att steka i!) Höll mig hur som helst till tuggummina och hoppades att idisslandet kunde lura min hjärna att jag äter, och att jag därmed kunde känna någon slags falsk mätthet. Men icke. I stället utvecklade jag ett äckligt illamående. Magkatarr hej hej.
Filmen som visades var "Bladerunner". Dock uppfattade jag bara fragment, för helt ärligt så kände jag mig mer och mer dizzy ju längre in i filmen vi kom, och jag kämpade för att hålla mig vaken. Det gick sådär. Ni vet när man är så där trött så det snurrar och man knappt kan styra ögonen? Somnar till varje gång man blinkar. Man mår nästan illa? Blodsockerslav? Ja, kanske. I fragmenten jag uppfattade hann jag dock se att filmen verkade spännande, trots att jag inte är ett fan av science fiction. Om kvinna säger så. Men den här filmen var vacker på något vis. Ljus och ljud, vackert. Eftersom jag inte greppade handlingen såg jag mer de olika snuttarna jag uppfattade som fristående scener. Vackra stillbilder från filmen har fastnat i mitt huvud, och jag känner mig nu nyfiken att se den i sin helhet. En annan dag, med bättre blodsockernivå, tack.
I veckan har vi även träffats i gruppen. Vi har kommit igång med gruppuppgiften och det känns bra.
Hejdå.
Post Scriptum. (Eftersom korrigering ej tillåts.)
Det finns en fantastisk grupp på facebook som heter "Om du pratar om dig själv, säg då 'jag' och inte 'man'!". Förstå min glädje och grupptillhörighetskänsla när jag gjorde denna upptäckt! För nej, det är inte jag som är grundaren. Jag är inte ensam.
Diende Scriptum.
fredag 12 december 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hihi så gullig du är på den bilden:) Eller ja du är ju alltid gullig, men extra där... Halmstad som gäller för dej snart eller? Puss!
Hahah kul att läsa om dina utsvävningar! Och som jag sagt tidigare ikväll på annat ställe. Uppdatering ja tack! Kram!
1. Du borde läsa Egalias döttrar..om du inte har gjort det har jag den så du kan låna...boken hanldar om kvinniskor!
2. Jag erkänner att jag missbrukar ordet "man" och har enormt svårt att säga "jag" istället. Men jag jobbar på det, VÄLDIGT mycket, men det är svårt.
Klart jag läser:) Tycker du skriver så roligt. Både jag o Mike jobbar dagen innan julafton, så åker inte hem till h-staden förrän på tisdagkväll där ja. lite segt. helst av allt hade jag velat ha en lång ledighet hos mamma och bara gjort ingenting. I wish. Puss!
Oj ja glömde skriva att det var från mej, haha så tokigt det kan bli.
Las Egalias dottrar... Bra och tankvard bok! Du skulle gilla den.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Egalias_d%C3%B6ttrar
mohaha,eeeen kommeentar har jag till dig:
"man är ju nymfo liksooooom..."
(remember remember min irritationsnivå efter min bussfärd=)??)
Skicka en kommentar