blandad kompott. och relevans. enligt mig. och det är min blogg.

Veckan som gick bjöd på lite av varje och jag väljer att skriva om det som berörde mig mest. Jag är inte på 42-kilo-spaltmeter-humör.

På måndagen visades ett gäng bra filmer som på olika sätt behandlade begreppet identitet. En av dem var dokumentärfilmen "Please, vote for me!" som hos mig framkallade äckel, ilska och faktiskt lite tårar. Sistnämnda, men i större dos, framkallades även hos de barn i Kina som i filmen får "prova på" demokrati, och därför får i uppdrag att rösta fram en klassrepresentant. Uppgiften tas på fullaste allvar av alla inblandade och genererar i manipulation, smutskastning, gråt och fusk. En hel del "coachning" och hets från lärare och föräldrar gör inte saken bättre. Filmen framkallade mycket känslor, och jag hade önskat en diskussion i klassen efter en så stark film, så att man kunde ventilera och utveckla sina tankar tillsammans i gruppen, men det blev några ord över en kopp kaffe i stället på rasten.

"The delicious" var en härlig film egentligen, men som påminde mig mycket om en viss elevgrupp jag arbetat med tidigare. Detta gjorde att det stundvis kändes som en skildring av en dag på jobbet. Jag kunde inte riktigt hänge mig till detaljerna, såsom de "lustigheter" huvudkaraktären hade för sig, som övrig publik fnissade förtjust till. Det kändes för mig ganska vardagsmat. Om jag däremot ser till filmens helhet och handling så var det en fin film, som absolut faller inom spektrat för identitet, att finna sig själv och våga vara som man vill och känner sig.

I dokumentären "Stranger in her own city" fick vi följa 13-åriga Najmia och hennes vardag. Hon bor i den muslimska staden Yemen, men vägrar att bära slöja. En intressant skildring om en oerhört stark tjej som löser de flesta situationer med hjälp av en oslagbar kombination av skinn på näsan och oemotståndlig charm. Ledsamt nog talade eftertexterna om för oss att sju månader efter inspelningen hade hon börjat använda slöja ändå, på hennes faders uppfordran. Najmia -Kan du inte flytta "hem" (om jag hade ett) till mig!? Jag adopterar dig utan att blinka, och kommer vara stoltast i världen över dig! Underbara människa.

På tisdagen gästades vi av Rasoul Nejadmehr, en mångkulurkonsulent som inte behövde mer än att öppna munnen och jag var fast. Han talade mycket om inkludering och exkludering utifrån kulturbegreppet, och varenda ord han sa var av vikt. Bra, hemskt, intressant, förvånande, upprörande, roligt eller bekräftande. Ett exempel etsade sig särskilt fast i mitt huvud, och sedan dess har jag dragit exemplet för alla som velat/orkat lyssna. Nämligen det om att ifall en iransk man misshandlar sin fru så skyller vi gärna på kulturen, medan ifall en svensk man gör samma sak så hänvisar vi till att han är galen. Orättvist till tusen. Ja, Rasoul var en medryckande man som jag hade kunnat lyssna på hur länge som helst. Alternativt om och om igen om han fick slut på nytt. Men det skulle nog inte hända i första taget, påläst, insatt och engagerad till tusen. Försökte googla om han skrivit en bok men hittade inget. If he ever - läs!

Föreläsningen på fredagen av Oskar Broberg handlade om hans C-uppsats "Mästaren och hans folk", ekonomisk historia. Det var inte riktigt min kopp. Detta är min blogg och jag ska vara ärlig. Okej. Jag var uttråkad, blev rastlös och nästan lite arg. Sådär löjligt som bara jag kan bli ibland när något, enligt mig, är riktigt tråkigt och orelevant eller fjolltöntigt. (typ filmen Mama Mia som var så töntig att jag skakade av ilska.) Den här föreläsningen faller inom den först nämna kategorin; tråkigt, och jag kunde inte se relevansen riktigt. Den fick mig kanske inte att skaka likt Mama-Mia-ilskan, men jag blev rastlös, satt och ritade trotsiga bilder i mitt block och tänkte en och annan mörk tanke. Tilläggas kan att jag var trött, egentligen ganska ledsen och jag har aldrig tyckt att historia är mer än ett nödvändigt ont. Tur att vi alla är olika, kläm kläm!

Dock är jag imponerad av vissa klasskamraters fina bloggreflektioner kring föreläsningen i fråga, och ganska lättad att inte alla kände som jag. (Även om jag vet att jag inte var ensam, muaaha.) Säkert hade föreläsningen kunnat ge mig mer om det inte vore för mitt sinneslag dagen till ära. Om jag kämpat lite mer med min uppmärksamhet och attityd. Men en stor eloge till Oskar för den trevliga inledningen, då han lät oss presentera oss själva och säga kort vad vi tycker om kursen vi läser. Det gav mycket att få höra varandra sätta ord på kursen tycker jag. Så tack för det, Oskis. Ett bra citat hörde också inledningen till och var följande: "Ingen kan bli till utan att komma någonstans ifrån". Alla har ett giv. Så sant, så sant.