Filmfestivalen dag ett (och kommande dagars schema)

När det idag vankades konstfilm på Röhsska blev vi en fin liten kvartett. Det var jag, L, K & M. Vi laddade med att hutta lite Jäger som K hade med sig, sen var vi laddade! Att det bjöds på Bloody Mary i salongen var en trevlig överraskning, medan konstfilmerna vi såg var av blandad kaliber... (och kvalitet?) Några guldkorn bjöds det minsann på, som till exempel den animerade filmen Just a Tot om manslemmar som anfaller en ensam cafébesökarbrud.

Men favoriten var filmen med det starka namnet, In Memory of All Those Who Work Without Ever Getting a Reward. Jag trodde filmen skulle vara rolig och gullig, men den visade sig vara olidlig att se på och de sex minuterna kändes oändligt långa och hemska. Den gjorde mig lite arg. Filmen visar kort och gott en hund. Han sitter i bild med en korvbit på nosen och väntar på det givna tecknet då han ska få sin belöning. Men minuterna går och inget händer... Hunden sitter verkligen där, korvbiten placerad på nosen, och han väntar. Avviker inte med blicken en sekund. Väntar. Tittar. Väntar. Frestas. Väntar. Hoppas. Väntar. Kämpar. Glider med tassarna. Jobbigt att sitta. Väntar. Litar på... Men nej. Fan! Det svider till i magtrakten. Jag blir svag. Tårfylld. Hundar. Jag är så svag att jag går av, när det gäller hundar. Förstå vilka underbara varelser de är. Trogen sitter han där. Väntar tålmodigt och hängivet. Han litar fullt på matte/husse, respekterar dess önskan om väntan. Det är verkligen inte för inget som det heter att "Hunden är människans bästa vän". De sätter husses/mattes vilja framför sina egna viljor, behov, instinkter... Allt. De gör allt för sin människa. Det är för jävligt hur människor kan missbruka ett förtroende som det en hund kan ge oss. Fy fan, jag blir så förbannad. Ledsen. Jag skulle kunna göra vad som helst för min hund.

(Saknad.)

Mer film blir det i veckan, och nedan listar jag de filmer som vi hittills spikat. (Våra individuella "scheman" inom kvartetten skiljer sig lite, men detta är de som minst jag ska gå på.) Sedan lär det bli ett och annat spontanbesök också. Kul om fler i klassen hakar på!
Måndag: 12.30 Svenska bilder 5
Tisdag: 10.00 Idiots and angels, 12.00 Best of Bill Plympton, 15.00 Eldorado
Onsdag: 15:00 Not a war story, 20.00 Maximerat animerat
Torsdag: 15.00 Jay
Fredag: 10.00 Svenska dok.bilder 1 (+ mer, ej ännu fastställt)
Lördag: 12.00 Spraymasters (+ mer, ej ännu fastställt)

Filmfestivalsdate!

Vet inte om ni, klassisar, kommer läsa min blogg såhär omgående men... I morgon (söndag) möts vi som vill utanför Pressbyrån på Valand klockan 13 för att gå på "Konstfilm block ett" (14 kortfilmer i ett svep) på Röhsska en timme senare. Jag tror att det är bra att vara där i så god tid, för vad jag har förstått så kan ingen förboka biljetter till konstfilmerna på Röhsska, och man vill ju inte hamna ödesdigert långt bak i den eventuella köbildningen. Nej. Så kom, kom, ni som vill, om ni mot förmodan hinner läsa detta! Du vill. (Just visningarna på Röhsska kostar dessutom ingenting verkar det som i katalogen, om du bara har det obligatoriska lilla festivalpasset för 35 kr vill säga.)

Se detta som invigningen på en härlig vecka i filmens tecken! Vi är en liten skara (som såklart hoppas växa) som ska gå på lite av varje. Jag kommer att hålla er uppdaterade om vad vi går på, och är ni sugna på andra filmer så ut med språket! Vi är öppna för förslag, såklart.

Skissboken och jag.

Skissboken ska resumeras. Boken där vi under hela höstterminen skulle göra en skiss om dagen utifrån temat Gränser. Att resumera skissboken nu känns konstigt, den är ju inte klar! Just nu bubblar vi, skissboken och jag. Men jag får väl se det som en reflektion och resumé av skissbok del ett. Ja, bra, så får det bli. Så here we go. Ur skissbok del ett har jag valt ut nedanstående fem bilder. Jag gick på känsla när jag valde ut bilder. Jag tog inte de jag är mest nöjd med, och jag tänkte inte heller på att få någon speciell variation. Jag tog helt enkelt bilder som jag känner för, som för mig är starka.
(Man kan klicka på dem för att se dem i större format, kan väl behövas på vissa tycker jag. Om man nu vill se hur de ser ut på ett ungefär.)


Bild 1. Förändringen. För mig symboliserar den här bilden hur jag kände och känner mig efter Förändringen. Då, en ständig känsla. Nu, en känsla som kommer och går. Man kan säga att den här bilden förmedlar min känsla inför själva Händelsen, inte Konsekvenserna. Eld. Rök. Lukt. Påträngande. Natt. Hus. Hem? Otrygg. Konstiga figurer. (I mina drömmar besöker de mig.) Själar. Som försvinner. Tomma ögon. Mörker. Rädd. Nu då?


Bild 2. Jag. Ibland vill jag byta ut mig själv, bli en annan. Bli en ny jag. Byter stil. Hårfärg. Sysselsättning. Stad. Allt. Men förblir ändå alltid jag. Jobbigt. Bra. Jag tycker om mig. Jag hatar mig. Ansiktena på bilden är inte nödvändigtvis jag. Bara lite. Ibland. Vissa. Kanske. Önskar. Fasar. Känslan.


Bild 3. Vi. Jag är jag. Du är du. Vi är vi. Jag tycker om dig. Du tycker om mig. Vi tycker om varandra. Vi hör ihop. Vi är samma. Vi är olika. Var går gränsen? Vad är jag? Vad är du? Vad är vi?


Bild 4. Såja. Det ordnar sig. Det blir nog bra, ska du se. -Nej, det ordnar sig inte. Det blir inte bra, ska du se. Människor som försöker trösta med tomma ord, stryka över. Det är jobbigt med jobbigheter. Vad ska man säga? Vad ska man inte säga? Vi ser. Men vi ser inte. Det ordnar sig nog, ska du se. Om du bara blundar, sväljer och låtsas.


Bild 5. Hål. När ens hjärtas inre flyger iväg... Känslan av att leva, men ändå inte leva. Lever man då? Är man död? Är man människa eller ängel? Kanske båda. Ibland det ena, ibland det andra. Kan man leva utan sitt hjärta? Man kanske kan bygga upp ett nytt hjärta, en emotionell pacemaker. Hur gör man?


Tankar om skissboken...
När vi, vid höstterminens begynnelse, fick uppgiften Skissbok tilldelad oss var jag förberedd. -Aah, gött, tänkte jag med fyndiga bildidéer i min förberedda hjärna. Biff, var känslan som låg som en behaglig hinna inombords. Jag hade ju fått insiderinformation (inkl. smygtittning) från tidigare BOF-studenter och såg nu fram emot att få sätta igång med Den Lilla Svarta. Men när jag väl satt där med DLS framför mig och nyköpta pennor i högsta hugg, så liksom blev det inte något på pappret. De förberedda bildidéerna kändes inte bra längre. Alls. De kändes piss. Jag gjorde skisser på lösblad, dissade dem. Skiss - piss - diss som i ett förbannat kretslopp. Satt och krystade fram tankar varenda ledig (och oledig) minut om vad fan jag skulle pressa ned på de hånfullt blanka bladen. Jag blev arg, gjorde fuck you till DLS och gömde den i en skattkista. (Ja, en skattkista. Men det är inte så sagolikt som det låter, jag ville bara slippa se skiten.) Det kändes som att DLS hade fått en personlighet och ett nytt namn växte fram i mitt inre, Det Lama Svinet. (Ooh, Annie! Hårt. Och moget, men hey! Många töntiga tankar frambringas när man sitter och koncentrerar sig på att hata. Och försök komma på nåt mer fyndigt med bokstäverna DLS, va! Va! Va! Det Lömska Slemmet, Du Luriga Svettpärla... Du ser. Till och med en provocerande mesig bokstavskombination liksom.) Vår relation var minst sagt infekterad. Men så en dag, plötsligt, så bestämde jag mig för att ändra attityd. Lite. Jag gjorde mina numer dagliga b-skisser i DLS fastän jag hatade det. Jag tvingade mig. Lät dem (oftast) sitta kvar fast jag inte ville. Nu dröjde det dock inte länge tills att jag faktiskt kom att gilla skissboken mer, och när den känslan väl infunnit sig så blev den bara starkare och starkare. Och nu älskar jag min svarta bok. Det var någonstans när jag bestämde mig för att det inte behövde vara bra, eller genomtänkt, utan att det räckte att det bara blev något, som känslan vände. Jag satte upp en regel för mig själv, att jag var förbjuden att riva ur blad. En regel som jag faktiskt höll, och bara det är för mig ganska stort. Att släppa på prestigen. Och faktum är att nu i efterhand kan jag se att just bilderna som jag hatade vid dess uppkomst, ibland är de mest talande. Fula estetiskt kanske, ja. Men de kan ändå säga mycket. Om mig, och inte minst om gränser. Någon hatbild har jag till och med börjat gilla i efterhand, gilla uttrycket i. En bild som jag först inte ens ville skulle få finnas kvar på jordens yta, har nu nästan blivit till en favorit.

Många sköna insikter har infunnit sig under skissbokens arbetsgång. Bara det faktum att det är en skissbok, och inte en bok för fulländade verk, var angenämt att inse. Jag visste väl det egentligen hela tiden, det var ju tydligt påtalat av lärarna, men att faktiskt få in den känslan var skönt. Jag har lärt mig att att bara göra, vilket för mig är nytt. Ibland blir det något jag gillar, ibland inte. Men det blir alltid något. Jag har lärt mig att släppa på mina egna krav, och att inte bara uppskatta det spontana hos andra, utan även hos mig själv.

Skissboken har blivit som en del av mig och mitt tänkande, jag får inspiration till den från allt möjligt. Tankar, känslor, samtal, människor, reklamer, saker runt omkring mig i staden, på spårvagnen... När jag öppnar skissboken (del ett) nu såhär i efterhand så känns det lite som att öppna en dagbok. Skissboken har ofta gett samma urladdningskänsla som ett nyskrivet dagboksinlägg kan ge när man har mycket på hjärtat. I och för sig var det nu år sedan jag skrev dagbok, men dagbokskänslan kommer jag ihåg, och känner nu igen i skissbokskänslan. På sista tiden har jag nästan blivit kär i boken, och fått som ett beroende. Ibland känner jag en slags abstinenskänsla vid udda tillfällen, att jag liksom måste ha den, måste rita. Få ur mig. När tankar är jobbiga, eller när jag inte orkar göra mig förstådd, då vill jag bara hem till min bok. Udda? Men skönt. Jag ska absolut fortsätta min skissboksrelation, länge hoppas jag. Till exempel NU! (Hejdå.)

PS. Usch vilket jobbigt inlägg detta är att publicera. Utelämnande på något vis. Fan. Jag vill inte. Men okej, klick.

Interaktiv gestaltning

Det första vi bestämde var att vi ville jobba med projektet tillsammans. Inte dela upp ”Du-gör-det-där-jag-gör-det-här-sen-sammanstrålar-vi-hejdå”. Nästa steg var att vi fastslog själva metoden. Vi ville filma. Det var något som kändes relativt nytt för oss alla i gruppen, så det fick det bli. Jaha, vad ska vi filma då? var nästa frågeställning. Vi diskuterade en massa fram och tillbaka, vad för sorts gränser vill vi behandla, undersöka, gestalta? Till slut enades vi kring att jobba med människors gränser, andras gränser, inte våra personliga. Vilka oskrivna regler och gränser finns i stan till exempel? Hur reagerar folk om man överskrider dessa gränser? Till exempel om man sätter sig precis brevid en annan människa på spårvagnen, trots att samtliga säten i vagnen är lediga? Eller om flera personer på en plats, till synes oberoende av varandra, oförklarligt börjar skratta vid en viss tidpunkt? Sådana frågeställningar fascinerade oss, men eftersom vi redan gjort liknande grejer på workshopen med Anna Carlsson så kom vi till slut fram till att vi skulle skapa fysiska gränser i stan, representerade av rutor i olika material, och se hur och om folk reagerade på dem. När blir en gräns en gräns? Vi valde ut några material att bygga rutor med, och satte igång. Ut på stan och placera ut post-it-lappar så att de bildade en ruta om cirka tre gånger tre meter. Filma i smyg. Placera ut tidningar på samma sätt. Filma. Placera ut tejp, lego... Och så vidare.

Syftet var inte att framkalla de starkast möjliga reaktionerna, då hade vi ju bara kunnat lägga oss själva i en stor kvadrat på avenyn eller något, och inväntat en eller annan reaktion. Intressant kanske, men vad vi ville ta reda på var vad som utgör en gräns? Påverkar gränsen folk eller låtsas man inte se? Ser man inte?

Vårt arbetssätt var för mig, liksom för flera andra i gruppen, ovant. Just det faktum att vi lite ”tog det som det kom”, och inte från början utarbetade en frågeställning, en arbetsgång och ett syfte. Vi ville i stället sätta igång och se vart arbetet ledde oss. Det har visat sig att flera i min grupp är utav samma art som jag, nämligen kotrollbehovsarten. Därför tror jag att detta är ett nyttigt arbetssätt för mig, för oss, även om jag nu i efterhand funderar på om resultatet blivit annorlunda om vi arbetat mer "strukturerat"? Dessvärre missade jag en del i projektet eftersom jag var bortrest, och redovisningen ägde tyvärr rum på torsdagen och inte på fredagen som jag förväntade mig. Det grämer mig. Mycket! Men som tur var har jag fina gruppisar som uppdaterat mig så gott det går. Men, jag grämer mig ändå. Ville. Vara. Med. Berätta. Se. Höra.

En sak jag, liksom flera av mina gruppisar, funderat över är huruvida man syns i det offentliga rummet eller ej. Vad krävs för att synas? Behöver man synas? Räcker det inte med att bara finnas där, så länge man blir respekterad? Varför efterfrågas så ofta provokation? Även från mitt håll, ska erkännas. Jag kan gilla att provocera. Varför? Som M i gruppen uttryckte; ”Människan måste synas och provocera för att väcka intresse i dagens samhälle och människor försöker slå varandras provokationer. Kan det vara så att provokation har blivit "inne" och att det har blivit svårt att provocera eftersom det börjar bli uttjatat?” Orden kunde varit mina, för precis så har mina tankar gått kring det här.

Vi har pratat om att arbeta vidare med projektet, och jag hoppas att vi verkligen gör det. Det känns inte riktigt avslutat som det är nu, och det gäller tydligen inte bara mig som missade själva redovisningen. Återigen – Jag grämer mig så himla mycket att jag missade torsdagens redovisningar, inklusive vår egen! Men som ni kan läsa i blogginlägget om min ljuvliga hemfärd från Thailand, så var det ingenting jag kunde direkt råda över. Kanske borde jag, likt andra rabiata resenärer som kräver ersättning för förlorad arbetsinkomst, begära ersättning för... sveda och värk? Det värker lite i mitt hjärta att ha missat Dagen Som Alla Pratar Om.

Sverige baby!

Så var kvinna hemma från resan, finally. Ja alltså, jag menar finally som i "vilken hemfärd". För semestern var i övrigt mycket nice! Slappa, härliga dagar och intressanta utflykter. Bland annat till Burma! Turistmål undvek vi, gött.

Men två dygns hemresa blev det på grund av lite av varje. Jag tänkte otaliga gånger under tristessens timmar ungefär att "Jag är glad om jag bara kommer hem förr eller senare". Väntan är något jag är ganska bra på tycker jag, så länge jag inte är stressad och jag får må bra. Inte har några fysiska smärtor eller illamående, så länge jag slipper svettas ihjäl eller för den delen frysa, så länge jag inte är alltför hungrig eller törstig. Ja, jag känner någon slags ro med att bara få må bra. Yes, jag låter som en tönt i dina öron/ögon nu kanske, men fine. Jag ÄR jävligt glad att jag får må över huvud taget. Jag uppskattar att inte ha ont och att få känna mig trygg. Sedan om jag kommer hem en dag senare än vad jag tänkt, so what? Tid är inte pengar, och även om det var det - so what? Vad är pengar? Och är det verkligen ens rättighet att befinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt som vissa tycks anse? Vad är det som säger det? Är man av den åsikten bör man nog stanna på den platsen vid alla tidpunkter. För saker kan hända. Händelser. Oförutsedda saker man inte kan rå över. Det du! No shit liksom.

Det var intressant att se vissa andra resenärers reaktioner, de som löpte amok när det mitt i natten, fem minuter innan avgång för 13-timmars-flighten mellan Hong Kong och London ropas ut att "Oops we have a fucking ten hours delay, and we now plan to leave 11.00 instead of 01.00. In your face baby. Over." Visst var det lite som att få en kvick bitchslap, trötta som vi var. Men fan ingen jävla käftsmäll. "Men så bra!" tänkte jag fem sekunder senare. Att de är noga. Säkert bara ett litet fel i flygplanet, och så tar de detaljen på så stort allvar. Bra! Det fick mig att känna mig trygg, medan det fick vissa andra resenärer att inta en mustigt röd ansiktston och börja gorma bland annat om krav på "shaving stuff and clean underwear". Kom igen för fan. Du lever. Du är trygg. Du har värme och mat. Till och med ett erbjudande om gratis hotell. Du kan nog stå ut med att en gång i ditt liv ha samma kalsonger två dagar i rad. (Speciellt du, för du ser ju inte direkt ut att vara en som annars bryr dig om... hygien? Hrmm.)

Visst gjorde det saker och ting krångligt. Vi missade såklart vår connection i London, men det går ju fler tåg liksom. Eller flyg. Dock ett ännu mer försenat one på grund av klassisk Londondimma, och dessutom fick det planet precis innan start stopptecken att lyfta eftersom det i något säkerhetstorn (?) hade utlösts ett brandlarm så de var tvungna att evakuera byggnaden. Vi fick vänta tills de fick gå in igen och därmed kunde ge klartecken. Men det kändes ganska komiskt, och alla vi som kom från samma troubled Hong Kong-flight började skratta högt till övriga (uppretade) resenärers förvåning. Blickar är intressanta.

Till slut kom vi alla fall hem och jag njöt av kölden som bet tag i kinderna när vi kom ut från flygplatsen. Mmh. Välkommen hem Annie. Till kyla, infrastruktur och mjölkchoklad. -Tack.


Utsikt från hotellrummet i Hong Kong.


Köpte nya kompisar i Thailand. Valuta, bananer såklart.


Speciellt hem i mina ögon, vanligt i thailändarnas.


Här bodde vi, i min morbrors egenbyggda hus.


Jag tyckte om utsikten där jag satt och ritade.


När vi åkte ut med båten hittade vi många tuffa små öar. Vissa öde, vissa bebodda, som den här. Husen bokstavligen hängde ut över havet.

Thailands countryside baby!

Nu ar jag i Thailand och har det finemang. Bor helt off pa en strand, inte en turist sa langt ogat nar och alla glor pa oss falanger. Som de kallar oss har. Vaaaldigt olikt turistthailand and i like it. Onskar dock att jag hade fler sportbhar for gosh vad ont man far i tuttarna av allt skumpande pa de icke befintliga vagarna nar man aker pa bilflaket.

Och for fan. Det ar sa daligt med kommentarer pa bloggen att man varje inloggningsgang tanker att detta ar min sista stavelse. Morr. Det ar nog ingen som laser. Sa egentligen kan jag skriva precis vad som helst. Ingen kommer lasa. Lockande tanke... men inte idag. Falangfamiljen vantar.

Hejda utan skiljetecken forutom punkt.

Hong Kong baby!

Gott folk, nu åker jag till Hong Kong! Och sedan vidare till Thailand. En tuff och härlig detalj är att julafton ungefär försvinner! Tack vare tidsskillnaden. Det har varit härligt att slippa allt stök och bök nu i december tycker jag. Fenomenal idé detta med tidsskillnader.

Nu blev jag plötsligt sparkad i ändalykten, vi måste åka.
God jul till alla fina människor. Jag gillar er.

Ipod-me på lång flygresa:

Första veckan i mitt andra liv.

Det är lite jobbigt att erkänna men... Second Life har trollbundit mig. Lite. Det började i onsdags med att jag omsorgsfullt (som fan) skapade mig ett andra jag. Observera kärlekshandtagen jag lagt till, för så skulle det fanimej se ut på mig om jag hade slickade tights like that och en tröja som inte ens täcker magen. Och mer normala kläder än så hittade jag inte for free. Sedan sprang jag runt och testade mina olika moves och egenskaper. Det var kul. Tog tydligen 4 timmar upptäckte jag när jag avslutade. Det kändes som en och en halv timma, max. Läskigt hur tiden bara kan försvinna sådär när man sitter vid en skärm och tycker sig göra en massa. Men egentligen gör man ingenting.

Jag och Lovisa stämde senare i veckan träff på diverse platser. Vi shoppade gratis kläder, chillade på ett lattefik tillsammans med en amerikan och en engelsman. Vi besökte Norge och Sverige, upptäckte att det ska vara fest i den svenska skärgården den 20 december och kände ett visst sug att kanske faktiskt gå på den. Sedan var vi på ett fancy hangout där vi mötte folk med så snygga outfits att jag nästan skämdes lite över mina tights och armytröja. Först tyckte jag att det lät väldigt muppigt att betala för att köpa virtuella outfits, att det skulle jag aldrig göra. Men nu vet jag inte längre. Det var onekligen lockande, och jag tog mig en svängom i butikerna jag fick tips om från the fancy people. Köpte inget, men kan faktiskt förstå dem som gör det. Nu. (Läskigt.)

Veckans höjdpunkt var nog ändå discot. Där hettade det till mellan mig och Lovisa vill jag lova. Vill knappt skriva ut vad vi gjorde alltså, men jag kan säga att det utvecklade sig till en högst intim dans. IRL-jag kom på mig själv med att inte vara speciellt tystlåten i min förvåning, för det här var verkligen chockerande för en stofil som mig. "-Men Lovisa... Lovisa! Jag tror fan att jag ...... dig nu!" Helt utan reflektion över att vi ju faktiskt var långt ifrån ensamma i datasalen. Fascinerande hur virtuella världar kan få oss att... försvinna. Som tur var så var det lättsinniga studenter runt omkring oss, som faktiskt till och med uttryckligen sa att vi var ganska underhållande. Efter "dansen" torkade min karaktär (just här vill jag inte skriva jag) av handen på sina byxor. Do I need to say more?


Det började lite lätt...

För övrigt slog det mig så otroligt mycket porr det finns på Second Life. Till exempel hamnade jag en gång på någon slags porrklubb där jag blev erbjuden att sälja sex för pengar. "Då kan du köpa snyggare kläder sedan." fick jag veta. -Prostitution nej tack, tänkte jag och skulle just till att lämna stället när jag motvilligt la mig och juckade på golvet. (På grund av en felklickning.) Uäck! Ctrl + Alt + Delete kom automatiskt och så var det dags för kafferast. IRL alltså.

Tankar...
Jag gick in i Second Life med inställningen att "Ja, det här kan ju vara kul att prova." Jag satt och läste på internet om andra som blivit så fast i Second Life att det verkligen blivit vad namnet betyder; ett andra liv. De arbetar här, tjänar riktiga pengar, köper saker för riktiga pengar, har förhållanden... Jag skrattade förfärat över historien om ett par som var gift IRL, men som hade skilt sig för att den ena hade varit otrogen i Second Life. -Helt sjukt! tänkte jag. Då. Kanske delvis fortfarande, men nu kan jag ändå lite förstå. Second Life är verkligen medryckande, och även jag levde mig in i världen på ett sätt jag inte trodde jag skulle/kunde. Jag glömde både tid och rum och när jag förflyttade mig mellan platserna, så kändes det verkligen som att jag på riktigt var på väg. När jag satt i chillrummet med en massa folk och snackade kände jag gemenskap. När Lovisa och jag "dansade" blev jag faktiskt nästan generad. Och så vidare... Jag kan förstå att man kan uppleva känslor via Second Life, och då känns det inte så främmande att det för vissa upplevs vara "på allvar". Läskigt men fascinerande.


Kommer jag fortsätta hänga här? Innan jag började SL:a trodde jag aldrig det, men nu är jag inte så säker. (Kolla min fräcka gest "vet inte". Höhö.) Dock känner jag mig inte särskilt lockad av att gå in och hänga där "ensam", jag vill nog i så fall stämma träff med någon IRL-person så att man kan fula sig ihop. För det är fortfarande det det handlar om för mig mycket, att liksom lite driva med det hela. Som en ursäkt? Kul är det i alla fall. Joina festen i Second Sweden i morgon kväll, anyone?

Gammal tant på äventyr i Habbos värld.

En virtuell värld jag besökt i veckan är Habbo. Det kändes som en lagom start, och så tyckte jag att det var lite intressant att ta reda på vad Habbo är egentligen, som man hört kids prata om till och från. Jag valde ett ironiskt namn, och valde länge och noggrant skepnad i allt från ansikte till klädsel och frisyr. Ended up looking like Ellen DeGeneres. Var nöjd. -Hur gammal ska du va? frågade Lovisa, och jag förstod inte riktigt frågan. -Vadå, jag är ju 24, eller... Men nej, det insåg jag ju snart att det är ju mobbat. 16 fick det bli. Upptäckte snart att även 16 var ganska "gammalt", men det fick gå. Kände mig lite olustig över att ljuga om min ålder, lura de små tonåringarna. I 15 sekunder höll denna olustighetskänsla, sedan gick jag in i rollen som kaxig liten 16-åring och försökte så gott jag kunde att hänga med i det konstiga språket. Till exempel lärde jag mig att "och" betyder "hej" fast på ett ifrågasättande vis typ "varför hejar du på mej men okej".

Konversation mellan mig och fjortis:
YeahCmonYo: -hej (Obs, ej versaler eller skiljetecken. Det är mobbat.)
Fjortis: och
YeahCmonYo: vadå "och"? (Redan glömt den oskrivna skiljeteckensregeln.)
Fjortis: meh jah menar hej DOH lol
YeahCmonYo: och = hej?
Fjortis: meh palla (går iväg)
YeahCmonYo: (följer efter för att retas) meh gå interå (Måste ju stava så tydligen.) Fjortis: vah ere för fel på dej!! låt mej va! jag har faktiskt nån! (Kolla, utropstecken!)
YeahCmonYo: va menar du med d, att du "har nån"?
Fjortis: meh orka jah har redan kille fattar du
YeahCmonYo: good for you. men oj. jag är inte ute efter dig om du trodde det. för övrigt är jag också tjej om d spelar roll.. jaja. jag ska lämna dig ifred. ha d fint, bye!
Fjortis: äckel stick
(YeahCmonYo avlägsnar sig och känner sig som en gammal missförstådd tant.)

Tog mig en svängom på ett dansgolv med mina trygga classmates Lovisa och Nadja i stället, samtidigt som en annan fjortis frågade chans på mig. Hon tyckte att jag var snygg. Tills hon fick reda på att jag var en tjej, då gjorde hon slut och blev ihop med en annan. Hmff.


Jag i ett vanligt chattrum, uppe i en diskussion om oväsentliga ting.

Lite tankar...
Jag tycker att det är lite skrämmande vilken hård attityd som råder på Habbo. Det räcker att man uttrycker sig "fel" så blir man dissad direkt, och det är många dräpande kommentarer som fälls till höger och vänster. Jag tänker att det måste vara tufft om man är ung och verkligen vill passa in i den här världen. Vilket man säkerligen vill, för vad jag förstått från kids i min närhet så ses man här och snackar med sina IRL-polare, och är det dem man får dissningar från så är det på riktigt. Mobbning underlättas något oerhört när man sitter bakom en skärm och plinkar på tangenterna i stället för att ha personen man mobbar framför sig öga mot öga. Att nätmobbningen är utbredd är väl inte en nyhet för någon, men i och med min Habboupplevelse har jag själv sett hur "lätt" det är. Skrämmande. Sedan är inte jag av den kalibern att jag bara ser negativa sidor med internet och communitys, absolut inte! Men det var framför allt detta som slog mig när jag hängde på Habbo.

Glad i hågen.

Tack Gode Gud för frukostens comeback i måndags. Den satt. Och tack examensstudenter för att vi fick ta del av era arbeten.
Maja - Grym idé! Bra tips. Som fan. Tacksam och inspirerad jag.
Susanne - Jag älskar allt du gör. Allt du säger. Jag tror att du är min idol lite.
(As if att ni läser min sketna blogg, men nu finns orden där ute. I cyberspace. Till er. Whoaa...)

Cyberspace ja. Det är rummet som gäller. För den här veckan var det, efter en hel höst i ovisshet, dags att få reda på vad de mystiska orden "Digital miljö" i vårt schema innebär. Vi har undrat, spekulerat, trott oss fastslå... Men ingen har egentligen säkert vetat, och nu var det dags för upplyselse. På måndagen kom den, infon. And I liked it. (-The taste of her cherry chapstick... uh.) Vi ska besöka två virtuella världar på nätet, och redan när orden uttalades började det klia i tangentfingrarna och skärmögonen spärrades upp en aning av förtjusning. Vilken fantastisk uppgift, att man ska nörda sig på nätet! Woho! Vanligtvis spenderar jag en del tid med min vän datorn, och vissa, enligt uppgiften godkända världar, finns redan med i mitt virtuella vardagsrum. (Observera klämmigt uttryck.) Exempelvis har jag en och annan date med mitt kära Betapet, som för övrigt är ett hett tips till alla er som inte redan blivit kära. Det är som Alfapet, men på nätet, och så spelar man mot andra medlemmar och får "rankning" (ungefär som handicap i golf) utefter hur bra man spelar. Fantastsikt. Till och med min datorfientliga mor gillar att beta. (Observera verbanvändningen "att beta". Yes, jag är en nörd.) Alla som gillar Alfapet ens lite, kommer att älska betapet! Tips i etern.

Och så i morse var det dags för mitt "utvecklingssamtal" för terminen med två av våra lärare, Nike och Katti. 25 minuter. Prata om mig. -Iih, kände jag när jag var på väg dit. Varför detta iih infann sig vet jag inte riktigt, jag brukar ju inte vara den som är den. Men jag kände ungefär "Vad vet de om mig egentligen?" och det kändes olustigt att jag skulle sitta där med dem. Vilka är de? Vem är jag för dem? Lite så. (Ingen förstår mitt resonemang utom jag själv?) Nåväl, när vi hade pratat ungefär 2 sekunder så var jag redan lite mer bekväm. (Katti sa "Hej Annie" på ett speciellt sätt. Ni vet sån där blick som säger "HEJ-jag-ser-dig", och inte "...hej-whatever...") Ytterligare ungefär 15 sekunder senare hade jag helt glömt bort min tvekan, och samtalet var givande. Bra. Trevligt. Liksom bekräftande. Inte bekräftande som i prestationsbekräftelse, utan mer att de bekräftade att de vet att jag finns, och har koll på vad jag gör på ett sätt jag inte trodde. Det kändes bra, och min bild av dem vidgades lite. Så, tack Nike och Katti för detta! Resten av förmiddagen ägnade jag åt att vara tillfreds över att känna mig sedd. (Låter som ett barns reaktion, men det var faktiskt så jag kände.) Samtidigt jobbade vi vidare i gruppen med vårt här-i-bloggen-ej-ännu-presenterade-projekt. Det gick bra och var kul! Julia är ungefär bäst på att filma folk i smyg och samtidigt se galet oberörd ut.

På eftermiddagen gav jag mig in i en för mig helt ny värld, Second Life. Jag säger bara varningslampa. I´m gonna get stuck! Det var lite konstigt allting, nördigt men ack så fantastiskt ändå. Jag försökte få min figur att likna mig så mycket som möjligt i allt från kroppbyggnad till ögonbrynsvinklar och amorbågesavstånd. Diskuterbart igenkänningsresultat kanske. Dock gjorde jag en Britney och körde på skalligt. Om jag ändå vore så modig IRL. Då skulle jag vara ganska het. (Såg det ut som i Second Life i alla fall.)


Lovisa och jag gör premiär.
(Obs, before makeover. Sen var vi hetare. Bildbevis på ingång.)

Herre jöstanes vilken positiv anda det blev på det här inlägget då, men helt allvarligt så var morgonsamtalet med Nike och Katti värsta kick-ass-starten på denna tisdag! Sedan fortsatte det i samma glada anda liksom. Välkommet (och lite oväntat) mood.

...Förresten, får man skriva ut Nike och Kattis namn i bloggen? Jo, det får man väl? Nästan säker. Om jag har fel så ge mig en fet hint att ändra. Men jag vill ha namnen där så nu kör jag på det tills jag i så fall blir kritiserad. Våghalsigt.
/Annie living on the edge.