My kid could paint that

På måndagens frukostsamling visades det en 83 minuter lång dokumentärfilm som fick mig att direkt efteråt vilja ut och gå långt långt, alternativt sparka på stolpar. Den var så stark tyckte jag, ”My kid could paint that”. Kan ni också känna så? Att ni vill få tankar/intryck ur er genom att liksom gå ifrån det, eller genom att vara lite utagerande? Det kan jag. Fast oftast väljer jag förstnämna alternativ, att gå. Förutom i somras, på barnbyn. Då hade jag förmånen att få brottas med Helena ibland, när vi var arga. Det var bra! Saknar det. Jag kanske borde börja i boxning eller så?

Men filmen var det ja... Marla är en vanlig fyraåring som målar ovanligt. När en konsthandlare får upp sina dollarögon för henne så börjar det knaka i Marlas liv, och hon blir en berömd och överanalyserad vante som kastas fram och tillbaka i en värld av sensation, kapitalism och mediamakt. Allt medan föräldrarna ömsom leende, ömsom förfasat, upprepar sitt mantra
”We only want what´s best for her”...

Se filmen och skaffa din egen uppfattning! Den är mer än värd en titt, den kräver en. (Kanske att jag kan få låna den av Lina, och sen kan det hända att jag också har den. I så fall går den att låna av mig sedan, menar jag.)

Serie om konflikt

Tillbaka på HDK från några veckors praktik betyder back to blogg!
_________________________

-Nu ska ni göra en serie om konflikt!
Spännande! Jag som älskar serier. Som tycker konflikter är ett fascinerande fenomen, som genomsyrar allt. Som är fruktansvärt, som är spännande, som är givande, utvecklande... roligt? (Ibland.)

Men vad är en serie? Vad är en konflikt? Jag fastnade. Surfade runt, läste otaliga definitioner och artiklar, diskuterade, gick på utställning på serieveckan osv. Sedan skaffade jag böcker. Bland annat Gunnar Krantz och två Nina Hemmingsson. Precis när jag skulle gå till kassan såg jag ”Kunder som köpt denna bok köpte även...” och så en nästan gratis bok som fullkomligt skrek på mig. Liv Strömquists ”100% fett”. Aldrig hört om henne innan, men den verkade ljuvlig och kostade två tjugor. (Billigare än en veckotidning, typ. Förresten, veckotidning!! Vilket crap! Det vill jag skriva om, men låter bli. Får ju inte bli hur långt som helst, det här inlägget. Jag får helt enkelt lära mig att blogga oftare, visst?) Men i alla fall. 100% fett är underbar! Jag skrattade högt (och lite elakt) mig igenom hela boken. Skaffa den! Skaffa den. Skaffa den. Nästan lika underbar som Nina Hemmingsson, om vi ska jämföra. Och det ska vi.

Efter att ha plöjt igenom lite olika serier kände jag mig mer på det klara och taggad, delvis tack vare Gunnar Krantz´s peppande lilla bok. Jag kände att jag ville teckna enkelt, inte för mycket plotter i bakgrunden eller med en massa skuggningar osv. Less is verkligen more när det gäller serier, tycker jag. Jag började skissa. Gjorde en fräck serie, som blev för fräck. Hård, elak. Jag vet inte. Men mesjag kände att ”halledudaneda och göta petter det här går inte för sig” så jag började om. Höll på såhär ett tag och muppade mig, samtidigt som jag ägnade tid till att sakna mitt gamla jag. Till slut kände jag att jag inte ville göra en för personlig konflikt, så jag körde på en lite mer allmän variant. Den handlar om en lärare som kommer ny till en klass hon blivit förvarnad om ska vara ”stökig”, och om hur hon där blir testad av framför allt en av eleverna varje jävla morgonkvist i två veckor. Tills hon får ett smärre utbrott, vilket visar sig ge frukt.

Serien är inte helt verklighetsbaserad, skall tilläggas, och det är heller inte nödvändigtvis jag som är den där läraren med ljus lugg och glasögon. Det bara blev lite likt. Serien ska skildra hur lärare, både jag själv och lärare jag följt under praktiker, provar olika bemötanden och metoder för att få eleverna att lyssna. Framför allt sker ju detta med elever man inte riktigt känner ännu, de vill känna av vem man är och var man står, vilket förhoppningsvis är ömsesidigt. Sedan när man uppnått en ömsesidig respekt behöver man ju inte lägga så mycket energi på sådana här onödiga konflikter, när elever och lärare vet var de har varandra, när alla vet vad som gäller och känner till rutiner och ramar. Jag blir så frustrerad när jag ser lärare som inte har den här ömsesidiga respekten och relationen med sina elever, där varje dag med klassen är som deras första. Där det dagligen och ständigt blir en massa långdraget och onödigt tjaffs, falsettskrik och ofta även eftergivanden för att läraren inte ”orkar”. Då blir jag darrig inombords, men håller minen utåt. Förutom en gång då jag faktiskt ”bröt in”, höjde rösten för att få allas uppmärksamhet mitt i allt kaos. (Kaos = elever som skriker, springer omkring, kastar saker och en lärare som för hundrade gången fullständigt skiter i situationen och bara fortsätter sin högläsning utan att ETT ENDA barn lyssnar.) Det var inte svårt att få deras uppmärksamhet egentligen, jag pratade lugnt ”allvar” med dem och tog sedan över hela lektionen, vilket resulterade i att läraren kanske blev trampad på tårna, men jag kunde bara inte se förfallet. Tänkte att det var värt en krossad relation med läraren om det nu kunde ge denne en signal? Jag vet inte. Men ibland går det bara inte att sitta där på sin tilldelade stol och vara observerande VFU-praktikant med rätt att anteckna. Eller? (Detta handlar inte om den handledare jag haft nyligen, utan någon gång under mina år som lärarstudent har detta hänt. Det kan alltså vara någon av de ungefär 20 lärare jag följt i olika områden och städer sedan 2005. Tillräckligt anonymt, hoppas jag.)

Serien jag gjort handlar för övrigt inte om det klassiska ”mössa på eller av" för att ha mössa på i klassrummet ser jag inte som ett problem egentligen. Många har ju till exempel sjal, så varför då inte mössa? En dag kom en av mina elever som brukar ha sjal på sig till skolan med mössa i stället. ”Jag pallade inte sjalen idag” förklarade hon enkelt för sina kamrater och mig. Underbart! Skulle jag då hytta med det knotiga lärarfingret och säga ”Nej, nej, av med mössan och på med sjalen, eller så får du gå utan huvudbonad som ”alla” (hälften) andra.” -Skulle inte tro det va.

För övrigt tillhörde jag själv en av dem som ville ha mössa på mig ibland i högstadiet och gymnasiet, det var ett plagg som vilket som helst tyckte jag, och jag trivdes i min mössa. Ofta fick jag ”strida” för min ”rätt” (som jag såg det) att behålla min trygga mössa på, men ibland fick jag kuva mig och med svansen mellan benen ta av mössan. På med luvan i stället, då, och rubbad dag. Det kan vara känsliga grejer, det där. Mössan kan kännas trygg, faktiskt. Ungefär som långt hår som hänger för halva ansiktet, det kan också vara skönt ibland när man är teeny och vilsen, faktiskt. Det vet jag, så jag skulle aldrig kräva av en elev att ta av sig sin sköld bara ”för att”.

Så min seriekonflikt handlar alltså inte om huvudbonadens vara eller icke vara i klassrummet, utan i serien handlar det om vantar, skor och hela baletten som eleven ”vill” ha på sig i klassrummet. Egentligen handlar det bara om att testa gränserna, testa läraren, och när det till sist visar sig att den här läraren inte kommer att ge efter, då blir eleven trygg i det. När h*n vet vad som gäller, blir h*n mer harmonisk tack vare tryggheten med ramar och rutiner. (Som omväxling. Morr.)

Om jag skriver lite som i gåtor så är det på grund av att jag på grund av regler inte kan skriva så öppet om allt som jag egentligen kanske skulle vilja.

Översiktsbild:

Blogspot eller blogg.se, det är frågan.

Jag tycker inte om den här bloggen. Detaljer, men.
* Den har för smal spaltbredd, och jag kan inte ändra utan att den blir liksom över hela skärmen à la word-dokument. Inte hett.
* Jag kan inte se antalet besökare. Vore spännande att se om det är två eller tre, liksom. (Och google analytics fungerar inte.)
* Min mamma läser den. (Hej mamma!) Det gör väl inget, men... Det ger mig en obefogad censurkänsla ibland när jag har töntiga tankar jag känner att jag vill vädra. Och om JAG tycker att tankarna är töntiga, ja då tycker med säkerhet kära mor att de är offantligt töntiga, rentav provocerande muppiga. Och då får man stå till svars. Det orkar inte jag.

Skulle jag byta till blogg.se skulle samtliga punkter kunna åtgärdas. Spaltbredden där är trevlig. Man kan enkelt se statistik. Jag hade kunnat låta bli att ge adressen till mor. (Fast å andra sidan VILL jag ju att hon ska läsa. Det är trevligt. Också.)
MEN, blogg.se klämmer in små reklampuffar mellan inläggen = allergi. De har dessutom fula färdiga layouter. Visserligen lärde jag mig att koda fram en okej one, när jag var i Stinas kök. Men fortfarande är blogspot finare. Gillar enkelheten, formen, avsaknaden av äckliga reklamer som sagt, osv.

Så i väntan på en magkänsla som säger mig "Behåll blogspot", alternativt "Byt till blogg.se", så avvaktar jag. Skriver inget. Någonstans. Och det ger mig cravings. Tänker så gott som dagligen "Det här ska jag skriva i bloggen/fotta till bloggen", men nej. Det blir inget skriva i bloggen, för jag kan inte bestämma mig vilken "bloggen" är. Det är töntigt. Jag är en tönt. Vill återgå till beslutsamma jag. Det här beslutsångest-jaget går mig på nerverna. Å det grövsta. Bort! Tur att det är övergående, visst?

Det blev ett antal förpackningar när jag såg denna skylt. Jag förväntar mig stordåd.

Hanna Fridén

Tänka sig. Jag fick svar av Hanna Fridén på kommentaren jag skrivit i hennes blogg. Hade visserligen glömt att jag kommenterat där, men kom på det nu några dagar senare, och se! Ett svar. Jag blev förvånad, och tyckte att det var liksom... konstigt. Varför då? Det är en märklig företeelse, att man (jag) liksom förminskar mig till att vara mindre än andra. Eller är det vad jag gör? Andra i bemärkelse av... bloggare? Hmm. Hon är en bloggare. En person. Som skrev till en annan person. Mig.

Det kanske har att göra med att jag följt hennes blogg en tid. Suttit här på min kammare och läst om hennes liv. Liksom i smyg. (Som om, men ja. Känslan.) Jag har tyckt saker, tänkt saker, fått veta saker. Om Hanna. Nu när hon plötsligt tilltalade mig så kände jag mig... påkommen. Sjukt egentligen, ju. Ja.

Dealen:

Det har för övrigt slutat klia. Tur, för det skulle kännas tomt utan min mouche, som jag gladeligen kallar den i stället för leverfläck. Lever och fläck i ett ord, ganska äcklig klang kan jag tycka. Visste du att mouche inte bara betyder "skönhetsfläck i ansiktet", utan även "invävd grövre prick i tunt tyg"? Eh? Nu vet du.

Liten uppdatering, hej.

Det har gått över två veckor sedan jag bloggade sist. Sedärja. Det var längre än jag trodde, faktiskt. Vet inte varför jag sätter mig och plinkar just nu heller. Är inte direkt på blogghumör. Eller humör. Träffade några klasskamrater i förmiddags och pluggade. (Sure.) Sedan åkte jag hem och satte mig och skrev. (Sure.) Sådan var planen åtminstone, när jag i morse vaknade av värsta tänkbara ringsignalen. En mansröst som sjunger/ylar typ "Woo-wo-wooooo!" med blippande hysteri till bakgrundsmusik. Självvald slinga, javisst, men ack så hatad. Måste ha det så dock. Annars vaknar jag inte, eftersom jag har en förmåga att "väva in" utomstående ljud i mina drömmar. Bra och dålig egenskap. Bra eftersom jag kan sova lite var som, det enda jag behöver är en kudde eller substitut. Jag drar förresten nytta av egenskapen till exempel här, lägenheten där jag tillfälligt bor, med de extremt högljutt bråkande grannarna. (Jag menar verkligen extremt. Men det kan vi ta en annan gång. Eller aldrig.) Nackdelen med ljudinbakningsfinessen är ju då att jag behöver hatframkallande väckningssignaler alternativt fysisk väckning. Någon som puffar på mig eller så. Eller slår. Hotar. Vad personen/hunden anser lämpligt.

Eh. Just det. Tänkte ju skriva en liten update, men som vanligt snöar jag in på annat än planerat.

Jo, sedan sist har jag bland annat hunnit med att...
...se massa fler filmer på filmfestivalen. Underbar, inspirerande och späckad vecka blev det!
...jobba lite. Men det ska jag inte skriva om.
...dricka öl med några från klassen. Trevligt, bra, gött.
...som inneboende ha en, i min tur, inneboende på dessa drygt 35 kvadraten. Men det var inte vem som helst så det gick fint! Även om jag kände att vi inte hade så mycket tid eller ork för varandra just då på grund av yttre omständigheter (höhö) så var det ändå fint. Såklart.
...dricka öl med några från klassen igen. Hemma hos Carl denna gång. Mysigt!
...besöka fjällen, vilket var en riktig hit! Fantastiskt sällskap, fantastiskt väder, fantastisk stuga! Jag började nästan lipa när vi skulle åka hem. Inombords.
...och såklart en massa annat...

Men jag behöver ju inte alltid skriva milslånga inlägg. Bara oftast. Nu bilder i stället. Hejdå.


Känslan är äkta. Såhär trodde väl ingen att jag kunde se ut utan att göra mig till, men jo.


Tre av mina bröder inför första åket.


Min fina far är glad i liften.


Skidcoachen stajlar som vanligt. (Med all rätt.)


Bill Plymthon in action. Från ett seminarium under filmfestivalsveckan. Fascinerande man! Både enligt mig och honom själv.

Filmfestivalen dag ett (och kommande dagars schema)

När det idag vankades konstfilm på Röhsska blev vi en fin liten kvartett. Det var jag, L, K & M. Vi laddade med att hutta lite Jäger som K hade med sig, sen var vi laddade! Att det bjöds på Bloody Mary i salongen var en trevlig överraskning, medan konstfilmerna vi såg var av blandad kaliber... (och kvalitet?) Några guldkorn bjöds det minsann på, som till exempel den animerade filmen Just a Tot om manslemmar som anfaller en ensam cafébesökarbrud.

Men favoriten var filmen med det starka namnet, In Memory of All Those Who Work Without Ever Getting a Reward. Jag trodde filmen skulle vara rolig och gullig, men den visade sig vara olidlig att se på och de sex minuterna kändes oändligt långa och hemska. Den gjorde mig lite arg. Filmen visar kort och gott en hund. Han sitter i bild med en korvbit på nosen och väntar på det givna tecknet då han ska få sin belöning. Men minuterna går och inget händer... Hunden sitter verkligen där, korvbiten placerad på nosen, och han väntar. Avviker inte med blicken en sekund. Väntar. Tittar. Väntar. Frestas. Väntar. Hoppas. Väntar. Kämpar. Glider med tassarna. Jobbigt att sitta. Väntar. Litar på... Men nej. Fan! Det svider till i magtrakten. Jag blir svag. Tårfylld. Hundar. Jag är så svag att jag går av, när det gäller hundar. Förstå vilka underbara varelser de är. Trogen sitter han där. Väntar tålmodigt och hängivet. Han litar fullt på matte/husse, respekterar dess önskan om väntan. Det är verkligen inte för inget som det heter att "Hunden är människans bästa vän". De sätter husses/mattes vilja framför sina egna viljor, behov, instinkter... Allt. De gör allt för sin människa. Det är för jävligt hur människor kan missbruka ett förtroende som det en hund kan ge oss. Fy fan, jag blir så förbannad. Ledsen. Jag skulle kunna göra vad som helst för min hund.

(Saknad.)

Mer film blir det i veckan, och nedan listar jag de filmer som vi hittills spikat. (Våra individuella "scheman" inom kvartetten skiljer sig lite, men detta är de som minst jag ska gå på.) Sedan lär det bli ett och annat spontanbesök också. Kul om fler i klassen hakar på!
Måndag: 12.30 Svenska bilder 5
Tisdag: 10.00 Idiots and angels, 12.00 Best of Bill Plympton, 15.00 Eldorado
Onsdag: 15:00 Not a war story, 20.00 Maximerat animerat
Torsdag: 15.00 Jay
Fredag: 10.00 Svenska dok.bilder 1 (+ mer, ej ännu fastställt)
Lördag: 12.00 Spraymasters (+ mer, ej ännu fastställt)

Filmfestivalsdate!

Vet inte om ni, klassisar, kommer läsa min blogg såhär omgående men... I morgon (söndag) möts vi som vill utanför Pressbyrån på Valand klockan 13 för att gå på "Konstfilm block ett" (14 kortfilmer i ett svep) på Röhsska en timme senare. Jag tror att det är bra att vara där i så god tid, för vad jag har förstått så kan ingen förboka biljetter till konstfilmerna på Röhsska, och man vill ju inte hamna ödesdigert långt bak i den eventuella köbildningen. Nej. Så kom, kom, ni som vill, om ni mot förmodan hinner läsa detta! Du vill. (Just visningarna på Röhsska kostar dessutom ingenting verkar det som i katalogen, om du bara har det obligatoriska lilla festivalpasset för 35 kr vill säga.)

Se detta som invigningen på en härlig vecka i filmens tecken! Vi är en liten skara (som såklart hoppas växa) som ska gå på lite av varje. Jag kommer att hålla er uppdaterade om vad vi går på, och är ni sugna på andra filmer så ut med språket! Vi är öppna för förslag, såklart.

Skissboken och jag.

Skissboken ska resumeras. Boken där vi under hela höstterminen skulle göra en skiss om dagen utifrån temat Gränser. Att resumera skissboken nu känns konstigt, den är ju inte klar! Just nu bubblar vi, skissboken och jag. Men jag får väl se det som en reflektion och resumé av skissbok del ett. Ja, bra, så får det bli. Så here we go. Ur skissbok del ett har jag valt ut nedanstående fem bilder. Jag gick på känsla när jag valde ut bilder. Jag tog inte de jag är mest nöjd med, och jag tänkte inte heller på att få någon speciell variation. Jag tog helt enkelt bilder som jag känner för, som för mig är starka.
(Man kan klicka på dem för att se dem i större format, kan väl behövas på vissa tycker jag. Om man nu vill se hur de ser ut på ett ungefär.)


Bild 1. Förändringen. För mig symboliserar den här bilden hur jag kände och känner mig efter Förändringen. Då, en ständig känsla. Nu, en känsla som kommer och går. Man kan säga att den här bilden förmedlar min känsla inför själva Händelsen, inte Konsekvenserna. Eld. Rök. Lukt. Påträngande. Natt. Hus. Hem? Otrygg. Konstiga figurer. (I mina drömmar besöker de mig.) Själar. Som försvinner. Tomma ögon. Mörker. Rädd. Nu då?


Bild 2. Jag. Ibland vill jag byta ut mig själv, bli en annan. Bli en ny jag. Byter stil. Hårfärg. Sysselsättning. Stad. Allt. Men förblir ändå alltid jag. Jobbigt. Bra. Jag tycker om mig. Jag hatar mig. Ansiktena på bilden är inte nödvändigtvis jag. Bara lite. Ibland. Vissa. Kanske. Önskar. Fasar. Känslan.


Bild 3. Vi. Jag är jag. Du är du. Vi är vi. Jag tycker om dig. Du tycker om mig. Vi tycker om varandra. Vi hör ihop. Vi är samma. Vi är olika. Var går gränsen? Vad är jag? Vad är du? Vad är vi?


Bild 4. Såja. Det ordnar sig. Det blir nog bra, ska du se. -Nej, det ordnar sig inte. Det blir inte bra, ska du se. Människor som försöker trösta med tomma ord, stryka över. Det är jobbigt med jobbigheter. Vad ska man säga? Vad ska man inte säga? Vi ser. Men vi ser inte. Det ordnar sig nog, ska du se. Om du bara blundar, sväljer och låtsas.


Bild 5. Hål. När ens hjärtas inre flyger iväg... Känslan av att leva, men ändå inte leva. Lever man då? Är man död? Är man människa eller ängel? Kanske båda. Ibland det ena, ibland det andra. Kan man leva utan sitt hjärta? Man kanske kan bygga upp ett nytt hjärta, en emotionell pacemaker. Hur gör man?


Tankar om skissboken...
När vi, vid höstterminens begynnelse, fick uppgiften Skissbok tilldelad oss var jag förberedd. -Aah, gött, tänkte jag med fyndiga bildidéer i min förberedda hjärna. Biff, var känslan som låg som en behaglig hinna inombords. Jag hade ju fått insiderinformation (inkl. smygtittning) från tidigare BOF-studenter och såg nu fram emot att få sätta igång med Den Lilla Svarta. Men när jag väl satt där med DLS framför mig och nyköpta pennor i högsta hugg, så liksom blev det inte något på pappret. De förberedda bildidéerna kändes inte bra längre. Alls. De kändes piss. Jag gjorde skisser på lösblad, dissade dem. Skiss - piss - diss som i ett förbannat kretslopp. Satt och krystade fram tankar varenda ledig (och oledig) minut om vad fan jag skulle pressa ned på de hånfullt blanka bladen. Jag blev arg, gjorde fuck you till DLS och gömde den i en skattkista. (Ja, en skattkista. Men det är inte så sagolikt som det låter, jag ville bara slippa se skiten.) Det kändes som att DLS hade fått en personlighet och ett nytt namn växte fram i mitt inre, Det Lama Svinet. (Ooh, Annie! Hårt. Och moget, men hey! Många töntiga tankar frambringas när man sitter och koncentrerar sig på att hata. Och försök komma på nåt mer fyndigt med bokstäverna DLS, va! Va! Va! Det Lömska Slemmet, Du Luriga Svettpärla... Du ser. Till och med en provocerande mesig bokstavskombination liksom.) Vår relation var minst sagt infekterad. Men så en dag, plötsligt, så bestämde jag mig för att ändra attityd. Lite. Jag gjorde mina numer dagliga b-skisser i DLS fastän jag hatade det. Jag tvingade mig. Lät dem (oftast) sitta kvar fast jag inte ville. Nu dröjde det dock inte länge tills att jag faktiskt kom att gilla skissboken mer, och när den känslan väl infunnit sig så blev den bara starkare och starkare. Och nu älskar jag min svarta bok. Det var någonstans när jag bestämde mig för att det inte behövde vara bra, eller genomtänkt, utan att det räckte att det bara blev något, som känslan vände. Jag satte upp en regel för mig själv, att jag var förbjuden att riva ur blad. En regel som jag faktiskt höll, och bara det är för mig ganska stort. Att släppa på prestigen. Och faktum är att nu i efterhand kan jag se att just bilderna som jag hatade vid dess uppkomst, ibland är de mest talande. Fula estetiskt kanske, ja. Men de kan ändå säga mycket. Om mig, och inte minst om gränser. Någon hatbild har jag till och med börjat gilla i efterhand, gilla uttrycket i. En bild som jag först inte ens ville skulle få finnas kvar på jordens yta, har nu nästan blivit till en favorit.

Många sköna insikter har infunnit sig under skissbokens arbetsgång. Bara det faktum att det är en skissbok, och inte en bok för fulländade verk, var angenämt att inse. Jag visste väl det egentligen hela tiden, det var ju tydligt påtalat av lärarna, men att faktiskt få in den känslan var skönt. Jag har lärt mig att att bara göra, vilket för mig är nytt. Ibland blir det något jag gillar, ibland inte. Men det blir alltid något. Jag har lärt mig att släppa på mina egna krav, och att inte bara uppskatta det spontana hos andra, utan även hos mig själv.

Skissboken har blivit som en del av mig och mitt tänkande, jag får inspiration till den från allt möjligt. Tankar, känslor, samtal, människor, reklamer, saker runt omkring mig i staden, på spårvagnen... När jag öppnar skissboken (del ett) nu såhär i efterhand så känns det lite som att öppna en dagbok. Skissboken har ofta gett samma urladdningskänsla som ett nyskrivet dagboksinlägg kan ge när man har mycket på hjärtat. I och för sig var det nu år sedan jag skrev dagbok, men dagbokskänslan kommer jag ihåg, och känner nu igen i skissbokskänslan. På sista tiden har jag nästan blivit kär i boken, och fått som ett beroende. Ibland känner jag en slags abstinenskänsla vid udda tillfällen, att jag liksom måste ha den, måste rita. Få ur mig. När tankar är jobbiga, eller när jag inte orkar göra mig förstådd, då vill jag bara hem till min bok. Udda? Men skönt. Jag ska absolut fortsätta min skissboksrelation, länge hoppas jag. Till exempel NU! (Hejdå.)

PS. Usch vilket jobbigt inlägg detta är att publicera. Utelämnande på något vis. Fan. Jag vill inte. Men okej, klick.

Interaktiv gestaltning

Det första vi bestämde var att vi ville jobba med projektet tillsammans. Inte dela upp ”Du-gör-det-där-jag-gör-det-här-sen-sammanstrålar-vi-hejdå”. Nästa steg var att vi fastslog själva metoden. Vi ville filma. Det var något som kändes relativt nytt för oss alla i gruppen, så det fick det bli. Jaha, vad ska vi filma då? var nästa frågeställning. Vi diskuterade en massa fram och tillbaka, vad för sorts gränser vill vi behandla, undersöka, gestalta? Till slut enades vi kring att jobba med människors gränser, andras gränser, inte våra personliga. Vilka oskrivna regler och gränser finns i stan till exempel? Hur reagerar folk om man överskrider dessa gränser? Till exempel om man sätter sig precis brevid en annan människa på spårvagnen, trots att samtliga säten i vagnen är lediga? Eller om flera personer på en plats, till synes oberoende av varandra, oförklarligt börjar skratta vid en viss tidpunkt? Sådana frågeställningar fascinerade oss, men eftersom vi redan gjort liknande grejer på workshopen med Anna Carlsson så kom vi till slut fram till att vi skulle skapa fysiska gränser i stan, representerade av rutor i olika material, och se hur och om folk reagerade på dem. När blir en gräns en gräns? Vi valde ut några material att bygga rutor med, och satte igång. Ut på stan och placera ut post-it-lappar så att de bildade en ruta om cirka tre gånger tre meter. Filma i smyg. Placera ut tidningar på samma sätt. Filma. Placera ut tejp, lego... Och så vidare.

Syftet var inte att framkalla de starkast möjliga reaktionerna, då hade vi ju bara kunnat lägga oss själva i en stor kvadrat på avenyn eller något, och inväntat en eller annan reaktion. Intressant kanske, men vad vi ville ta reda på var vad som utgör en gräns? Påverkar gränsen folk eller låtsas man inte se? Ser man inte?

Vårt arbetssätt var för mig, liksom för flera andra i gruppen, ovant. Just det faktum att vi lite ”tog det som det kom”, och inte från början utarbetade en frågeställning, en arbetsgång och ett syfte. Vi ville i stället sätta igång och se vart arbetet ledde oss. Det har visat sig att flera i min grupp är utav samma art som jag, nämligen kotrollbehovsarten. Därför tror jag att detta är ett nyttigt arbetssätt för mig, för oss, även om jag nu i efterhand funderar på om resultatet blivit annorlunda om vi arbetat mer "strukturerat"? Dessvärre missade jag en del i projektet eftersom jag var bortrest, och redovisningen ägde tyvärr rum på torsdagen och inte på fredagen som jag förväntade mig. Det grämer mig. Mycket! Men som tur var har jag fina gruppisar som uppdaterat mig så gott det går. Men, jag grämer mig ändå. Ville. Vara. Med. Berätta. Se. Höra.

En sak jag, liksom flera av mina gruppisar, funderat över är huruvida man syns i det offentliga rummet eller ej. Vad krävs för att synas? Behöver man synas? Räcker det inte med att bara finnas där, så länge man blir respekterad? Varför efterfrågas så ofta provokation? Även från mitt håll, ska erkännas. Jag kan gilla att provocera. Varför? Som M i gruppen uttryckte; ”Människan måste synas och provocera för att väcka intresse i dagens samhälle och människor försöker slå varandras provokationer. Kan det vara så att provokation har blivit "inne" och att det har blivit svårt att provocera eftersom det börjar bli uttjatat?” Orden kunde varit mina, för precis så har mina tankar gått kring det här.

Vi har pratat om att arbeta vidare med projektet, och jag hoppas att vi verkligen gör det. Det känns inte riktigt avslutat som det är nu, och det gäller tydligen inte bara mig som missade själva redovisningen. Återigen – Jag grämer mig så himla mycket att jag missade torsdagens redovisningar, inklusive vår egen! Men som ni kan läsa i blogginlägget om min ljuvliga hemfärd från Thailand, så var det ingenting jag kunde direkt råda över. Kanske borde jag, likt andra rabiata resenärer som kräver ersättning för förlorad arbetsinkomst, begära ersättning för... sveda och värk? Det värker lite i mitt hjärta att ha missat Dagen Som Alla Pratar Om.

Sverige baby!

Så var kvinna hemma från resan, finally. Ja alltså, jag menar finally som i "vilken hemfärd". För semestern var i övrigt mycket nice! Slappa, härliga dagar och intressanta utflykter. Bland annat till Burma! Turistmål undvek vi, gött.

Men två dygns hemresa blev det på grund av lite av varje. Jag tänkte otaliga gånger under tristessens timmar ungefär att "Jag är glad om jag bara kommer hem förr eller senare". Väntan är något jag är ganska bra på tycker jag, så länge jag inte är stressad och jag får må bra. Inte har några fysiska smärtor eller illamående, så länge jag slipper svettas ihjäl eller för den delen frysa, så länge jag inte är alltför hungrig eller törstig. Ja, jag känner någon slags ro med att bara få må bra. Yes, jag låter som en tönt i dina öron/ögon nu kanske, men fine. Jag ÄR jävligt glad att jag får må över huvud taget. Jag uppskattar att inte ha ont och att få känna mig trygg. Sedan om jag kommer hem en dag senare än vad jag tänkt, so what? Tid är inte pengar, och även om det var det - so what? Vad är pengar? Och är det verkligen ens rättighet att befinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt som vissa tycks anse? Vad är det som säger det? Är man av den åsikten bör man nog stanna på den platsen vid alla tidpunkter. För saker kan hända. Händelser. Oförutsedda saker man inte kan rå över. Det du! No shit liksom.

Det var intressant att se vissa andra resenärers reaktioner, de som löpte amok när det mitt i natten, fem minuter innan avgång för 13-timmars-flighten mellan Hong Kong och London ropas ut att "Oops we have a fucking ten hours delay, and we now plan to leave 11.00 instead of 01.00. In your face baby. Over." Visst var det lite som att få en kvick bitchslap, trötta som vi var. Men fan ingen jävla käftsmäll. "Men så bra!" tänkte jag fem sekunder senare. Att de är noga. Säkert bara ett litet fel i flygplanet, och så tar de detaljen på så stort allvar. Bra! Det fick mig att känna mig trygg, medan det fick vissa andra resenärer att inta en mustigt röd ansiktston och börja gorma bland annat om krav på "shaving stuff and clean underwear". Kom igen för fan. Du lever. Du är trygg. Du har värme och mat. Till och med ett erbjudande om gratis hotell. Du kan nog stå ut med att en gång i ditt liv ha samma kalsonger två dagar i rad. (Speciellt du, för du ser ju inte direkt ut att vara en som annars bryr dig om... hygien? Hrmm.)

Visst gjorde det saker och ting krångligt. Vi missade såklart vår connection i London, men det går ju fler tåg liksom. Eller flyg. Dock ett ännu mer försenat one på grund av klassisk Londondimma, och dessutom fick det planet precis innan start stopptecken att lyfta eftersom det i något säkerhetstorn (?) hade utlösts ett brandlarm så de var tvungna att evakuera byggnaden. Vi fick vänta tills de fick gå in igen och därmed kunde ge klartecken. Men det kändes ganska komiskt, och alla vi som kom från samma troubled Hong Kong-flight började skratta högt till övriga (uppretade) resenärers förvåning. Blickar är intressanta.

Till slut kom vi alla fall hem och jag njöt av kölden som bet tag i kinderna när vi kom ut från flygplatsen. Mmh. Välkommen hem Annie. Till kyla, infrastruktur och mjölkchoklad. -Tack.


Utsikt från hotellrummet i Hong Kong.


Köpte nya kompisar i Thailand. Valuta, bananer såklart.


Speciellt hem i mina ögon, vanligt i thailändarnas.


Här bodde vi, i min morbrors egenbyggda hus.


Jag tyckte om utsikten där jag satt och ritade.


När vi åkte ut med båten hittade vi många tuffa små öar. Vissa öde, vissa bebodda, som den här. Husen bokstavligen hängde ut över havet.