Reflektion

Nu ska projektet konflikt summeras och reflekteras. Och som vanligt när det drar ihop sig för sådana företeelser så känner jag mig inte riktigt redo för det. Jag är mitt uppe i det fortfarande, två dagar kvar. Hallå eller. Och en massa ofärdiga tankeprocesser. Men.

Val av konflikt
I begynnelsen tänkte jag att jag inte ville jobba med en allt för personlig konflikt, så jag krystade fram en massa käcka idéer. Så käcka att jag diskret kräktes och ägnade "fritiden" till att älta mina inre konflikter. För sådana har jag gott om just nu, vill jag lova. I början försökte jag alltså styra mitt fokus till något som inte är. Inte just nu, hur gärna jag än vill. Men efter att ha krystat en hel vecka utan att klämma ut något som jag kände för, så gav jag mer eller mindre efter för mina uppfyllande inre konflikter ändå. Det började med att jag snöade in på myten om Fågel Fenix. Ägnade dag och natt åt att läsa om denna fågel, och började skissa på en massa oföreställande bilder av den. Så som jag ser den i mitt huvud, och som jag känner att den behöver vara för att vara min fågel. Det kändes rätt att ägna mig åt det här, och tiden försvann med mig in i mitt skissblock. Jag slukades, men utan att egentligen ha för avsikt att använda detta i mitt projekt. Efter en handledning med gruppen fick jag dock upp ögonen för att jo, det är visst precis det här jag ska ägna mig åt. Det är ju det som uppfyller mig just nu, det är där jag är. Det kändes härligt och konstigt på samma gång, att ta min fågel som en del av projektet. Vad ska jag göra av det, tänkte jag. (Produkttänk, jajjamen.) Men jag tillät mig att vara där just då, och bara fortsätta min fågelprocess. För det var (är) verkligen en process. En viktig.

Varför fågeln?
Selektivt (men ärligt) uttryckt så står fågeln för förändring, nyfödelse, förvandling, styrka, minnen, frihet... Den är som en symbol för förändringen, "nu kontra då". Dåtid - nutid - framtid. Mina tankar och värden. Som jag skrivit tidigare fick den under ett handledningssamtal med M även en "titel" som jag gillar. Orden är så träffande för vad den betyder för mig.
"Minnet av det som hänt, och den vackra vägen ut."

Faser
I det här projektet har jag verkligen gått igenom olika arbetsfaser. Först var jag bara förvirrad, jag försökte ändra fokus till något som inte är. Samtidigt som jag ägnade min egentliga energi till det som faktiskt uppfyller mig, vare sig jag vill eller inte. Jag gjorde lite av varje, plottrade på ingenting och allting på samma gång. Bäljade kaffe nonstop och var överaktiv. Jag började massproducera osammanhängande och utan själslig tanke. Krystad skit, som senare åkte i pappersåtervinningen. (För javisst var det skisser.) Jag insåg snart att det inte höll, och så blev jag arg. Satt och svor på handledningarna och tänkte onda tankar så fort projektet kom på tal. Levde i denial några dagar, "Nu skiter jag i det här", för att sedan acceptera mina inre konflikter som objekt. Okej, nu kör jag, det är det här som är. Jag ska ägna mig åt det, jag behöver inte vara fyndig. Bara ärlig. Så. Och så gav jag mig hän till det. Och därifrån har jag åkt bergochdalbana. Vissa dagar på topp, andra dagar nere i dalen. Precis som det ska vara i en process? Tror jag. Jag kan i alla fall inte säga annat än att det har varit uppfyllande och uttömmande att jobba med det här. Jobbigt, härligt och viktigt.

Bloggen
Under projektets gång har jag känt att bloggen varit en viktig del. Här har jag skrivit både publicerade inlägg och inlägg som förblivit utkast. För min skull. Sedan har jag ibland publicerat någon dag senare, men då ofta i reviderad upplaga. Det viktiga har då varit att få skriva av mig, och sedan skära ut vilka delar som jag vill ha publika. Att idag skriva den här reflektionen känns delvis som att upprepa saker jag redan skrivit, men jag ser det här inlägget som någon slags summering. Samtidigt är det vissa delar jag väljer att inte upprepa, eftersom jag har en tendens att alltid sväva ut och skriva 72 mil. Därför hoppas jag att blogginlägg från projektets gång läses av gruppen och berörda handledare, och inte bara den här reflektionen.

Vad har jag lärt mig?
Jag har för första gången faktiskt känt att det är processen som är det centrala. Orden som bankas in i huvudet på oss här på HDK har äntligen slått rot. Åtminstone frö. I början av projektet var jag inne på det klassiska produkttänket, men när jag väl gav upp det och gav mig hän till fågeln, så mer eller mindre försvann det. Jag har därefter känt mig någorlunda lugn i mitt kaos. Från och till har jag känt "Vad blir det här egentligen?" men samtidigt har jag någonstans struntat i vad det blir. Det har känts viktigt att göra det här, och jag känner att jag lagt ned min själ i det. Resultatet kanske inte är precis som jag hade velat ha det om jag fick välja, nybörjare med pensel som jag är. Men det är väldigt starkt laddat. Åtminstone för mig. Bara en sådan sak att jag för första gången i mitt liv (med undantag för ett A3-format i gymnasiet) faktiskt grabbat tag i en pensel och målat är en konflikt jag nu övervunnit. Jag kommer absolut att måla igen, jag kan knappt vänta. Penseln och jag har blivit, om inte vänner, så i alla fall bekanta. En spännande bekantskap som jag ska fördjupa mig i vare sig känslorna är ömsesidiga eller ej. Jag känner också någon slags kluven tillfredsställelse i att "bara" ha gjort en tavla och känna mig lugn med det. Att den varken skriker slagord eller har något direkt budskap till den utomstående beskådaren. Den får tolkas fritt, men har ändå så mycket bakom- och underliggande mening och själ. Ovanligt för mig, och jag har lärt mig att gilla lugnet.