Då - nu. Igen.

Fy, lite jobbigt inlägg att publicera. Jag skrev det för några dagar sedan efter grupphandledningen, och nu är det dags att fläka ut det. Klick.


Vill inte.
__________________________________________

Något som stör mig är den uppfattning som många bär. (Observera att jag skriver många, vilket inte innebär alla.) Uppfattningen om... Hur ska jag uttrycka mig... Det kommer att missuppfattas. (Men just nu skiter jag i det, jag tror att åtminstone mina klasskamrater förstår. Eller gruppen? Eller i alla fall handledaren? Eller? Bara jag? Jaja.)

Uppfattningen om att det man publicerar på nätet är saker man vill "visa", saker man är nöjd med. Om det så än är bilder man gjort, foton man tagit, eller för all del foton där man själv är med. Så tror folk att det är saker man är gillar. Jag tycker inte om den uppfattningen, den får mig att känna att jag inte vill lägga upp "vad som helst". För att folk kommer tänka "Jaha vad var det för speciellt med det där?" Fast det kanske inte alls var meningen att visa något "speciellt", utan bara vara ett konstaterande. Men därför känns det till exempel ibland konstigt att att lägga upp processbilder. "Ja, hehe den här är ju då inte färdig..."
-Nähä!? Egentligen. Behöver det egentligen förklaras? Nej. Jag lägger ju inte upp bilden för att visa "Såhär ritar jag, se!" utan mer för att visa en del av vad jag pysslar med, vad jag fylller mina dagar med, hur mina tankar går eller för att illustrera det jag skriver. Inte för att visa vad saker och ting ska BLI. Produkttänket går mig på nerverna. Jag kanske rentav lägger upp bilder för att jag HATAR dem? Bilder som betyder något, som jag känner något för. (Eller inte. Kanske bara för att visa menlöshet.) Sedan blir jag såklart glad om någon gillar det jag gjort om jag nu skulle lägga upp sådana bilder, det är inte det. Men när jag lägger upp bilder som inte visar hur saker och ting blev, eller foton där jag inte blev bra, och då får frågor/kommentarer/ifrågasättningar om vad det var man la upp egentligen, vad det var för bra eller snyggt med det, då undrar jag. Måste allt man visar bevisa något?

En annan sak jag tänkt på är när folk lägger upp bilder på olika "forum" (host host faceboohost) från olika upplevelser. Det kan vara från en resa, från en fest eller vad som. Då fälls det kommentarer till höger och vänster om människornas utseende i bilderna. Fastän det kanske inte alls var centralt i upplevelsen... Men människa på bild = utseende = medvetenhet = yta =
jag vet inte. Visst lägger jag ofta upp bilder på internet som jag gillar. Gillar för att de är roliga, fula, fina, härliga, talande, konstaterande eller speciella. Minnesvärda stunder helt enkelt. Så får man kommentaren "Åh gud va bra du passar i blått, det borde du ha oftare, kolla som det framhäver dina knogar!"
Och jag ba "Va? Jamen, visst var det en härlig kväll? Men ja, jo mina knogar är ju faktiskt väldigt snygga till blått."
Eller ännu värre, man får kommentar som "Haha, som du ser ut i håret nu för tiden!/Vilken stil du skaffat dig! Typiskt dig att hålla på."

-Jaha? Men det var en fin kväll i alla fall. Ser du? (Nej, men du ser mitt hår, mina kläder och mina knogar.)

Utseende, utseende, utseende. Alla har vi ett utseende. Kunde det inte få vara punkt där? Nej, för utseendet ska fokuseras, diskuteras och kommenteras. Överallt. Och nej, det är ju ingen nyhet. Men nyhet är, att jag stör mig på det så pass mycket som jag gör. Jag har såklart aldrig ansett att det är bra eller ens okej, att samhället är så utseendefixerat. Självklart inte. Men det har heller inte varit ett känsligt ämne på ett personligt plan. På sista tiden däremot, har det varit just känsligt, och jag tänker på det mycket. Hör, ser, tänker på saker jag inte brytt mig om förut. I samtal, situationer, bemötanden... Ja, det gör mig ledsen faktiskt. Kan inte alla bara sluta noja, sluta klanka och sluta analysera så jävligt? Allvarligt.

Återigen tankar. Nu - då. Fascinerande hur saker och ting kan påverka en, såhär grundligt och på sätt och vis orelaterade plan. (Till det som hänt.) Synsätt, värden, tankar... Jag känner mig ny, annan, men ändå samma. Det är spännande att lära känna sitt nya jag. Samtidigt som jag i projektet får chansen att verkligen fokusera på detta. Som min handledare uttryckte sig om mig och det jag gör; "Minnet av det som hänt, och den vackra vägen ut." Orden fastnade och i mitt huvud har de blivit som ett arbetsnamn på mitt projekt. Jag kanske behåller det.