Laddar.

I helgen har jag målat och målat men inte kommit någon vart. Färgen kräver 3-4 lager och jag insåg inte det skeva i det förrän mer erfarna akrylare i klassen upplyste mig om att jag gått i en fälla. Maria, som kallar sig själv färgfascist, fnös och likställde materialet med vattenfärg. Se där ja. Dock älskar jag färgnyanserna jag börjat med och tänker avsluta de partier som ska vara i de färgerna, men till övriga delar blir det till att köpa bättre märke om jag vill bli klar under det närmsta seklet. Och det vill jag.

Något jag funderat mycket över är hur jag ska gå vidare med projektet. Jag kände mig spretig med mina två delar, tavlan och filmen. Men ville inte skippa någon av dem. Så hade jag då handledning med N idag. Lövli. Efter det bestämde jag mig, smått motvilligt, att faktiskt ägna mig åt min tavla. Och bara det. Inte filmen, inte någon annan sidekick. Gah! Jag vill ju klämma in någon fyndighet, ha ett budskap eller en knorr av något slag! Men nej. Detta handlar inte om något kul, och jag ska tillåta/tvinga mig själv att vara allvarlig. Och att "bara" ha en tavla. För ja, det är så det känns. Bara. Men jag vet att det inte är bara. Jag tycker ju till exempel inte att någon annans tavlor är "bara". Men fortfarande... Jag vill så mycket mer. Men det får bli nästa gång. Nu är det detta. Punkt slut.

Att jag bestämde mig för att skippa filmen känns nog rätt bra ändå. Den är inte redo att knytas ihop, jag är mitt i det som skildras. En process, en bearbetning som behöver få fortsätta, inte avslutas här. Det blir fel.

Jag behöver göra min tavla. Den har liksom blivit viktig, och jag känner att jag vill slutföra den på ett bra sätt. Det är viktigt att det blir rätt, och då menar jag inte estetiskt rätt. Däremot att betydelsen och genomförandet känns rätt.

Idag började jag ge tavlan undre lager av ord och meningar, som alltså ska ligga under färgen. På så sätt laddar jag den med den betydelse den faktiskt har. Orden kommer inte att synas, men de finns där. Jag gillar det.


En liten del.