Utseendediskriminering.

Vissa dagar har jag hakat upp mig på ordet jämför på min lapp. När jag tänker på ordet så har jag varit inne på det här med hur olika bemött man blir beroende på hur man ser ut. Då tänker jag främst på självupplevda skillnader i bemötanden jag fått beroende på till exempel vilken stilperiod jag varit inne i, vilken frisyr eller hårfärg jag haft, eller hur och om jag varit sminkad. Det är ett intressant och skrämmande fenomen hur folk bedömer varandra utifrån hur dagens skal ter sig. Det kan vara så att på måndagen är jag blond, så färgar jag håret och är mörkhårig på tisdagen. Bemötande way different. Eller så kan det vara så att ena dagen har jag baggy byxor och är osminkad, och nästa dag kommer jag i klänning med smink. Bemötande way different. I hate it, det är skrämmande. I like it, ibland kan man ju dra nytta av det. Men egentligen hatar jag att man kan dra nytta av det.

Speciellt intressant är hår tycker jag, för där blir skillnaderna så tydliga. Att jag kräks. Jag har varit hårmodell en del, och haft allt från spretiga mörka frills till långa ljuva hårsvall av guldbruna extentions. Sistnämnda var fruktansvärt. Jag kände mig ljuv och blev bemött därefter. (För ja, ljuv är i mitt ordförråd ett av de äckligare orden.) Jag tilltalade tydligen människor som verkligen inte tilltalar mig. Att jag tilltalade dem tog sig uttryck i slem. Det var obehagligt. Så det blev hårknut eller fläta tills jag efter diskurs fick frisören att plocka ur skiten.
- Alltså hur kan du plocka ur dem så fort, vet du att de är värda 4000?
- Ja, det vet jag.
- Kan du inte vänta tills nästa gång du ska hit i alla fall?
- Nej. Gör det, eller så gör jag det och blir flintis på undre skallen och då har du en hårmodell mindre.
- Hmm, som du vill då. De flesta skulle vara väldigt tacksamma...
- Och kåta och glada?
(Orden i lila uttalades aldrig, men hängde tungt i Östermalmssalongens luft.)

Något jag tänkt mycket på är utseendediskriminering i jobbsammanhang. Diskriminering på grund av medfött utseende är ett faktum, och att det är fruktansvärt sätter sig ingen med en fungerande hjärna emot. Men vad jag också tänkt på är den diskriminering som äger rum på grund av de delar av ens utseende som man själv valt, ens stil. Jag tänker frisyr (återigen dessa laddade hårstrån), klädstil, piercingar, tatueringar... Vad säger dessa attribut egentligen om vad som finns innanför, vem du är? -Inget. Men hela tiden blir du bedömd utifrån ditt skal, inte minst i jobbsammanhang. Jag träffade på en intressant människa förra helgen, och vi snubblade in på samtalsämnet. Hon är utbildad psykolog och det visade sig att hon hade gått miste om en jobbchans på grund av sin piercing i läppen. Jag blir inte förvånad, men jag förstår inte. Tidigare hade jag också en piercing i läppen, och jag minns hur jag ständigt fick stå till svars för den. Hallå, ett smycke! Som sitter i läppen. Vad gör det smycket annorlunda än ett som sitter i örat? Jag förstår. Verkligen. Inte.

Eller tatueringar. Konst på huden. Betydelsefull bläck som berättar om avgörande saker i ens liv. Åtminstone är det vad tatueringar står för för mig. Omsorgsfullt genomtänkta pieces of art. De blir som en del av en själv, de liksom ska vara där. Nu har jag bara två små tatueringar, kalla dem diskreta om du vill. Men till och med dem har jag ibland fått stå till svars för genom årens lopp. Kanske mest för några år sedan, och uteslutande från de äldre generationerna. Men ändå. Vad är grejen? Det är min kropp, mitt val. Vad ger andra människor rätten att ifrågasätta min kropp?

Nu ska jag göra en till tatuering, en större. Kommentarerna haglar.
-Har du verkligen tänkt igenom det? -Tänk om du ångrar dig?
-Kommer du kunna dölja den? -Då kanske du måste gå med långärmat på jobbet, har du tänkt på det?
Jag har tänkt igenom det, ja. Jag kommer inte behöva gå med långärmat på jobbet, nej. Är det en arbetsgivare som inte vill ha min arm så vill denne uppenbarligen inte ha mig. Så då vill jag nog inte heller jobba där heller, ska du se.

Det är snarare så, att sånt här får mig att vilja tatuera hela kroppen i stället. Pierca mig överallt. Som en slags mogen protest, javisst. Men det är så jag reagerar i tanken. Ingen får bestämma hur jag ska se ut eller vad jag ska göra med min kropp. Lika lite som jag har att göra med vad andra gör med sin. Självklart för mig, mindre självklart för andra. Däremot kan jag tycka att det känns sorgligt vad människor gör med sina kroppar, hur de "skönhets"opererar sig till höger och vänster. Jag önskar att de inte kände att de behövde göra det, men det är fortfarande upp till dem.

Och ska vi nu ska låtsas att jag bryr mig om vad andra "tycker", så är det ju faktiskt så nu för tiden, att "alla" har tatueringar. Det är inget uppseendeväckande, precis. Och även om det vore det, så skulle jag ändå vilja ha min arm så som den behöver vara. Behöver. Vidare är det som sagt nästan uteslutande bara de äldre generationerna som bryr sig. När de i vår generation är de som (tatuerade) sitter och anställer folk, så är det föga troligt att de skulle anse det olämpligt att en lärare har en tatuering. Dålig förebild för eleverna då eller? I så fall är det väl värre med silikonbröst och liknande? Signaler om att inte duga som man är borde vara värre ur förebildssynpunkt än konstverk på huden, kan jag tycka. För övrigt lär elevernas föräldrar och de flesta andra vuxna omkring dem också ha en och annan tatuering. Ingen bryr sig idag om någon har hål i öronen, i morgon lär ingen bry sig om tatueringar.

Långt inlägg, more to come. För nu jävlar ska det vädras när det äntligen fläktar lite ute och jag sitter inne med gott samvete och plinkar på tangenter. Tangenter, I love you.