Dagens heta: temperaturen, solskyddsfaktor & snällhet

Jag är förbannad. Jag hade skrivit ett långt, bra inlägg så försvann det på grund av det här risiga jävla nätverket! Och så är det typ 30 grader också. Åt helvette. Okej jag ska sansa mig, vänta.

Så. Hej. Jag är i Italien. Med en glass since några sekunder. Moodhöjaren No.1. Är en bit utanför Venedig med pappa, tre av mina bröder och tio till. Fint. Men varmt. Ja, men. Värme and I är inte direkt BFF´s. Men skugga & I är, och böcker och tio glassar om dagen. Och att resa, och att hänga med familjen. Så jag har det bra. Och yes, I can have more than only one BFF. Ytterligare en är min solskyddsfaktor en miljon. Jag vill nämligen inte bli en camo girl, med hundra fält av olika hudtoner som kommer av olika plagg man haft på sig olika dagar. Hellre ljus och enfärgad säger jag och fortsätter att tjata på nära och kära att de ska smörja in sig. Hudsjukdomar är farligt och jag är rädd.

Det är roligt hur folk jämt och ständigt på grund av mina höga solskyddssiffror tror att jag är en stackare. Ni vet, en stackare som inte kan bli brun, och som därmed är i behov av pepp om att det är ok att vara ljus. Eller en stackare som tacksamt tar emot tips om bra brunutansolprodukter. Tack? Men nej tack? Men tack ändå? Roligt är också hur folk jämt och ständigt jämför armar. I strävan om att ha den mörkaste armen liksom. Brunast är bäst ingen protest. Förutom från mig. Brunast är fläckigast är UV-stråligast är läskigt. Dock måste jag erkänna att jag denna gång slarvat och misslyckats. Jag har fått feta, feta ränder och det är för jävla fult faktiskt. Kan man skrubba eller på annat sätt förmildra det hela? Här, till skillnad från ovan nämna situation, tar jag gärna emot produkttips.

Se där ja, där hade vi den. Utläggning nummer ett. Vad ska jag älta nu då? För att undvika att älta om det som ältas skall, så att säga. Projektet. Jag vill inte. Förklara i ord vad jag tänkt mig. Som vanligt. Jag vill att det jag gör ska tala för sig självt. Men ok. Jag tar lite tankar bakom i stället.

Lite projekttankar just nu.
Som jag skrivit tidigare så har jag orden ”Jämför ditt bygge med #8” att utgå ifrån. Efter ält fram och tillbaka är det åttan som talar till mig mest. Och när jag tänker på siffran åtta, ordet åtta, så dyker snabbt spårvagn åtta upp i mitt huvud. Spårvagnen som transporterar människor längs sträckan från Angered till Frölunda. Tjugofem läskiga hållplatser. För nej, hållplatser är inte bara välkomnande hemportaler, de är även läskiga ibland. Om nätterna, när de är folktomma. Eller ännu värre, när de är befolkade av en person. En man. Det var en natt när jag skulle hem från en hållplats längs just linje åttas sträckning, Hjällbo, som min idé tog form. Det var ett tag tills vagnen skulle komma. Jag var ensam. Helt okej. Det kom någon. Kanske okej. En man. Inte helt okej. Medelålders. Inte okej. Påtänd. Verkligen inte okej. Jag önskade så hårt att det skulle komma fler människor att jag fick kramp i önskemuskeln. Jag ska fan befolka varenda hållplats, tänkte jag. Och så gjorde jag det, någon vecka senare. Inte för att mina pärlkompisar är speciellt handlingskraftiga om det väl skulle gälla, men de finns där. För ja, de finns. Även om de allra flesta kompisarna blev nedplockade inom några dagar så finns deras (min) spirit kvar. Jag satte upp dem med kärlek, och har man laddat en plats med kärlek så sitter den kvar även om det fysiska man gjorde försvinner. Tycker jag. För övrigt sitter många pratbubblor kvar fysiskt. Vilket tyder på att det inte är västtrafiks regi som stått för nedplockningen. Snarare vem som helst. Vem som helst som kände sig lite bitter och envis. Monteringslimmet för utomhusbruk går nämligen inte av för planlöst pillrande fingrar. Möjligtvis för hackor och envishet.

Något som påverkat mig och mina pärlkompisar är de tankar som jag ständigt bär på. Tankarna om hur många ensamma människor det finns. Och oroliga människor. Eller människor som inte tycker om sig själva, eller som ingen tycker om. Människor som önskar att de vore någon annan, som inte tycker att de duger som de är. Varför kan inte bara alla vara snälla? Snäll, vilket intetsägande ord va? Men tänk efter. Snäll. Det är ett underskattat ord. Nästan negativt laddat i vissa sammanhang. ”Hon är för snäll.” Ja, det kanske hon är i din mening, men jag tror att du då menar att hon är så snäll att det drabbar henne själv negativt. I så fall är hon inte snäll, inte mot sig själv. Kan inte alla bara vara snälla mot varandra, inklusive sig själva?

Du är inte ensam, någon ser dig, du är viktig, du är bra och fin som du är! Kan inte jag få säga det till alla? Och så tar alla åt sig av det jag säger? Yay! Ja, men då säger vi det då. Så bra, då var det avklarat.

Då kan jag återgå till min brasse under parasollet på stranden och äta glass nummer ungefär 27 för dagen. Och påbörja en ny bok, nöjd med att alla människor numer vet om att de är fina och bra som de är, så länge de bara är snälla mot alla, inklusive sig själva. Aah.