Vad är hemma?

Andra dagar har jag hakat upp mig på orden ditt bygge på min lapp. När jag ältat dem har jag tänkt på en massa olika saker. Först var jag inne på mitt bygge som i mitt hus. Det är ju ett bygge, mitt bygge. Visst, men trist.

Sedan tänkte jag mitt bygge som i min kropp, min kropp är ju på sätt och vis mitt bygge. Och då menar jag inte som i resultatet av allt mitt muskelbyggande, direkt. Utan som i att min kropp är min, och bara min. Det är bara jag som bestämmer över den, bara jag som kan ändra på den, klä den, smycka den. Jag liksom är mitt bygge. Sedan kanske den inte är ett bygge jag lägger ned så mycket energi på att designa, men jag kan om jag vill. Och ingen annan kan. Den är min, min, min. Jag tyckte om de här tankarna och kände att jag kunde jobba med detta i mitt projekt. Till exempel kombinerat med ordet "jämför" på lappen. Som jag skrivit tidigare tänkte jag jobba med att jämföra olika bemötanden jag får beroende på hur jag ser ut för dagen.

Men sedan återgick jag lite till tankarna om mitt bygge som i mitt hus. Men mer mitt hus som i mitt hem. Hemma. Vad är hemma? "Hemma är där hjärtat bor" lyder väl ett gammalt talesätt? Men var bor hjärtat då? Kanske är hemma för någon där man växte upp, medan hemma för en annan är där man bor för tillfället. Vissa känner sig inte hemma någonstans. Vad är hemma för mig? Jag vet inte. Men på något sätt är hemma där jag trivs, där jag känner mig trygg, är van och kan slappna av. Hemma behöver inte nödvändigtvis vara en plats, även om det främst är platsmässigt jag tänker. Hemma kan också vara ett sammanhang eller en aktivitet, som för mig till exempel ridning eller när jag är i fjällen. Då känner jag mig verkligen hemma, får som en inre frid. Hemma kan också vara att man känner sig hemma med en person. Man kan befinna sig var som helst i världen, men med den människan är man alltid hemma. Fy fan, det lät nästan romantiskt. Men försök låta bli att kräkas, för jag menar det.


Jag satte spår på porten min.

På ett sätt är Halmstad hemma för mig. Där spenderade jag mina första 21 levnadsår. Där känner jag till varenda gata, varenda sten. Minnena törnar upp sig bakom varje krök. När jag kommer till Halmstad får jag en känsla av att komma hem. Men vill jag bo där? -Nej, verkligen inte. Men att då och då åka hem till Halmstad är något jag behöver. För ja, jag tror att jag säger så. Åka hem till Halmstad. Men sen åker jag alltid tillbaka, hem till Göteborg.

Väl i Göteborg känner jag en slags hemmakänsla infinna sig när jag rullar in på centralen. När jag sedan hoppar av min vagn, på min hållplats, så växer sig känslan starkare. Min hållplats liksom. Jag gillar min hållplats. Det är där jag börjar min dag, väntar på vagnen för att åka till skolan eller jobbet. Jag kanske är ivrig, förväntansfull, nervös eller också är jag omotiverad, trött, likgiltig. Jag påbörjar min dag, kanske laddar jag för vad den har att erbjuda, eller så vill jag helst av allt bara vända och duna ned mig i sängen igen. Efter arbetsdagens slut är det till samma hållplats jag kommer hem. Kanske nöjd, glad. Kanske missnöjd, ledsen, trött. Hållplatsen är som en slags portal, därifrån tar jag mig hemifrån, och dit kommer jag hem. Min hållplats - min hemportal. Det är dit jag längtar och trånar efter att komma efter en uttröttande arbetsdag eller när jag missat sista nattvagnen hem. Hem. För mig symboliserar min hållplats hem. Hur känner du?

Ens hållplats kan också vara hållplats som i flygplats. Om jag har varit utomlands en längre tid brukar jag alltid någonstans tycka att det är skönt att komma hem. Och faktum är att det är just när jag går av flyget, vandrar mot väskutlämningen för att sedan traska ut genom tullen som den gemytliga hemkänslan brukar infinna sig. Tullfiguren säger "Hej" på svenska och man ba "Nej men HEEEEJ!!!". Igenkänning, någon?

Om jag varit bortrest länge och långt bort kan jag också känna att jag kommer hem när jag byter flyg i London. Det är när jag möts av en infrastruktur liknande den i mitt hemland som hjärnan säger "hemma!". Addera till detta att du plötsligt förstår vad alla runt omkring dig säger och hemmanerven spinner på helvarv. Och då är man ändå i ett annat land än sitt hemland. Lite småfascinerande, egentligen.

Att språk man känner till ger en känsla av hemma är väl i och för sig inget nytt på kartan. Har du varit ute och rest och oväntat stött på en svensk, eller europé för den delen, mitt ute i no where på andra sidan jorden så vet du kanske vad jag menar. Helt plötsligt känner du någon slags stark samhörighet till människan, som du kanske inte alls gjort med samma person om du mötte denne på Konsum hemma runt hörnet. Förmodligen inte liksom.

Men språk är ju en stor del av ens identitet, och det binder oss samman med varandra. Något jag inte förstår är de arbetsgivare och lärare etc som förbjuder människor att tala sitt modersmålsspråk med varandra. I klassrummet tycker jag visserligen att det är bra om alla pratar svenska i största möjliga mån. Dels för att använda svenskan, dels för att det är klassrummets gemensamma språk. Men övrig tid, eller under grupparbeten etc ser jag inget hinder i att låta eleverna tala med varandra på vilket språk de vill, så länge det inte orsakar exkluderande situationer. Jag tänker exempelvis på fritid och raster, vem är då jag eller någon annan, att sätta sig över andra människor och förbjuda dem att uttrycka sig med sina egna ord? -Nej, ve och fasa. Här har jag redan hamnat i konflikt med andra lärare när jag varit ute på praktik etc, som den struttiga praktikant jag är. Borde jag lära mig att hålla klaffen? I alla fall ibland?

Ja, och med denna utläggning ville jag ha sagt att:
* Hemma kan vara vad som helst, men förhoppningsvis känner du dig trygg där.
* För mig är hemma olika. Halmstad, Göteborg, min hållplats, personer, sammanhang, flygplatser...
* Språk kan få en att känna sig hemma.
* Språk ger samhörighet. Jag blir arg när man tar ifrån någon rätten att leva ut hela sin person genom att förbjuda denne att uttrycka sig på sitt språk.

Över och ut för nu.