Serie om konflikt

Tillbaka på HDK från några veckors praktik betyder back to blogg!
_________________________

-Nu ska ni göra en serie om konflikt!
Spännande! Jag som älskar serier. Som tycker konflikter är ett fascinerande fenomen, som genomsyrar allt. Som är fruktansvärt, som är spännande, som är givande, utvecklande... roligt? (Ibland.)

Men vad är en serie? Vad är en konflikt? Jag fastnade. Surfade runt, läste otaliga definitioner och artiklar, diskuterade, gick på utställning på serieveckan osv. Sedan skaffade jag böcker. Bland annat Gunnar Krantz och två Nina Hemmingsson. Precis när jag skulle gå till kassan såg jag ”Kunder som köpt denna bok köpte även...” och så en nästan gratis bok som fullkomligt skrek på mig. Liv Strömquists ”100% fett”. Aldrig hört om henne innan, men den verkade ljuvlig och kostade två tjugor. (Billigare än en veckotidning, typ. Förresten, veckotidning!! Vilket crap! Det vill jag skriva om, men låter bli. Får ju inte bli hur långt som helst, det här inlägget. Jag får helt enkelt lära mig att blogga oftare, visst?) Men i alla fall. 100% fett är underbar! Jag skrattade högt (och lite elakt) mig igenom hela boken. Skaffa den! Skaffa den. Skaffa den. Nästan lika underbar som Nina Hemmingsson, om vi ska jämföra. Och det ska vi.

Efter att ha plöjt igenom lite olika serier kände jag mig mer på det klara och taggad, delvis tack vare Gunnar Krantz´s peppande lilla bok. Jag kände att jag ville teckna enkelt, inte för mycket plotter i bakgrunden eller med en massa skuggningar osv. Less is verkligen more när det gäller serier, tycker jag. Jag började skissa. Gjorde en fräck serie, som blev för fräck. Hård, elak. Jag vet inte. Men mesjag kände att ”halledudaneda och göta petter det här går inte för sig” så jag började om. Höll på såhär ett tag och muppade mig, samtidigt som jag ägnade tid till att sakna mitt gamla jag. Till slut kände jag att jag inte ville göra en för personlig konflikt, så jag körde på en lite mer allmän variant. Den handlar om en lärare som kommer ny till en klass hon blivit förvarnad om ska vara ”stökig”, och om hur hon där blir testad av framför allt en av eleverna varje jävla morgonkvist i två veckor. Tills hon får ett smärre utbrott, vilket visar sig ge frukt.

Serien är inte helt verklighetsbaserad, skall tilläggas, och det är heller inte nödvändigtvis jag som är den där läraren med ljus lugg och glasögon. Det bara blev lite likt. Serien ska skildra hur lärare, både jag själv och lärare jag följt under praktiker, provar olika bemötanden och metoder för att få eleverna att lyssna. Framför allt sker ju detta med elever man inte riktigt känner ännu, de vill känna av vem man är och var man står, vilket förhoppningsvis är ömsesidigt. Sedan när man uppnått en ömsesidig respekt behöver man ju inte lägga så mycket energi på sådana här onödiga konflikter, när elever och lärare vet var de har varandra, när alla vet vad som gäller och känner till rutiner och ramar. Jag blir så frustrerad när jag ser lärare som inte har den här ömsesidiga respekten och relationen med sina elever, där varje dag med klassen är som deras första. Där det dagligen och ständigt blir en massa långdraget och onödigt tjaffs, falsettskrik och ofta även eftergivanden för att läraren inte ”orkar”. Då blir jag darrig inombords, men håller minen utåt. Förutom en gång då jag faktiskt ”bröt in”, höjde rösten för att få allas uppmärksamhet mitt i allt kaos. (Kaos = elever som skriker, springer omkring, kastar saker och en lärare som för hundrade gången fullständigt skiter i situationen och bara fortsätter sin högläsning utan att ETT ENDA barn lyssnar.) Det var inte svårt att få deras uppmärksamhet egentligen, jag pratade lugnt ”allvar” med dem och tog sedan över hela lektionen, vilket resulterade i att läraren kanske blev trampad på tårna, men jag kunde bara inte se förfallet. Tänkte att det var värt en krossad relation med läraren om det nu kunde ge denne en signal? Jag vet inte. Men ibland går det bara inte att sitta där på sin tilldelade stol och vara observerande VFU-praktikant med rätt att anteckna. Eller? (Detta handlar inte om den handledare jag haft nyligen, utan någon gång under mina år som lärarstudent har detta hänt. Det kan alltså vara någon av de ungefär 20 lärare jag följt i olika områden och städer sedan 2005. Tillräckligt anonymt, hoppas jag.)

Serien jag gjort handlar för övrigt inte om det klassiska ”mössa på eller av" för att ha mössa på i klassrummet ser jag inte som ett problem egentligen. Många har ju till exempel sjal, så varför då inte mössa? En dag kom en av mina elever som brukar ha sjal på sig till skolan med mössa i stället. ”Jag pallade inte sjalen idag” förklarade hon enkelt för sina kamrater och mig. Underbart! Skulle jag då hytta med det knotiga lärarfingret och säga ”Nej, nej, av med mössan och på med sjalen, eller så får du gå utan huvudbonad som ”alla” (hälften) andra.” -Skulle inte tro det va.

För övrigt tillhörde jag själv en av dem som ville ha mössa på mig ibland i högstadiet och gymnasiet, det var ett plagg som vilket som helst tyckte jag, och jag trivdes i min mössa. Ofta fick jag ”strida” för min ”rätt” (som jag såg det) att behålla min trygga mössa på, men ibland fick jag kuva mig och med svansen mellan benen ta av mössan. På med luvan i stället, då, och rubbad dag. Det kan vara känsliga grejer, det där. Mössan kan kännas trygg, faktiskt. Ungefär som långt hår som hänger för halva ansiktet, det kan också vara skönt ibland när man är teeny och vilsen, faktiskt. Det vet jag, så jag skulle aldrig kräva av en elev att ta av sig sin sköld bara ”för att”.

Så min seriekonflikt handlar alltså inte om huvudbonadens vara eller icke vara i klassrummet, utan i serien handlar det om vantar, skor och hela baletten som eleven ”vill” ha på sig i klassrummet. Egentligen handlar det bara om att testa gränserna, testa läraren, och när det till sist visar sig att den här läraren inte kommer att ge efter, då blir eleven trygg i det. När h*n vet vad som gäller, blir h*n mer harmonisk tack vare tryggheten med ramar och rutiner. (Som omväxling. Morr.)

Om jag skriver lite som i gåtor så är det på grund av att jag på grund av regler inte kan skriva så öppet om allt som jag egentligen kanske skulle vilja.

Översiktsbild: