Nya basgrupper. Nytt projekt. Tema:
konflikt
Först tänkte jag att jag inte skulle göra för personligt, utan om mer allmäna konflikter. Vardagskonflikter som vi alla mer eller mindre kan känna igen oss i. Småsaker som växer till oproportionerliga, krigsartade gnabb. Kanske lite knorrigt sådär, så att folk och fä fnissar igenkännande och utbrister. "Jamen precis sådär är det ju, hihi så löjligt egentligen, där satte du fingret på det Annie."
-Distans baby.
Så blir det inte.
Jag är så uppfylld av inre konflikter just nu att det drar inåt ditåt hela tiden, hur jag än försöker krysta fram allmäna konflikter à la ärta.
Jag kommer på nytt stoff hela tiden, situationer där mina inre konflikter pockar och petar på mig. Självklart är jag (oftast) duktig och döljer detta. Men längst bak i min kalender fylls bladen. Där jag börjat lista och skissa varje gång det dyker upp konfliktartade situationer inom mig, varje gång jag brottar ned mig själv för att inte blotta dessa triviala (som det faktiskt oftast är) konflikter in public. Min kalender får ta mycket skit, skulle man kunna uttrycka det.
Grupphandledningen i torsdags var som en bal på slottet. (Alldeles... alldeles underbar.) Jag kom dit ganska förvirrad, med en eventuellt ungefärlig idé. Sex timmar senare kom jag kom därifrån enormt förvirrad, med en miljon tankar och uppslag men utan en blekaste aning om i vilken ände jag skulle börja, eller ens hur jag kände. Men jag vill utbringa ett rungande taaack till gruppen och M, för att ni är så bra. Jag tyckte det var både jobbigt och skönt att prata i torsdags, men tack för att ni är så fina och för att ni får mig att våga prova. Och för att ni delar med er av er och ert, vi kommer att göra värsta grymma projekten nu! Det känner jag.
Jag vet inte var jag ska börja jobba, men tankarna går varma ungefär varenda minut, och jag känner mig ganska lugn i att inte veta vad jag ska göra rent konkret. Jag ska "bara börja", som M sa, och så får jag se vad det landar, om det landar. Idag har jag målat. Med färger jag "känner för", utan att det blir något. Sjukt udda känsla för mig! Olikt mig att bara göra, utan att ha ett mål, utan en produkt färdig i tanken. Men allt runt mig nu för tiden är olikt, så det börjar kännas lite vant. Att inte veta, och att bli överraskad över mig själv, vem jag är och vad jag gör.
Det här projektet känns läskigt och spännande, och jag har ingen aning om var det kommer att sluta. Kanske i att jag bangar och börjar massproducera ironiska seriestrippar. Ger ut ett panikartat fanzine och sitter och skrockar för mig själv över min krystat vassa tunga. Hoppas inte.
___________________________________________
Förresten...
...var jag och några från klassen i onsdags på utställningen Samtidigt i Borås. Fantastisk! Särskilt Astrid Sylwan och Linn Fernström blev jag smått betagen av. Man kunde inte bli annat än sugen på att måla, stort. Åh. Klicka in och kolla på Borås konstmuseums hemsida, där finns filmklipp där Astrid berättar om sin teknik m.m.
Tänk dig den här i size några meter gånger några meter, med en ljuvligt massa lager, struktur, lyster och detaljer. Då kan du nästan få känslan av hur den var på riktigt. Eller ett uns av närheten av nästan. (Astrid Sylwan)
fredag 24 april 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
varför skulle duktighet ligga i att klara sig själv? glöm inte att du har vänner som fakiskt vill lyssna och förstå...
kramar!
Hej Annie! Känner samma tankar som du när jag lämnade torsdagens möte på skolan. Först trodde jag att jag hittat enlätt uppgift men efteråt KOM alla tankarna på en och samma gång. 6 timmar analys av varandras konflikter tar på tanken. Håller med dig att vi har en bra och öppen grupp alla vill och vågar dela med sig. Jag känner lite som du att jag har hundra ideer men vet inte var jag skall börja. Jag tänker på dina tankar du förklarade för mig hade det blivit en jättestor tavla med alla de ord du tänker klotrade i olika storlekar ocj färger. Men det är jag du skall göra det du kännner för. Ge gärnet mvh Fredrik
Jag är imponerad över att du e så modig ändå och bara gör... tror att jag lider lite av samma "syndrom"... Att alltid ha en vision av slutresultatet innan jag påbörjar något, menar jag. Tyvärr inser jag att slutresultatet aldrig blir detsamma som min vision så jag ska nog anamma "bara göra"!
Fortsätt göra det du gör för d e GRYM!
Skicka en kommentar