My kid could paint that

På måndagens frukostsamling visades det en 83 minuter lång dokumentärfilm som fick mig att direkt efteråt vilja ut och gå långt långt, alternativt sparka på stolpar. Den var så stark tyckte jag, ”My kid could paint that”. Kan ni också känna så? Att ni vill få tankar/intryck ur er genom att liksom gå ifrån det, eller genom att vara lite utagerande? Det kan jag. Fast oftast väljer jag förstnämna alternativ, att gå. Förutom i somras, på barnbyn. Då hade jag förmånen att få brottas med Helena ibland, när vi var arga. Det var bra! Saknar det. Jag kanske borde börja i boxning eller så?

Men filmen var det ja... Marla är en vanlig fyraåring som målar ovanligt. När en konsthandlare får upp sina dollarögon för henne så börjar det knaka i Marlas liv, och hon blir en berömd och överanalyserad vante som kastas fram och tillbaka i en värld av sensation, kapitalism och mediamakt. Allt medan föräldrarna ömsom leende, ömsom förfasat, upprepar sitt mantra
”We only want what´s best for her”...

Se filmen och skaffa din egen uppfattning! Den är mer än värd en titt, den kräver en. (Kanske att jag kan få låna den av Lina, och sen kan det hända att jag också har den. I så fall går den att låna av mig sedan, menar jag.)