Jag ba "Jag är ironisk!"

Jag blir frustrerad när folk inte förstår när jag är ironisk. Jag menar inte frustrerad som i frustrerad på dem, utan frustrerad på mig. Varför kan jag inte lära mig att alla inte greppar min "ironi". (Eller vad man ska kalla det.) Ibland blir jag missförstådd när jag är ironisk, utan att jag fattar att jag blir det.

Så ibland blir jag ifrågasatt av förvånade vänner, som nyssen, då en vän undrade vafan det var för kommentar jag skrivit i Hanna Fridéns blogg den där gången egentligen. (Som jag bloggade om, bara en sådan sak.) Vännen min trodde alltså att jag på fullaste allvar ville meddela fröken Fridén att jag tyckte hon hade fin hy samt att jag ville rådfråga Fridén om huruvida jag med sax skulle klippa bort min mouche eller ej. Då känner ju den här vännen ändå mig, menar jag. Tänk om någon läser som inte känner mig, fint intryck de får när uppenbarligen inte ens mina nära och kära alltid förstår min ironi.
Men ja, varför inte tolka det som att jag vore allvarlig i det här med Fridén, för det är ju verkligen inte kul eller fyndigt på något vis, det jag skrev. Jag vet inte varför jag skrev det över huvud taget, men det var ironiskt. På ett icke humoristiskt sätt. Makes sense? NO. Jag måste sluta. En lite spännande tanke som slog mig är hur många av alla mina ungefär två läsare som tror att jag menar allt på allvar som jag skriver. Till exempel Hanna Fridén-inlägget. Det kanske inte var någon som fattade att jag drev. Ni kanske satt där och ba "Oj, så ytlig hon är, och åh nej ska hon klippa sig själv i ansiktet för att få bort en prick, aaj, saxfjolla!" Folk kan ju tro att jag är HELT. Och DET vore ju HEMSKT.

Se där kom det igen. Jag är ironisk utan att vara det på ett humoristiskt sätt. Jag vet inte vad det är. Jag driver med... mig själv? Eller med bloggosfärens kultur? Vad tror ni?

Att jag bara orkar? Men jag ska gå in i mina inre konflikter nu i och med projektet "konflikt" vi startat, analysera och dokumentera mig själv. Detta med min icke lustiga ironi ser jag som en (hysteriskt liten) del av det.

Angående bilden (till höger) så är det ett exempel på ej lustig ironi. Undrar hur många som förstår att bilden är ironisk utan att få det berättat för sig? Nike gjorde det, vilket gjorde mig glad, glad, glad! En av mina lärare alltså. Hon är en kännare, hon.

Kan helt off topic tillägga att jag tycker mycket bra om ordet "ba". På allvar nu alltså. Jag och Ba har åter funnit varandra. Det är ju ett genialt ord faktiskt, när det kommer till återberättande. Jag finner ingen motsvarighet?
* "Jag ba..." och så gör man en min för att illustrera hur man kände sig. Fantastiskt. Vad skulle man annars säga? "Och då kände jag mig såhär..." och så visar man minen? Nej?
* "Jag/du/han/hon/vi ba..." och så citat. Annars skulle man få säga "Och då sa jag såhär.... Och så svarade hon som så att.... vilket de replikerade med ett......" osv. Nej, bevare mig väl.

Då föredrar jag helt klart "ba". Så enkelt, levande och oladdat... helt enkelt genialt. Ordet är för övrigt stommen i min nya (tänkta) serie. Tiden får utvisa om serien får se dagens ljus, men får den det... då är det Ba-form som gäller! Ba, I love you!