Första veckan i mitt andra liv.

Det är lite jobbigt att erkänna men... Second Life har trollbundit mig. Lite. Det började i onsdags med att jag omsorgsfullt (som fan) skapade mig ett andra jag. Observera kärlekshandtagen jag lagt till, för så skulle det fanimej se ut på mig om jag hade slickade tights like that och en tröja som inte ens täcker magen. Och mer normala kläder än så hittade jag inte for free. Sedan sprang jag runt och testade mina olika moves och egenskaper. Det var kul. Tog tydligen 4 timmar upptäckte jag när jag avslutade. Det kändes som en och en halv timma, max. Läskigt hur tiden bara kan försvinna sådär när man sitter vid en skärm och tycker sig göra en massa. Men egentligen gör man ingenting.

Jag och Lovisa stämde senare i veckan träff på diverse platser. Vi shoppade gratis kläder, chillade på ett lattefik tillsammans med en amerikan och en engelsman. Vi besökte Norge och Sverige, upptäckte att det ska vara fest i den svenska skärgården den 20 december och kände ett visst sug att kanske faktiskt gå på den. Sedan var vi på ett fancy hangout där vi mötte folk med så snygga outfits att jag nästan skämdes lite över mina tights och armytröja. Först tyckte jag att det lät väldigt muppigt att betala för att köpa virtuella outfits, att det skulle jag aldrig göra. Men nu vet jag inte längre. Det var onekligen lockande, och jag tog mig en svängom i butikerna jag fick tips om från the fancy people. Köpte inget, men kan faktiskt förstå dem som gör det. Nu. (Läskigt.)

Veckans höjdpunkt var nog ändå discot. Där hettade det till mellan mig och Lovisa vill jag lova. Vill knappt skriva ut vad vi gjorde alltså, men jag kan säga att det utvecklade sig till en högst intim dans. IRL-jag kom på mig själv med att inte vara speciellt tystlåten i min förvåning, för det här var verkligen chockerande för en stofil som mig. "-Men Lovisa... Lovisa! Jag tror fan att jag ...... dig nu!" Helt utan reflektion över att vi ju faktiskt var långt ifrån ensamma i datasalen. Fascinerande hur virtuella världar kan få oss att... försvinna. Som tur var så var det lättsinniga studenter runt omkring oss, som faktiskt till och med uttryckligen sa att vi var ganska underhållande. Efter "dansen" torkade min karaktär (just här vill jag inte skriva jag) av handen på sina byxor. Do I need to say more?


Det började lite lätt...

För övrigt slog det mig så otroligt mycket porr det finns på Second Life. Till exempel hamnade jag en gång på någon slags porrklubb där jag blev erbjuden att sälja sex för pengar. "Då kan du köpa snyggare kläder sedan." fick jag veta. -Prostitution nej tack, tänkte jag och skulle just till att lämna stället när jag motvilligt la mig och juckade på golvet. (På grund av en felklickning.) Uäck! Ctrl + Alt + Delete kom automatiskt och så var det dags för kafferast. IRL alltså.

Tankar...
Jag gick in i Second Life med inställningen att "Ja, det här kan ju vara kul att prova." Jag satt och läste på internet om andra som blivit så fast i Second Life att det verkligen blivit vad namnet betyder; ett andra liv. De arbetar här, tjänar riktiga pengar, köper saker för riktiga pengar, har förhållanden... Jag skrattade förfärat över historien om ett par som var gift IRL, men som hade skilt sig för att den ena hade varit otrogen i Second Life. -Helt sjukt! tänkte jag. Då. Kanske delvis fortfarande, men nu kan jag ändå lite förstå. Second Life är verkligen medryckande, och även jag levde mig in i världen på ett sätt jag inte trodde jag skulle/kunde. Jag glömde både tid och rum och när jag förflyttade mig mellan platserna, så kändes det verkligen som att jag på riktigt var på väg. När jag satt i chillrummet med en massa folk och snackade kände jag gemenskap. När Lovisa och jag "dansade" blev jag faktiskt nästan generad. Och så vidare... Jag kan förstå att man kan uppleva känslor via Second Life, och då känns det inte så främmande att det för vissa upplevs vara "på allvar". Läskigt men fascinerande.


Kommer jag fortsätta hänga här? Innan jag började SL:a trodde jag aldrig det, men nu är jag inte så säker. (Kolla min fräcka gest "vet inte". Höhö.) Dock känner jag mig inte särskilt lockad av att gå in och hänga där "ensam", jag vill nog i så fall stämma träff med någon IRL-person så att man kan fula sig ihop. För det är fortfarande det det handlar om för mig mycket, att liksom lite driva med det hela. Som en ursäkt? Kul är det i alla fall. Joina festen i Second Sweden i morgon kväll, anyone?