blandad kompott. och relevans. enligt mig. och det är min blogg.

Veckan som gick bjöd på lite av varje och jag väljer att skriva om det som berörde mig mest. Jag är inte på 42-kilo-spaltmeter-humör.

På måndagen visades ett gäng bra filmer som på olika sätt behandlade begreppet identitet. En av dem var dokumentärfilmen "Please, vote for me!" som hos mig framkallade äckel, ilska och faktiskt lite tårar. Sistnämnda, men i större dos, framkallades även hos de barn i Kina som i filmen får "prova på" demokrati, och därför får i uppdrag att rösta fram en klassrepresentant. Uppgiften tas på fullaste allvar av alla inblandade och genererar i manipulation, smutskastning, gråt och fusk. En hel del "coachning" och hets från lärare och föräldrar gör inte saken bättre. Filmen framkallade mycket känslor, och jag hade önskat en diskussion i klassen efter en så stark film, så att man kunde ventilera och utveckla sina tankar tillsammans i gruppen, men det blev några ord över en kopp kaffe i stället på rasten.

"The delicious" var en härlig film egentligen, men som påminde mig mycket om en viss elevgrupp jag arbetat med tidigare. Detta gjorde att det stundvis kändes som en skildring av en dag på jobbet. Jag kunde inte riktigt hänge mig till detaljerna, såsom de "lustigheter" huvudkaraktären hade för sig, som övrig publik fnissade förtjust till. Det kändes för mig ganska vardagsmat. Om jag däremot ser till filmens helhet och handling så var det en fin film, som absolut faller inom spektrat för identitet, att finna sig själv och våga vara som man vill och känner sig.

I dokumentären "Stranger in her own city" fick vi följa 13-åriga Najmia och hennes vardag. Hon bor i den muslimska staden Yemen, men vägrar att bära slöja. En intressant skildring om en oerhört stark tjej som löser de flesta situationer med hjälp av en oslagbar kombination av skinn på näsan och oemotståndlig charm. Ledsamt nog talade eftertexterna om för oss att sju månader efter inspelningen hade hon börjat använda slöja ändå, på hennes faders uppfordran. Najmia -Kan du inte flytta "hem" (om jag hade ett) till mig!? Jag adopterar dig utan att blinka, och kommer vara stoltast i världen över dig! Underbara människa.

På tisdagen gästades vi av Rasoul Nejadmehr, en mångkulurkonsulent som inte behövde mer än att öppna munnen och jag var fast. Han talade mycket om inkludering och exkludering utifrån kulturbegreppet, och varenda ord han sa var av vikt. Bra, hemskt, intressant, förvånande, upprörande, roligt eller bekräftande. Ett exempel etsade sig särskilt fast i mitt huvud, och sedan dess har jag dragit exemplet för alla som velat/orkat lyssna. Nämligen det om att ifall en iransk man misshandlar sin fru så skyller vi gärna på kulturen, medan ifall en svensk man gör samma sak så hänvisar vi till att han är galen. Orättvist till tusen. Ja, Rasoul var en medryckande man som jag hade kunnat lyssna på hur länge som helst. Alternativt om och om igen om han fick slut på nytt. Men det skulle nog inte hända i första taget, påläst, insatt och engagerad till tusen. Försökte googla om han skrivit en bok men hittade inget. If he ever - läs!

Föreläsningen på fredagen av Oskar Broberg handlade om hans C-uppsats "Mästaren och hans folk", ekonomisk historia. Det var inte riktigt min kopp. Detta är min blogg och jag ska vara ärlig. Okej. Jag var uttråkad, blev rastlös och nästan lite arg. Sådär löjligt som bara jag kan bli ibland när något, enligt mig, är riktigt tråkigt och orelevant eller fjolltöntigt. (typ filmen Mama Mia som var så töntig att jag skakade av ilska.) Den här föreläsningen faller inom den först nämna kategorin; tråkigt, och jag kunde inte se relevansen riktigt. Den fick mig kanske inte att skaka likt Mama-Mia-ilskan, men jag blev rastlös, satt och ritade trotsiga bilder i mitt block och tänkte en och annan mörk tanke. Tilläggas kan att jag var trött, egentligen ganska ledsen och jag har aldrig tyckt att historia är mer än ett nödvändigt ont. Tur att vi alla är olika, kläm kläm!

Dock är jag imponerad av vissa klasskamraters fina bloggreflektioner kring föreläsningen i fråga, och ganska lättad att inte alla kände som jag. (Även om jag vet att jag inte var ensam, muaaha.) Säkert hade föreläsningen kunnat ge mig mer om det inte vore för mitt sinneslag dagen till ära. Om jag kämpat lite mer med min uppmärksamhet och attityd. Men en stor eloge till Oskar för den trevliga inledningen, då han lät oss presentera oss själva och säga kort vad vi tycker om kursen vi läser. Det gav mycket att få höra varandra sätta ord på kursen tycker jag. Så tack för det, Oskis. Ett bra citat hörde också inledningen till och var följande: "Ingen kan bli till utan att komma någonstans ifrån". Alla har ett giv. Så sant, så sant.

Omvändning

Ni som känner mig vet vad som hänt. Jag orkar inte, eller vill inte, skriva om det såhär publikt. Just nu i alla fall. Hoppar därför här i bloggen över ett utav de mest dramatiska kapitlen i mitt liv, ett utav de absolut hemskaste. Det är egentligen inte för att jag inte vill prata/skriva om det, utan för att jag helt enkelt inte känner för att sätta mig ned och redogörande författa om det. Just nu. Det kanske kommer en annan gång. Eller lite då och då. Eller inte alls. Men en sak är säker, detta är något som förändrat mitt liv. Jag kommer att lära mig att leva med det. Men just nu känns det tungt. Jag är på något vis tacksam över vissa detaljer i omständigheterna, och glad över att jag har fina människor runt mig. Tack ni underbara som ställer upp för mig!

Och snälla alla... Var inte rädda för att prata med mig! Om vad som helst, eller om det som hänt. En vän idag ursäktade sig en stund efter att hon berättat att hon hade det mysigt nu när hon julpyntat hemma. Hon tänkte ungefär 42 steg längre än vad jag gjorde, jag förstod inte ens ursäkten! Men hon fick i alla fall dåligt samvete av vad hon sagt, och så vill jag ju inte att folk ska känna! Eller som en annan som ursäktade sig härom dagen efter att ha beklagat sig om något problem hon hade, hon menade att "Jag ska inte klaga, du har ju det värre." Men tänk inte så! Var bara som vanligt, jag är samma jag som förut, om än lite ruckad på. Jag, som också kan tycka att en överdådig tenta är det mest centrala problemet on earth. Som också kan känna mig uppriktigt förstörd av att inte hitta drömskorna i rätt storlek i butiken... Bara inte just nu. Men jag är fortfarande jag! Och jag tål frågor. Jag tål er vardag, den som också brukade vara min. Som kommer att bli min igen. Dessutom är jag bra på att säga ifrån om jag nu inte skulle vilja prata om saker och ting vid något tillfälle, så det så. Så snälla, var inte rädda. Jag är rädd att folk ska vara rädda... Det enda är att jag just nu här i bloggen inte känner för att redogöra för vad som hänt. Kanske någon annan gång. Kanske aldrig. Ni som behöver veta vet, tror jag. (Eller fråga.) Jag tar en dag i taget och låter mig själv vara och känna som jag är och känner. Dag för dag. Och ska jag vara uppriktig så är det faktiskt inte det enda jag tänker på. Längre. Redan. Även om det hela tiden finns i mig, så finns det trevliga stunder också. Tack vare mina fina människor runt omkring mig. Kärlek.

HDK-veckan/Yeah-veckan, vilket som.

En vecka då alla studenter på hela HDK blev till en enda stor familj. Eller?

Nu såhär i efterhand har jag förstått att alla inte var lika tillfreds med veckan i fråga som jag faktiskt var. Jag har nog mycket vår eminenta grupp att tacka för att veckan var så sprudlande. Gul-grå gruppen, yeah! Det var till och med så att det kändes lite vemodigt när det mot veckans slut var dags att skiljas åt, men det vågade jag inte riktigt erkänna in public, vad ska folk tro liksom. För aspekter som "Vad ska folk tro, vad ska folk säga" är ju sådant som jag brukar ta stor hänsyn till. (Hmm, whats up med mig.)

Nåväl, veckan var fin, och nedan kommer axplock från den i bildform med halvberättande kommentarer.

Första dagen fick vi i uppgift att gestalta ordet "hem" på valfritt sätt i en upptejpad ruta på aulans golv. Aulan var nämligen det rum där alla vi som fått en gul prick i pannan höll till, ett stadigt gäng om kanske 100 personer? (Nej, nu överdrev jag nog, men vi var många, okej?) Vi i den förtjusande gul-grå gruppen var dock 10 till antalet, och med en härlig gänganda antog vi oss första uppdraget. Ovan syns vår gestaltning av ordet "hem". Vad som kanske inte framgår av bilden är att detta är ett avancerat bygge med en sällan tidigare skådad detaljrikedom. Exempelvis fanns gömda inre gångar för människor i verklig storlek samt otaliga finesser för personer i mindre skala, såsom repstegar, balkonger och handmurade entréer. Höjden på detta bygge låg på åtskilliga meter. Vi snackar omfång, min vän. Yeah. (Jag är på superlativhumör, låt mig vara det.)
(Lovisas bild. Tack för lånet!)


En annan dag kom vi till en, utav en annan grupp färdigbyggd, stad. Vi fick nu i uppgift att på valfritt vis gestalta ordet "möten". Vi fick tillägga, ändra om, rasera, vad vi ville så länge vi inte tog bort material från platsen. Staden var fin och vi kände vördnad. Så vi bestämde oss för att bara addera "saker" till den färdiga staden. Och inte vilka "saker" som helst, utan nämligen oss själva i miniatyrer! Fenomenalt var ordet som upprymde oss när vi ivrigt satte igång att tillverka oss själva, för att mot slutet av dagen placera figur-oss i staden. Och vilket resultat sedan! I alla fall i rolighetssynpunkt, det var så kul att Lovisa och jag inte ville gå hem. Men till slut gjorde vi det ändå.


Sista uppdragsdagen var på torsdagen, och vi i den gul-grå gruppen anlände till ett uppriggat hotellrum där uppgiften var att göra om det hela till ordet "struktur". Vi ägnade en stund till att beundra uppfinningsrikedomen hos föregående grupp, med enkla medel hade de på ett fyndigt sätt skapat ett hotellrum med roliga detaljer. Efter beundransstunden bestämde vi oss för att förvandla det hela till ett desto mer dramatsikt rum, för att inte säga brottsplats.

Eller... crime scene, låter ju onekligen lite... hetare. Djis, jag är polisserie-skadad. Hur kan ordet brottsplats förknippas med hett? Får inre syner om heta poliser som liksom väser orden crime scene, något kisandes med ögonen. Alternativt Anna Pihl: Brrrøddsplædds! -Nej. Så abrupt tog den synen slut. Well, gul-grå gruppen went kriminaltekniker this day! Yeah. (Många yeah idag, men detta var en vecka i yeah:nas tecken.) På den här bilden ser ni Lovisa Huss och Annie Pihl tejpandes offrets kontur. Möjligt motiv till mordet skulle kunna vara missunnsamhet utav offrets avundsvärda och häpnadsväckande språkbegåvning. Och hur tänkte vi struktur i detta? Jo, för att kunna utreda ett brott av den här kalibern måste man som kriminaltekniker strukturera. (Yeah.) Kanske kan min och Lovisas småskaliga hangup på polisserier även haft ett finger med i spelet, vem vet.

Notis efter lexikons inblandning: Brottsplats på danska heter gerningsstede. Hmm. Mindre hett. För tankarna till en stad varifrån en gärningman härstammar? Eller en upprensning av tankar? Hjärn-städning. Ohett var ordet.

The crime scene. Väs.
(Lovisas bild, tack Lo!)


Här hittades offret. Observera fingrarnas mystiska position.
(Lovisas bild, tack igen!)

Fredagen avrundade denna yeah-vecka med redovisningar. På bilden syns minglandet i aulan där besökarna kunde se det vi i de olika gula grupperna gjort som sista uppdrag. I mitten mellan de svarta monterväggarna finns det vi i den gul-grå gruppen gestaltat senast, vår crime scene. Sedan bjöd de andra grupperna på redovisningar i varierande form, till exempel egengjorda Alienfilmer i humorns tecken, offantligt roliga!

Sammanfattningsvis en mycket bra vecka enligt mig. Kreativ, rolig och intressant. Det var kul att samarbeta med elever från andra utbildningar på skolan, och det var finfina resultat och redovisningar från samtliga grupper. Att fredagen sedan utmynnade i festligheter i skolans café/bar utgjorde pricken. Yeah.