Pärlplatteprojektet

Jag hade som sagt till en början svårt att bestämma mig för vilken av mina idéer jag ville sätta i verket när det gällde street art projektet. Först var jag inne på att ge en viss intetsägande vägg i stan en makeover tillsammans med Lina, men vi insåg snart att våra visioner både var orealistiska och tama, så vi övergav väggen till sitt öde. Därefter var jag inne på att ha pensionärer i miniformat, läs 7-8 cm höga, till att göra goda gärningar och trevliga saker i stan. Till exempel sopa ihop fimpar till högar mångfaldigt större än dem själva, måla kärleksfull grafitti, bada nakna i den för dem stora "fontänen" (dryckesgrej) och så vidare. Jag tänkte i så fall att jag skulle fotografera Kerstin och Kent (som de heter) när de gjorde sina grejer, en bild nära och en bild på platsen runt omkring där de bara syns som små prickar på bilden. (Inspirerad av fantastiska "small people", ja.)



Men till slut blev det ändå mina nyfunna bästisar, pärlplattorna, som fick agera objekt för mitt projekt. Under hela tiden som jag försökte rikta in mig på Kerstin och Kent och deras göromål, så var det ändå hos pärlplattorna mitt hjärta (öh?) fanns. Jag satt nätterna igenom och pärlade tills fingrarna fastnade i något konstigt slags pärlnypgrepp, då gick jag och la mig. För att sedan gå upp dagen efter och göra en morgonpärlplatta till morgonkaffet, följa upp med en förmiddagsplatta, fortsätta med att påbörja en lunchplatta och så vidare. -Besatt sa Lina, och jag kunde inte neka där jag stod på Panduro och nästan svettades i extas över det breda nyanssortimentet.

Nedan har jag valt ut några utav de pärlplattor jag alltså gjort och limmat upp på strategiska platser i stan. De sitter/satt runt Kungsportsplatsen, Brunnsparken och gatorna där omkring. Själva monteringen utförde jag en kväll/natt tillsammans med Lina & A från klassen. (Samtidigt som vi också verkliggjorde deras fina projekt.) Det var en fantastiskt kul natt! Och lite spännande också. Jag vet inte om det är jag som är dumdristig (vilket är ganska vanligt förekommande tror jag) men jag tyckte aldrig att det var läskigt eller att det kändes tveksamt att limma upp mina, ibland smått vandaliserande, pärlplattor med cementlim för utomhusbruk. Spännande kan jag sträcka mig till. Speciellt när jag skulle sätta upp pärlplattorna på bankomaten som ju är videoövervakad. Ned med mössan till ögonen och upp med halsduken ovanför näsan, upp med luvan och limma limma! springa springa! Tjejen som stod och tog ut pengar i automaten brevid låtsades helt resolut att inte se. Inte en milimeter att hon avvek med svenssonblicken från sin lilla lysande bankomatskärm i nattens mörker. Då stod jag ändå typ 30 cm från henne och limmade pärlplatta för kung och fosterland. I hennes gula ruta dessutom, ni vet de där gula strecken på marken som man ska respektera och ej överskrida när någon står och tar ut pengar. Hon märkte inte ens mig. Intressant.

Med mina pärlplattor på dessa utvalda platser ville jag få någon att reagera, tänka en extra tanke. Har bara någon gjort det så är jag nöjd. Jag ville också ge stan lite mer liv, även om bara pyttelite. Har jag gett det så är jag nöjd.
-Är jag nöjd?


Brunnsparken.


Placerad mittemot flitigt använd spegelvägg.


Topshop.


Flickor på bänk.


Affären med de älskvärda idealen.


Prinsessa med skägg vill också åka kollektivt.


Observera grannen.


Videoövervakad. (Iih.)


Reflektioner

Genomförande;
Platsen vi hade var given; centrum utav centrums centrum i Göteborg; Kungsportsplatsen med omnejd. Det var utifrån detta faktum jag utgick när jag funderade över vad jag ville göra egentligen. Här är alltid fullsmockat av folk på dagtid, men ändå ser man inte direkt en enda människa. Bara folk. Jäktande figurer. Jag funderade länge fram och tillbaka över vad jag ville göra med denna plats. Vad jag kände spontant var att jag ville få folk att tänka en extra tanke, om så bara en endaste tanke. Jag ville smycka och klottra upp mina tankar i området och smitta människor med dem. Vandalisera, skulle vissa säga, kanske även jag. Delvis därför föll till slut (som bekant) lotten på mina pärlplattor à la eftertanke. Detta eftersom pärlplattor är ett sympatiskt sätt att vandalisera, tycker jag.

Varför jag valde att limma upp plattorna nattetid beror även det på platsens myllrande dagskaraktär. På natten fick jag jobba någorlunda osedd och ostört, vilket kändes tryggt. För helt okej är det kanske inte enligt alla att limma upp sina dängor med cementlim i offentlighetens rum.

Resultat;
Några av mina pärlplattor togs ned fortare än kvickt, vilket jag hade räknat med. De som på ett utpekande sätt provocerade ett specifikt företag och de som satt på privatägda fastigheter rök redan på förmiddagen nästkommande dag. (Även om de i vissa fall satte ärr utav cementlim, hehe.) Kommunalt ägda pärlplatteplatser är däremot fortfarande pärlplattebeklädda. Det tycker jag är trevligt. Då har jag ju faktiskt satt fysiska spår i staden. Delar av mig sitter kärleksfullt cementlimmade i stans stressigaste delar. Säkert skyndar så gott som alla bara förbi utan att veta att de passerar fragment av mig, men stannar bara någon upp, någon endaste, så är jag som sagt nöjd. Den extra tanken hos en människa som jag eftersträvar kanske dyker upp, och i så fall sätter jag inte bara fysiska spår i staden, utan även pyttepyttesmå mentala i människan. En tanke som kanske blir till ett (eventuellt bortglömt, men befintligt) minne, vilket är ett mentalt spår. Fint. Tufft.

Jag tycker mig själv se på staden med lite andra ögon nu. Jag ser. Möjligheter och detaljer överallt! Möjligheter som i vad man hade kunnat göra på olika platser, och detaljer som i vad som faktiskt redan är fint eller bra. Det är roligt att tänka på det viset, för det ger staden som en ytterligare dimension. Göteborg har blivit en plats att inte bara bo i, utan även att upptäcka.

Redovisningen;
Trots en heldag på trästol i aula med ocharmigt ljus hade jag inte tid att varken känna av träsmaken eller att reflektera över rygg-aj. Bra betyg på en redovisningsdag! Det var spännande att få se vad alla andra gjort utav sina projekt, och jag måste säga att jag är imponerad över resultaten. Själv var jag först ut på ”scen” utav alla sextio studenter till att redovisa, och jag tror att det gick bra? Vet dock inte så noga, minns knappt vad jag sa.

Vad jag dock vet är att detta projektet gett en ordentlig släng av mersmak! Mig blir gatorna inte av med i första taget nu. Jag har bara börjat. Mohahaha.