Pärlplattemani

sedan sist har jag pärlat, pärlat, pärlat. fått mani. för ja, det blev pärlidén. man ska väl gå på det man känner mest för tänkte jag till slut. jag var bara tvungen att älta lite innan jag bestämde mig för att det är okej att köra min pärlgrej, trots att en annan i gruppen bestämt sig för samma material (men på ett annat vis). det var ett bra beslut av mig. nu kan jag inte sluta poppa nya motiv i huvudet som jag vill få ned under strykjärnet. pilligt, roligt, ganska långsamt och tålmodigt, passar mig. och så luktar det bränd plast. men nu har jag pärlor överallt. i soffan, på köksgolvet (tur man inte har barn med luftvägar och grejer), mellan plankorna i rummet som jag inte får upp, säkerligen några i sängen, och till och med i kaffet hamnade det två små rackare.

förutom att sitta på min kammare och pärla har jag hunnit med lite annat också. som att hälsa på i M:s tio-personers-kollektiv igår kväll tillsammans med Lina. Förvånande välorganiserat boende och med en underbar trädgård! Och så luktade det bostadsområde, ungefär gräs, kall luft och asfalt. Hos mig luktar det mest stan och kullersten. (Men fågelkvitter på gården, det har jag faktiskt. Och ingen biltrafik. Så jag ska inte klaga.)

i morse var det dags för den sedvanliga (nåväl, andra i raden, men more to come) måndagsfrukostbuffén. graffitifilm, intressant. ont i magen. krångel i datasalen. men som löste sig. stan. mötte gruppen.

M:s installation av naturupplevelse var fin! han satt där på sin bänk i strumplästen med filt och såg så mysig ut, som en Mulle i kontrast till omvärlden. fågelkvitter hade han också fixat. det är så roligt att se hur folk bara går förbi och låtsas "inte se"/höra, alternativt glor som fan, men med det där ovärdeliga frågetecknet i ansiktet. människor är intressanta, fina, ofina, ovärdeliga, roliga och patetiska. Underbara och hemska. Jag älskar dem. Jag hatar dem. Jag är dem. Jag är inte dem.