En dag med Koola Anna

Igår hade en konstnär vid namn Anna Carlsson hand om oss (och de två andra klasserna) hela dagen. Hon visade axplock ur sitt konstnärsskap och gosh! Vilka tuffa grejer hon gjort. Aktioner i det offentliga rummet, typ. Ett utav hennes verk hade jag hört talas om, och fascinerats utav, sedan tidigare. Nämligen något så fantastiskt som att hon gjort vad jag aktivt valt att tolka som en parodi på musikaler. (Inte alls säkert att det är menat så, men i min musikalfientliga hjärna är det här ett helt enastående exempel på parodi.) Installationen gick ut på att hon drog ihop ett gäng ytterst blandade människor och lärde dem en smått corny, men fantastisk, dans. Sedan åkte de till olika platser (till exemepel kassorna vid en biograf), spridde ut sig och såg till att Fame spelades i musikanläggningen på stället. Då började alla "spontant" att utföra den i förväg intränade dansen på sin plats, utan att flamsa till det. Helt allvarligt och med inlevelse. Jag blev helt till mig i trasorna när vi fick se en videoinspelning av detta fantastiska spektakel! Åh.

På "tal" om det så var jag på filmen Mama Mia härom veckan. Anledningen var att jag verkligen ville träffa Pernilla, och lite för att jag tänkte att det kunde va gött att få det gjort. Att se filmen, för det bör man kanske göra, tänkte jag. Väl sittandes i salongen och cirka en minut in i filmen så börjar en utav rollkaraktärerna, mitt i en konversation, att sjunga! Ja, det är sant, hon SJÖNG fram det hon ville ha sagt till sina kamrater. Jag trodde inte mina ögon och öron och stirrade förskräckt på Pillis, men där var det frid och fröjd i minspelet minsann. Ett rofyllt och härligt leende var vad som mötte mig från Pillis´ sida, som förklarade att "Ja, det är klart att de sjunger när det är en musikalfilm". Och ja, det borde jag kanske förstått men eftersom jag inte trodde det var möjligt med så extremt surrealistiska uppbyggnader av respekterad vuxenfilm så tänkte jag godtroget att Mama Mia innehöll filmmusik utav musikalart. Men nej. Efter min fasansfulla upptäckt följde nästan två timmar utav sång, sång och åter sång. (Notis. Jag gillar sång, men fan inte som konversationsmedel!!) Utvalda partier var dessutom uppspelade i slowmotion med lite lagom porrig ljussättning och mycket hud, bröst, muskler och otroligt många floskler. Vad sägs om en spontan duett på stranden dikskuterandes livet i tonform, lite vackert hångel med fördelaktig ljussättning som sedan helt naturligt mynnar ut i att det kommer ett 20-tal män hoppandes och skuttandes för att bära iväg på de tu. Jajjamensan. Jag överdriver inte ett dugg när jag säger att adrenalinet mitt pumpade av ilska från och till genom filmens gång, ja ilska. Löjligt, men sant. Sånt här upprör mig något överdrivet mycket. Jag var så arg att jag blev varm och darrig, var tvungen att ta av mig till underklädeslinne. Ansträngde mig dock till det yttersta för att inte störa övriga åskådares upplevelse, så jag satt och var arg i smyg. Inte ens Pillis fick ta del utav mina inre vredesutbrott. (Förrän efter filmen.)

Därför älskar jag Annas installation utav en musikalliknande situation i "verkliga livet". Som en knäpp på näsan över hur otroligt surrealistiskt det skulle vara om en sådan sak hände "på riktigt". Fantastiskt, är ordet.

På eftermiddagen skulle vi göra ett light-street-performance à la Anna. Vi hade i förväg fått i uppgift att ta med oss en rörelse till skolan, men utan att veta varför. Nu skulle vi i grupper sätta ihop våra rörelser till ett slags rörelseschema, eller dans, och sedan utföra denna på olika spårvagnshållplatser i stan vid ett visst klockslag. Så himla roligt! Vår grupp gjorde en "dans" som vi utförde runt Vasaplatsens hållplats. En utav oss började, varpå vi andra (som låtsades att vi inte kände varandra) en efter en hakade på rörelsemönstret. Gravallvarliga. Otroligt roligt! Folk visste inte riktigt hur de skulle bete sig, vissa gick rakt igenom oss och tyckte nog mest vi var ivägen. Vissa glodde, och somliga till och med fotograferade. Från håll. Sedan avslutade vi och gick utan att röra en min. Vi möttes bakom korvkiosken och flabbade lite. Sen gick vi hem. Lyckat. Roligt. Vill mer.


M gör sig redo att "cykla förbi lite spontant" på snygg cykel och joina dansen.


E och M in action. (Vi andra syns ej i bild eftersom vi var rätt utspridda.) Oberörda förbipasserande, eller genompasserande.