Dagens heta: temperaturen, solskyddsfaktor & snällhet

Jag är förbannad. Jag hade skrivit ett långt, bra inlägg så försvann det på grund av det här risiga jävla nätverket! Och så är det typ 30 grader också. Åt helvette. Okej jag ska sansa mig, vänta.

Så. Hej. Jag är i Italien. Med en glass since några sekunder. Moodhöjaren No.1. Är en bit utanför Venedig med pappa, tre av mina bröder och tio till. Fint. Men varmt. Ja, men. Värme and I är inte direkt BFF´s. Men skugga & I är, och böcker och tio glassar om dagen. Och att resa, och att hänga med familjen. Så jag har det bra. Och yes, I can have more than only one BFF. Ytterligare en är min solskyddsfaktor en miljon. Jag vill nämligen inte bli en camo girl, med hundra fält av olika hudtoner som kommer av olika plagg man haft på sig olika dagar. Hellre ljus och enfärgad säger jag och fortsätter att tjata på nära och kära att de ska smörja in sig. Hudsjukdomar är farligt och jag är rädd.

Det är roligt hur folk jämt och ständigt på grund av mina höga solskyddssiffror tror att jag är en stackare. Ni vet, en stackare som inte kan bli brun, och som därmed är i behov av pepp om att det är ok att vara ljus. Eller en stackare som tacksamt tar emot tips om bra brunutansolprodukter. Tack? Men nej tack? Men tack ändå? Roligt är också hur folk jämt och ständigt jämför armar. I strävan om att ha den mörkaste armen liksom. Brunast är bäst ingen protest. Förutom från mig. Brunast är fläckigast är UV-stråligast är läskigt. Dock måste jag erkänna att jag denna gång slarvat och misslyckats. Jag har fått feta, feta ränder och det är för jävla fult faktiskt. Kan man skrubba eller på annat sätt förmildra det hela? Här, till skillnad från ovan nämna situation, tar jag gärna emot produkttips.

Se där ja, där hade vi den. Utläggning nummer ett. Vad ska jag älta nu då? För att undvika att älta om det som ältas skall, så att säga. Projektet. Jag vill inte. Förklara i ord vad jag tänkt mig. Som vanligt. Jag vill att det jag gör ska tala för sig självt. Men ok. Jag tar lite tankar bakom i stället.

Lite projekttankar just nu.
Som jag skrivit tidigare så har jag orden ”Jämför ditt bygge med #8” att utgå ifrån. Efter ält fram och tillbaka är det åttan som talar till mig mest. Och när jag tänker på siffran åtta, ordet åtta, så dyker snabbt spårvagn åtta upp i mitt huvud. Spårvagnen som transporterar människor längs sträckan från Angered till Frölunda. Tjugofem läskiga hållplatser. För nej, hållplatser är inte bara välkomnande hemportaler, de är även läskiga ibland. Om nätterna, när de är folktomma. Eller ännu värre, när de är befolkade av en person. En man. Det var en natt när jag skulle hem från en hållplats längs just linje åttas sträckning, Hjällbo, som min idé tog form. Det var ett tag tills vagnen skulle komma. Jag var ensam. Helt okej. Det kom någon. Kanske okej. En man. Inte helt okej. Medelålders. Inte okej. Påtänd. Verkligen inte okej. Jag önskade så hårt att det skulle komma fler människor att jag fick kramp i önskemuskeln. Jag ska fan befolka varenda hållplats, tänkte jag. Och så gjorde jag det, någon vecka senare. Inte för att mina pärlkompisar är speciellt handlingskraftiga om det väl skulle gälla, men de finns där. För ja, de finns. Även om de allra flesta kompisarna blev nedplockade inom några dagar så finns deras (min) spirit kvar. Jag satte upp dem med kärlek, och har man laddat en plats med kärlek så sitter den kvar även om det fysiska man gjorde försvinner. Tycker jag. För övrigt sitter många pratbubblor kvar fysiskt. Vilket tyder på att det inte är västtrafiks regi som stått för nedplockningen. Snarare vem som helst. Vem som helst som kände sig lite bitter och envis. Monteringslimmet för utomhusbruk går nämligen inte av för planlöst pillrande fingrar. Möjligtvis för hackor och envishet.

Något som påverkat mig och mina pärlkompisar är de tankar som jag ständigt bär på. Tankarna om hur många ensamma människor det finns. Och oroliga människor. Eller människor som inte tycker om sig själva, eller som ingen tycker om. Människor som önskar att de vore någon annan, som inte tycker att de duger som de är. Varför kan inte bara alla vara snälla? Snäll, vilket intetsägande ord va? Men tänk efter. Snäll. Det är ett underskattat ord. Nästan negativt laddat i vissa sammanhang. ”Hon är för snäll.” Ja, det kanske hon är i din mening, men jag tror att du då menar att hon är så snäll att det drabbar henne själv negativt. I så fall är hon inte snäll, inte mot sig själv. Kan inte alla bara vara snälla mot varandra, inklusive sig själva?

Du är inte ensam, någon ser dig, du är viktig, du är bra och fin som du är! Kan inte jag få säga det till alla? Och så tar alla åt sig av det jag säger? Yay! Ja, men då säger vi det då. Så bra, då var det avklarat.

Då kan jag återgå till min brasse under parasollet på stranden och äta glass nummer ungefär 27 för dagen. Och påbörja en ny bok, nöjd med att alla människor numer vet om att de är fina och bra som de är, så länge de bara är snälla mot alla, inklusive sig själva. Aah.

Pärlplattekupp i bilder.

Sådärja. Planen som jag varit lite hemlighetsfull (?) med har nu genomförts. Åtminstone del ett; montering av pärlkompisar på samtliga av spårvagn åttas hållplatser. Jag vill berätta om det i bilder. Inte säga för mycket, skriva på näsan så där ni vet. Som jag inte gillar. Kanske gör jag det senare, skriver på näsan, men inte nu. Bilderna får tala... Detta är ett urval av hållplatserna, hade blivit lite väl långrandigt inlägg med samtliga representerade, visst? (Klicka på bilderna för att se större.)


Några av pärlkompisarna som var redo att komma ut.


Påbörjade limmandet på target no 1, Angered centrum.


Han var den första att bosätta sig.


Angered centrum. En annan pärlplattekompis fick känna på lite stjärnglans.


Hammarkullen.


Hjällbo. Susannes hållplats, så den här är till henne. Och till alla andra, men mest henne.


Redbergsplatsen. "Du är viktig"


Olskrokstorget. "Vems behov är det du uppfyller?"


Korsvägen. "Varför blir kvinnor så ofta disk-kvalificerade?"


Skägg och klänning. Gissa platsen.


Under några timmar på natten gick inga vagnar. Så vi gick hem till min fina medhjälpare E. Vi åt. Och jag gjorde fler pratbubblor.


Och så dansade vi. För att hålla ångan uppe.


Sahlgrenska i ottan och snart börjar vårt samhälles hjältar sina morgonpass, sjuksköterskorna.


Botaniska trädgården. "Är det fortfarande vitaminer i frukt om jag doppar dem i choklad?"


Botaniska trädgården.


Marklandsgatan i tidig otta. "Av allt man kan tro på... varför inte tro på dig själv?"


Sliten marodör med efterlängtat kaffe från 7-eleven som äntligen öppnade efter en natt av kaffebrist. Det var en stor stund och jag försökte le, men jag hade glömt hur man gjorde.


Musikvägen.


Axel Dahlströms torg.


Lantmilsgatan. "Blir du också tyst ibland efter Rapport?"


Nymilsgatan.


Nymilsgatan.


Medicinaregatan. "Måste man ha åsikter om allt? Vad tycker du?"


"Är jag hysterisk - eller är det bara världen?"


Chalmers. "Lyssna - kanske försöker någon berätta något för dig"

Det var det för nu. Jag tänkte skriva mer en annan gång om tankarna (och folks reaktioner) kring detta... Just nu nöjer jag mig med att ha befolkat samtliga av linje åttas hållplatser med mina små pärlmedspelare, om så bara för en stund.

Och Emma... Tack! Tack för att du hjälpte mig i typ två dygn med denna montering. För att du åkte spårvagn med mig, väntade på hållplatser med mig, missade hållplatser med mig, dansade bort trötthet med mig, skrattade bort timmar med mig... Tack för att du är du och för att vi är vi. Utan dig skulle jag bara vara jag och utan ett vi med dig vill jag inte vara jag. Så är det med det.

Tribute to MJ.

Titta vad jag hittade! Så fantastiskt! Jag menar det; titta. (Jag blir arg annars.) Street performance när det är som bäst! Så fint, och häftigt hur de spelar ovetandes till en början... I just love it!



Jag blir rörd, glad och önskar jag vore med.

Det fick mig att tänka på konstnären Anna Carlsson som gästade oss på HDK förra hösten, och de street performances light vi gjorde här i Göteborg. Inte för att det ens går att jämföra på något som helst jävla sätt, men detta klipp fick mig att tänka på den där dagen... Jag minns att vi stod där på Vasaplatsens hållplats, utspridda, och plötsligt började utföra vår inövade "dans" utan att ens se på varandra. Så kom Micke cyklande "bara sådär" och joinade vår dans som om det vore det mest naturliga i världen. Det var så roligt att se folks reaktioner! Glo, glo, undra, någon till och med fotograferade.

Kanske är Anna sugen på att styra upp någon lite enklade MJ tribute här i Göteborg! Hon har säkert villiga danskontakter menar jag, och det står ju att de vill uppmuntra städer världen över att haka på! Åh, jag vill. Fast aaaningens enklade dansmoves vore önskvärt. Tack på förhand.

Så fint klipp. Åh. Jag blev varm inombords. Nu ska jag och mitt leende fortsätta skura ur köksskåpen. För det är sådant jag brukar ägna mig åt på lördagsnätter. Hejdå.

8

Men hela tiden när jag ältat lappen har den där åttan funnits i bakhuvudet. Nu har jag gett utlopp för denna dragning och smidit en plan som innefattar siffran...

Jag gillar symboler. Bokstäver. Siffror. Har alltid gjort. När jag var liten tvingade jag min plastsyster att leka alla möjliga och omöjliga bokstavs-, ord- och sifferlekar med mig. I tid och otid. Inte sällan egenkomponerade sådana, som med fördel skulle utövas i bilen när vi var på väg. Förstå vilken fantastiskt
utsökt kombo: ordlek + åka fordon.
För ja, att transportera mig är också något jag alltid tyckt är nöjsamt. (Ett göromål som jag också på sätt och vis lyckats klämma in i min plan.)

Plastsyster förresten, usch vilket ord, som om hon inte vore verklig. Men folk blev alltid så förvirrade och upprörda när vi benämnde varandra som systrar. -Men ni har ju inte samma föräldraaaar! ylades det och rynkades på pannor åt. Nej okej, våra föräldrar gifte sig när vi var fyra, vi har samma lillebror, delade rum under uppväxten, men okej. Plastsyster, om det känns bättre för dig. Så. Vi i alla fall. Hon. Fick stå ut med en del.

På grund av/tack vare (beroende på hur man ser det) min obsession light för bokstäver och siffror har jag nog sedan vi drog våra ödes kort velat åt den här åttan hela tiden. Jag har bara inte sett det förrän nu. I stället har jag, som jag tidigare skrivit om, vissa dagar försökt rikta in mig på lappens ord jämför. Andra dagar har jag försökt ägna tankeverksamheten åt orden ditt bygge. Men som vanligt är jag inte bra på att krysta...

Vad tänker jag på när jag tänker på åtta då?
* Ja, åtta till antalet, åtta av något.
* Åttonde i ordningen.
* Den svarta i biljard.
* Atomnumret för oxygen.
* -U sk8 gr8 m8. (Förlåt, det bara kom.)
* Åtta ben på en spindel, eller åtta armar på en bläckfisk. Sistnämnda djur även kallad octopus från ordet octo vilket är räkneordet för åtta på latin. (Väl?)
* Oktober. (Octo igen!)
* 080808 kl. 08.08/20.08. (Se nedan.)
* Åttan som lyckotal i Kina och Japan. Åtta på kinesiska heter "pinyin" och uttalas likadant som ordet för "välgång". Datumet 8/8 är enligt dem ett lyckodatum, varför det är en populär dag för giftermål i Kina. Det var också detta datum (080808) OS i Peking invigdes. Klockan 20.08 dessutom. Lyckosamt må jag säga, detta härliga lögnernas OS. Brott mot mänskliga rättigheter och OS i en härlig samexistens. Hurra!
* Spårvagn åtta.

Spårvagn åtta! En tanke har formats. Jag gillar den.
Tanken gör att jag får med siffran åtta. Jag får med ditt bygge, som i hem, som i spårvagnshållplats, som i hemportal.

Jag har börjat utföra min plan, ska redogöra för detta senare. Men för långa inlägg är inte bra för sinnesnärvaron, så håll till godo så länge kära vänner.

Vad är hemma?

Andra dagar har jag hakat upp mig på orden ditt bygge på min lapp. När jag ältat dem har jag tänkt på en massa olika saker. Först var jag inne på mitt bygge som i mitt hus. Det är ju ett bygge, mitt bygge. Visst, men trist.

Sedan tänkte jag mitt bygge som i min kropp, min kropp är ju på sätt och vis mitt bygge. Och då menar jag inte som i resultatet av allt mitt muskelbyggande, direkt. Utan som i att min kropp är min, och bara min. Det är bara jag som bestämmer över den, bara jag som kan ändra på den, klä den, smycka den. Jag liksom är mitt bygge. Sedan kanske den inte är ett bygge jag lägger ned så mycket energi på att designa, men jag kan om jag vill. Och ingen annan kan. Den är min, min, min. Jag tyckte om de här tankarna och kände att jag kunde jobba med detta i mitt projekt. Till exempel kombinerat med ordet "jämför" på lappen. Som jag skrivit tidigare tänkte jag jobba med att jämföra olika bemötanden jag får beroende på hur jag ser ut för dagen.

Men sedan återgick jag lite till tankarna om mitt bygge som i mitt hus. Men mer mitt hus som i mitt hem. Hemma. Vad är hemma? "Hemma är där hjärtat bor" lyder väl ett gammalt talesätt? Men var bor hjärtat då? Kanske är hemma för någon där man växte upp, medan hemma för en annan är där man bor för tillfället. Vissa känner sig inte hemma någonstans. Vad är hemma för mig? Jag vet inte. Men på något sätt är hemma där jag trivs, där jag känner mig trygg, är van och kan slappna av. Hemma behöver inte nödvändigtvis vara en plats, även om det främst är platsmässigt jag tänker. Hemma kan också vara ett sammanhang eller en aktivitet, som för mig till exempel ridning eller när jag är i fjällen. Då känner jag mig verkligen hemma, får som en inre frid. Hemma kan också vara att man känner sig hemma med en person. Man kan befinna sig var som helst i världen, men med den människan är man alltid hemma. Fy fan, det lät nästan romantiskt. Men försök låta bli att kräkas, för jag menar det.


Jag satte spår på porten min.

På ett sätt är Halmstad hemma för mig. Där spenderade jag mina första 21 levnadsår. Där känner jag till varenda gata, varenda sten. Minnena törnar upp sig bakom varje krök. När jag kommer till Halmstad får jag en känsla av att komma hem. Men vill jag bo där? -Nej, verkligen inte. Men att då och då åka hem till Halmstad är något jag behöver. För ja, jag tror att jag säger så. Åka hem till Halmstad. Men sen åker jag alltid tillbaka, hem till Göteborg.

Väl i Göteborg känner jag en slags hemmakänsla infinna sig när jag rullar in på centralen. När jag sedan hoppar av min vagn, på min hållplats, så växer sig känslan starkare. Min hållplats liksom. Jag gillar min hållplats. Det är där jag börjar min dag, väntar på vagnen för att åka till skolan eller jobbet. Jag kanske är ivrig, förväntansfull, nervös eller också är jag omotiverad, trött, likgiltig. Jag påbörjar min dag, kanske laddar jag för vad den har att erbjuda, eller så vill jag helst av allt bara vända och duna ned mig i sängen igen. Efter arbetsdagens slut är det till samma hållplats jag kommer hem. Kanske nöjd, glad. Kanske missnöjd, ledsen, trött. Hållplatsen är som en slags portal, därifrån tar jag mig hemifrån, och dit kommer jag hem. Min hållplats - min hemportal. Det är dit jag längtar och trånar efter att komma efter en uttröttande arbetsdag eller när jag missat sista nattvagnen hem. Hem. För mig symboliserar min hållplats hem. Hur känner du?

Ens hållplats kan också vara hållplats som i flygplats. Om jag har varit utomlands en längre tid brukar jag alltid någonstans tycka att det är skönt att komma hem. Och faktum är att det är just när jag går av flyget, vandrar mot väskutlämningen för att sedan traska ut genom tullen som den gemytliga hemkänslan brukar infinna sig. Tullfiguren säger "Hej" på svenska och man ba "Nej men HEEEEJ!!!". Igenkänning, någon?

Om jag varit bortrest länge och långt bort kan jag också känna att jag kommer hem när jag byter flyg i London. Det är när jag möts av en infrastruktur liknande den i mitt hemland som hjärnan säger "hemma!". Addera till detta att du plötsligt förstår vad alla runt omkring dig säger och hemmanerven spinner på helvarv. Och då är man ändå i ett annat land än sitt hemland. Lite småfascinerande, egentligen.

Att språk man känner till ger en känsla av hemma är väl i och för sig inget nytt på kartan. Har du varit ute och rest och oväntat stött på en svensk, eller europé för den delen, mitt ute i no where på andra sidan jorden så vet du kanske vad jag menar. Helt plötsligt känner du någon slags stark samhörighet till människan, som du kanske inte alls gjort med samma person om du mötte denne på Konsum hemma runt hörnet. Förmodligen inte liksom.

Men språk är ju en stor del av ens identitet, och det binder oss samman med varandra. Något jag inte förstår är de arbetsgivare och lärare etc som förbjuder människor att tala sitt modersmålsspråk med varandra. I klassrummet tycker jag visserligen att det är bra om alla pratar svenska i största möjliga mån. Dels för att använda svenskan, dels för att det är klassrummets gemensamma språk. Men övrig tid, eller under grupparbeten etc ser jag inget hinder i att låta eleverna tala med varandra på vilket språk de vill, så länge det inte orsakar exkluderande situationer. Jag tänker exempelvis på fritid och raster, vem är då jag eller någon annan, att sätta sig över andra människor och förbjuda dem att uttrycka sig med sina egna ord? -Nej, ve och fasa. Här har jag redan hamnat i konflikt med andra lärare när jag varit ute på praktik etc, som den struttiga praktikant jag är. Borde jag lära mig att hålla klaffen? I alla fall ibland?

Ja, och med denna utläggning ville jag ha sagt att:
* Hemma kan vara vad som helst, men förhoppningsvis känner du dig trygg där.
* För mig är hemma olika. Halmstad, Göteborg, min hållplats, personer, sammanhang, flygplatser...
* Språk kan få en att känna sig hemma.
* Språk ger samhörighet. Jag blir arg när man tar ifrån någon rätten att leva ut hela sin person genom att förbjuda denne att uttrycka sig på sitt språk.

Över och ut för nu.

Utseendediskriminering.

Vissa dagar har jag hakat upp mig på ordet jämför på min lapp. När jag tänker på ordet så har jag varit inne på det här med hur olika bemött man blir beroende på hur man ser ut. Då tänker jag främst på självupplevda skillnader i bemötanden jag fått beroende på till exempel vilken stilperiod jag varit inne i, vilken frisyr eller hårfärg jag haft, eller hur och om jag varit sminkad. Det är ett intressant och skrämmande fenomen hur folk bedömer varandra utifrån hur dagens skal ter sig. Det kan vara så att på måndagen är jag blond, så färgar jag håret och är mörkhårig på tisdagen. Bemötande way different. Eller så kan det vara så att ena dagen har jag baggy byxor och är osminkad, och nästa dag kommer jag i klänning med smink. Bemötande way different. I hate it, det är skrämmande. I like it, ibland kan man ju dra nytta av det. Men egentligen hatar jag att man kan dra nytta av det.

Speciellt intressant är hår tycker jag, för där blir skillnaderna så tydliga. Att jag kräks. Jag har varit hårmodell en del, och haft allt från spretiga mörka frills till långa ljuva hårsvall av guldbruna extentions. Sistnämnda var fruktansvärt. Jag kände mig ljuv och blev bemött därefter. (För ja, ljuv är i mitt ordförråd ett av de äckligare orden.) Jag tilltalade tydligen människor som verkligen inte tilltalar mig. Att jag tilltalade dem tog sig uttryck i slem. Det var obehagligt. Så det blev hårknut eller fläta tills jag efter diskurs fick frisören att plocka ur skiten.
- Alltså hur kan du plocka ur dem så fort, vet du att de är värda 4000?
- Ja, det vet jag.
- Kan du inte vänta tills nästa gång du ska hit i alla fall?
- Nej. Gör det, eller så gör jag det och blir flintis på undre skallen och då har du en hårmodell mindre.
- Hmm, som du vill då. De flesta skulle vara väldigt tacksamma...
- Och kåta och glada?
(Orden i lila uttalades aldrig, men hängde tungt i Östermalmssalongens luft.)

Något jag tänkt mycket på är utseendediskriminering i jobbsammanhang. Diskriminering på grund av medfött utseende är ett faktum, och att det är fruktansvärt sätter sig ingen med en fungerande hjärna emot. Men vad jag också tänkt på är den diskriminering som äger rum på grund av de delar av ens utseende som man själv valt, ens stil. Jag tänker frisyr (återigen dessa laddade hårstrån), klädstil, piercingar, tatueringar... Vad säger dessa attribut egentligen om vad som finns innanför, vem du är? -Inget. Men hela tiden blir du bedömd utifrån ditt skal, inte minst i jobbsammanhang. Jag träffade på en intressant människa förra helgen, och vi snubblade in på samtalsämnet. Hon är utbildad psykolog och det visade sig att hon hade gått miste om en jobbchans på grund av sin piercing i läppen. Jag blir inte förvånad, men jag förstår inte. Tidigare hade jag också en piercing i läppen, och jag minns hur jag ständigt fick stå till svars för den. Hallå, ett smycke! Som sitter i läppen. Vad gör det smycket annorlunda än ett som sitter i örat? Jag förstår. Verkligen. Inte.

Eller tatueringar. Konst på huden. Betydelsefull bläck som berättar om avgörande saker i ens liv. Åtminstone är det vad tatueringar står för för mig. Omsorgsfullt genomtänkta pieces of art. De blir som en del av en själv, de liksom ska vara där. Nu har jag bara två små tatueringar, kalla dem diskreta om du vill. Men till och med dem har jag ibland fått stå till svars för genom årens lopp. Kanske mest för några år sedan, och uteslutande från de äldre generationerna. Men ändå. Vad är grejen? Det är min kropp, mitt val. Vad ger andra människor rätten att ifrågasätta min kropp?

Nu ska jag göra en till tatuering, en större. Kommentarerna haglar.
-Har du verkligen tänkt igenom det? -Tänk om du ångrar dig?
-Kommer du kunna dölja den? -Då kanske du måste gå med långärmat på jobbet, har du tänkt på det?
Jag har tänkt igenom det, ja. Jag kommer inte behöva gå med långärmat på jobbet, nej. Är det en arbetsgivare som inte vill ha min arm så vill denne uppenbarligen inte ha mig. Så då vill jag nog inte heller jobba där heller, ska du se.

Det är snarare så, att sånt här får mig att vilja tatuera hela kroppen i stället. Pierca mig överallt. Som en slags mogen protest, javisst. Men det är så jag reagerar i tanken. Ingen får bestämma hur jag ska se ut eller vad jag ska göra med min kropp. Lika lite som jag har att göra med vad andra gör med sin. Självklart för mig, mindre självklart för andra. Däremot kan jag tycka att det känns sorgligt vad människor gör med sina kroppar, hur de "skönhets"opererar sig till höger och vänster. Jag önskar att de inte kände att de behövde göra det, men det är fortfarande upp till dem.

Och ska vi nu ska låtsas att jag bryr mig om vad andra "tycker", så är det ju faktiskt så nu för tiden, att "alla" har tatueringar. Det är inget uppseendeväckande, precis. Och även om det vore det, så skulle jag ändå vilja ha min arm så som den behöver vara. Behöver. Vidare är det som sagt nästan uteslutande bara de äldre generationerna som bryr sig. När de i vår generation är de som (tatuerade) sitter och anställer folk, så är det föga troligt att de skulle anse det olämpligt att en lärare har en tatuering. Dålig förebild för eleverna då eller? I så fall är det väl värre med silikonbröst och liknande? Signaler om att inte duga som man är borde vara värre ur förebildssynpunkt än konstverk på huden, kan jag tycka. För övrigt lär elevernas föräldrar och de flesta andra vuxna omkring dem också ha en och annan tatuering. Ingen bryr sig idag om någon har hål i öronen, i morgon lär ingen bry sig om tatueringar.

Långt inlägg, more to come. För nu jävlar ska det vädras när det äntligen fläktar lite ute och jag sitter inne med gott samvete och plinkar på tangenter. Tangenter, I love you.

Mycket nu.

Nu är det mycket tankar kring projektet. Jag vet inte hur jag ska börja skriva. Så jag börjar inte.