Så var kvinna hemma från resan, finally. Ja alltså, jag menar finally som i "vilken hemfärd". För semestern var i övrigt mycket nice! Slappa, härliga dagar och intressanta utflykter. Bland annat till Burma! Turistmål undvek vi, gött.
Men två dygns hemresa blev det på grund av lite av varje. Jag tänkte otaliga gånger under tristessens timmar ungefär att "Jag är glad om jag bara kommer hem förr eller senare". Väntan är något jag är ganska bra på tycker jag, så länge jag inte är stressad och jag får må bra. Inte har några fysiska smärtor eller illamående, så länge jag slipper svettas ihjäl eller för den delen frysa, så länge jag inte är alltför hungrig eller törstig. Ja, jag känner någon slags ro med att bara få må bra. Yes, jag låter som en tönt i dina öron/ögon nu kanske, men fine. Jag ÄR jävligt glad att jag får må över huvud taget. Jag uppskattar att inte ha ont och att få känna mig trygg. Sedan om jag kommer hem en dag senare än vad jag tänkt, so what? Tid är inte pengar, och även om det var det - so what? Vad är pengar? Och är det verkligen ens rättighet att befinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt som vissa tycks anse? Vad är det som säger det? Är man av den åsikten bör man nog stanna på den platsen vid alla tidpunkter. För saker kan hända. Händelser. Oförutsedda saker man inte kan rå över. Det du! No shit liksom.
Det var intressant att se vissa andra resenärers reaktioner, de som löpte amok när det mitt i natten, fem minuter innan avgång för 13-timmars-flighten mellan Hong Kong och London ropas ut att "Oops we have a fucking ten hours delay, and we now plan to leave 11.00 instead of 01.00. In your face baby. Over." Visst var det lite som att få en kvick bitchslap, trötta som vi var. Men fan ingen jävla käftsmäll. "Men så bra!" tänkte jag fem sekunder senare. Att de är noga. Säkert bara ett litet fel i flygplanet, och så tar de detaljen på så stort allvar. Bra! Det fick mig att känna mig trygg, medan det fick vissa andra resenärer att inta en mustigt röd ansiktston och börja gorma bland annat om krav på "shaving stuff and clean underwear". Kom igen för fan. Du lever. Du är trygg. Du har värme och mat. Till och med ett erbjudande om gratis hotell. Du kan nog stå ut med att en gång i ditt liv ha samma kalsonger två dagar i rad. (Speciellt du, för du ser ju inte direkt ut att vara en som annars bryr dig om... hygien? Hrmm.)
Visst gjorde det saker och ting krångligt. Vi missade såklart vår connection i London, men det går ju fler tåg liksom. Eller flyg. Dock ett ännu mer försenat one på grund av klassisk Londondimma, och dessutom fick det planet precis innan start stopptecken att lyfta eftersom det i något säkerhetstorn (?) hade utlösts ett brandlarm så de var tvungna att evakuera byggnaden. Vi fick vänta tills de fick gå in igen och därmed kunde ge klartecken. Men det kändes ganska komiskt, och alla vi som kom från samma troubled Hong Kong-flight började skratta högt till övriga (uppretade) resenärers förvåning. Blickar är intressanta.
Till slut kom vi alla fall hem och jag njöt av kölden som bet tag i kinderna när vi kom ut från flygplatsen. Mmh. Välkommen hem Annie. Till kyla, infrastruktur och mjölkchoklad. -Tack.
Utsikt från hotellrummet i Hong Kong.
Köpte nya kompisar i Thailand. Valuta, bananer såklart.
Speciellt hem i mina ögon, vanligt i thailändarnas.
Här bodde vi, i min morbrors egenbyggda hus.
Jag tyckte om utsikten där jag satt och ritade.
När vi åkte ut med båten hittade vi många tuffa små öar. Vissa öde, vissa bebodda, som den här. Husen bokstavligen hängde ut över havet.
Men två dygns hemresa blev det på grund av lite av varje. Jag tänkte otaliga gånger under tristessens timmar ungefär att "Jag är glad om jag bara kommer hem förr eller senare". Väntan är något jag är ganska bra på tycker jag, så länge jag inte är stressad och jag får må bra. Inte har några fysiska smärtor eller illamående, så länge jag slipper svettas ihjäl eller för den delen frysa, så länge jag inte är alltför hungrig eller törstig. Ja, jag känner någon slags ro med att bara få må bra. Yes, jag låter som en tönt i dina öron/ögon nu kanske, men fine. Jag ÄR jävligt glad att jag får må över huvud taget. Jag uppskattar att inte ha ont och att få känna mig trygg. Sedan om jag kommer hem en dag senare än vad jag tänkt, so what? Tid är inte pengar, och även om det var det - so what? Vad är pengar? Och är det verkligen ens rättighet att befinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt som vissa tycks anse? Vad är det som säger det? Är man av den åsikten bör man nog stanna på den platsen vid alla tidpunkter. För saker kan hända. Händelser. Oförutsedda saker man inte kan rå över. Det du! No shit liksom.
Det var intressant att se vissa andra resenärers reaktioner, de som löpte amok när det mitt i natten, fem minuter innan avgång för 13-timmars-flighten mellan Hong Kong och London ropas ut att "Oops we have a fucking ten hours delay, and we now plan to leave 11.00 instead of 01.00. In your face baby. Over." Visst var det lite som att få en kvick bitchslap, trötta som vi var. Men fan ingen jävla käftsmäll. "Men så bra!" tänkte jag fem sekunder senare. Att de är noga. Säkert bara ett litet fel i flygplanet, och så tar de detaljen på så stort allvar. Bra! Det fick mig att känna mig trygg, medan det fick vissa andra resenärer att inta en mustigt röd ansiktston och börja gorma bland annat om krav på "shaving stuff and clean underwear". Kom igen för fan. Du lever. Du är trygg. Du har värme och mat. Till och med ett erbjudande om gratis hotell. Du kan nog stå ut med att en gång i ditt liv ha samma kalsonger två dagar i rad. (Speciellt du, för du ser ju inte direkt ut att vara en som annars bryr dig om... hygien? Hrmm.)
Visst gjorde det saker och ting krångligt. Vi missade såklart vår connection i London, men det går ju fler tåg liksom. Eller flyg. Dock ett ännu mer försenat one på grund av klassisk Londondimma, och dessutom fick det planet precis innan start stopptecken att lyfta eftersom det i något säkerhetstorn (?) hade utlösts ett brandlarm så de var tvungna att evakuera byggnaden. Vi fick vänta tills de fick gå in igen och därmed kunde ge klartecken. Men det kändes ganska komiskt, och alla vi som kom från samma troubled Hong Kong-flight började skratta högt till övriga (uppretade) resenärers förvåning. Blickar är intressanta.
Till slut kom vi alla fall hem och jag njöt av kölden som bet tag i kinderna när vi kom ut från flygplatsen. Mmh. Välkommen hem Annie. Till kyla, infrastruktur och mjölkchoklad. -Tack.
Utsikt från hotellrummet i Hong Kong.
Köpte nya kompisar i Thailand. Valuta, bananer såklart.
Speciellt hem i mina ögon, vanligt i thailändarnas.
Här bodde vi, i min morbrors egenbyggda hus.
Jag tyckte om utsikten där jag satt och ritade.
När vi åkte ut med båten hittade vi många tuffa små öar. Vissa öde, vissa bebodda, som den här. Husen bokstavligen hängde ut över havet.
2 kommentarer:
tog du med dig kompisarna hem igen? man kan aldrig få för mycket nya vänner och dessa verkade ju ändå vara rätt billiga i drift. sådana vänner är det svårt att få tag på, it´s a keeper baby!
mina enda vänner jag hade i thailand var meter stora gecko ödlor och den vänskapen var inte helt ömsesidig.
Ser sjukt härligt ut:) Men hemresehistorien var ju helt galen, jag hade gått bananas;) det var väldigt mysigt att ses i lördags, trots att man var lite seg i kolan så att säga;)
Kram!
Skicka en kommentar