Skissboken och jag.

Skissboken ska resumeras. Boken där vi under hela höstterminen skulle göra en skiss om dagen utifrån temat Gränser. Att resumera skissboken nu känns konstigt, den är ju inte klar! Just nu bubblar vi, skissboken och jag. Men jag får väl se det som en reflektion och resumé av skissbok del ett. Ja, bra, så får det bli. Så here we go. Ur skissbok del ett har jag valt ut nedanstående fem bilder. Jag gick på känsla när jag valde ut bilder. Jag tog inte de jag är mest nöjd med, och jag tänkte inte heller på att få någon speciell variation. Jag tog helt enkelt bilder som jag känner för, som för mig är starka.
(Man kan klicka på dem för att se dem i större format, kan väl behövas på vissa tycker jag. Om man nu vill se hur de ser ut på ett ungefär.)


Bild 1. Förändringen. För mig symboliserar den här bilden hur jag kände och känner mig efter Förändringen. Då, en ständig känsla. Nu, en känsla som kommer och går. Man kan säga att den här bilden förmedlar min känsla inför själva Händelsen, inte Konsekvenserna. Eld. Rök. Lukt. Påträngande. Natt. Hus. Hem? Otrygg. Konstiga figurer. (I mina drömmar besöker de mig.) Själar. Som försvinner. Tomma ögon. Mörker. Rädd. Nu då?


Bild 2. Jag. Ibland vill jag byta ut mig själv, bli en annan. Bli en ny jag. Byter stil. Hårfärg. Sysselsättning. Stad. Allt. Men förblir ändå alltid jag. Jobbigt. Bra. Jag tycker om mig. Jag hatar mig. Ansiktena på bilden är inte nödvändigtvis jag. Bara lite. Ibland. Vissa. Kanske. Önskar. Fasar. Känslan.


Bild 3. Vi. Jag är jag. Du är du. Vi är vi. Jag tycker om dig. Du tycker om mig. Vi tycker om varandra. Vi hör ihop. Vi är samma. Vi är olika. Var går gränsen? Vad är jag? Vad är du? Vad är vi?


Bild 4. Såja. Det ordnar sig. Det blir nog bra, ska du se. -Nej, det ordnar sig inte. Det blir inte bra, ska du se. Människor som försöker trösta med tomma ord, stryka över. Det är jobbigt med jobbigheter. Vad ska man säga? Vad ska man inte säga? Vi ser. Men vi ser inte. Det ordnar sig nog, ska du se. Om du bara blundar, sväljer och låtsas.


Bild 5. Hål. När ens hjärtas inre flyger iväg... Känslan av att leva, men ändå inte leva. Lever man då? Är man död? Är man människa eller ängel? Kanske båda. Ibland det ena, ibland det andra. Kan man leva utan sitt hjärta? Man kanske kan bygga upp ett nytt hjärta, en emotionell pacemaker. Hur gör man?


Tankar om skissboken...
När vi, vid höstterminens begynnelse, fick uppgiften Skissbok tilldelad oss var jag förberedd. -Aah, gött, tänkte jag med fyndiga bildidéer i min förberedda hjärna. Biff, var känslan som låg som en behaglig hinna inombords. Jag hade ju fått insiderinformation (inkl. smygtittning) från tidigare BOF-studenter och såg nu fram emot att få sätta igång med Den Lilla Svarta. Men när jag väl satt där med DLS framför mig och nyköpta pennor i högsta hugg, så liksom blev det inte något på pappret. De förberedda bildidéerna kändes inte bra längre. Alls. De kändes piss. Jag gjorde skisser på lösblad, dissade dem. Skiss - piss - diss som i ett förbannat kretslopp. Satt och krystade fram tankar varenda ledig (och oledig) minut om vad fan jag skulle pressa ned på de hånfullt blanka bladen. Jag blev arg, gjorde fuck you till DLS och gömde den i en skattkista. (Ja, en skattkista. Men det är inte så sagolikt som det låter, jag ville bara slippa se skiten.) Det kändes som att DLS hade fått en personlighet och ett nytt namn växte fram i mitt inre, Det Lama Svinet. (Ooh, Annie! Hårt. Och moget, men hey! Många töntiga tankar frambringas när man sitter och koncentrerar sig på att hata. Och försök komma på nåt mer fyndigt med bokstäverna DLS, va! Va! Va! Det Lömska Slemmet, Du Luriga Svettpärla... Du ser. Till och med en provocerande mesig bokstavskombination liksom.) Vår relation var minst sagt infekterad. Men så en dag, plötsligt, så bestämde jag mig för att ändra attityd. Lite. Jag gjorde mina numer dagliga b-skisser i DLS fastän jag hatade det. Jag tvingade mig. Lät dem (oftast) sitta kvar fast jag inte ville. Nu dröjde det dock inte länge tills att jag faktiskt kom att gilla skissboken mer, och när den känslan väl infunnit sig så blev den bara starkare och starkare. Och nu älskar jag min svarta bok. Det var någonstans när jag bestämde mig för att det inte behövde vara bra, eller genomtänkt, utan att det räckte att det bara blev något, som känslan vände. Jag satte upp en regel för mig själv, att jag var förbjuden att riva ur blad. En regel som jag faktiskt höll, och bara det är för mig ganska stort. Att släppa på prestigen. Och faktum är att nu i efterhand kan jag se att just bilderna som jag hatade vid dess uppkomst, ibland är de mest talande. Fula estetiskt kanske, ja. Men de kan ändå säga mycket. Om mig, och inte minst om gränser. Någon hatbild har jag till och med börjat gilla i efterhand, gilla uttrycket i. En bild som jag först inte ens ville skulle få finnas kvar på jordens yta, har nu nästan blivit till en favorit.

Många sköna insikter har infunnit sig under skissbokens arbetsgång. Bara det faktum att det är en skissbok, och inte en bok för fulländade verk, var angenämt att inse. Jag visste väl det egentligen hela tiden, det var ju tydligt påtalat av lärarna, men att faktiskt få in den känslan var skönt. Jag har lärt mig att att bara göra, vilket för mig är nytt. Ibland blir det något jag gillar, ibland inte. Men det blir alltid något. Jag har lärt mig att släppa på mina egna krav, och att inte bara uppskatta det spontana hos andra, utan även hos mig själv.

Skissboken har blivit som en del av mig och mitt tänkande, jag får inspiration till den från allt möjligt. Tankar, känslor, samtal, människor, reklamer, saker runt omkring mig i staden, på spårvagnen... När jag öppnar skissboken (del ett) nu såhär i efterhand så känns det lite som att öppna en dagbok. Skissboken har ofta gett samma urladdningskänsla som ett nyskrivet dagboksinlägg kan ge när man har mycket på hjärtat. I och för sig var det nu år sedan jag skrev dagbok, men dagbokskänslan kommer jag ihåg, och känner nu igen i skissbokskänslan. På sista tiden har jag nästan blivit kär i boken, och fått som ett beroende. Ibland känner jag en slags abstinenskänsla vid udda tillfällen, att jag liksom måste ha den, måste rita. Få ur mig. När tankar är jobbiga, eller när jag inte orkar göra mig förstådd, då vill jag bara hem till min bok. Udda? Men skönt. Jag ska absolut fortsätta min skissboksrelation, länge hoppas jag. Till exempel NU! (Hejdå.)

PS. Usch vilket jobbigt inlägg detta är att publicera. Utelämnande på något vis. Fan. Jag vill inte. Men okej, klick.