fredag 16 januari 2009

Interaktiv gestaltning

Det första vi bestämde var att vi ville jobba med projektet tillsammans. Inte dela upp ”Du-gör-det-där-jag-gör-det-här-sen-sammanstrålar-vi-hejdå”. Nästa steg var att vi fastslog själva metoden. Vi ville filma. Det var något som kändes relativt nytt för oss alla i gruppen, så det fick det bli. Jaha, vad ska vi filma då? var nästa frågeställning. Vi diskuterade en massa fram och tillbaka, vad för sorts gränser vill vi behandla, undersöka, gestalta? Till slut enades vi kring att jobba med människors gränser, andras gränser, inte våra personliga. Vilka oskrivna regler och gränser finns i stan till exempel? Hur reagerar folk om man överskrider dessa gränser? Till exempel om man sätter sig precis brevid en annan människa på spårvagnen, trots att samtliga säten i vagnen är lediga? Eller om flera personer på en plats, till synes oberoende av varandra, oförklarligt börjar skratta vid en viss tidpunkt? Sådana frågeställningar fascinerade oss, men eftersom vi redan gjort liknande grejer på workshopen med Anna Carlsson så kom vi till slut fram till att vi skulle skapa fysiska gränser i stan, representerade av rutor i olika material, och se hur och om folk reagerade på dem. När blir en gräns en gräns? Vi valde ut några material att bygga rutor med, och satte igång. Ut på stan och placera ut post-it-lappar så att de bildade en ruta om cirka tre gånger tre meter. Filma i smyg. Placera ut tidningar på samma sätt. Filma. Placera ut tejp, lego... Och så vidare.

Syftet var inte att framkalla de starkast möjliga reaktionerna, då hade vi ju bara kunnat lägga oss själva i en stor kvadrat på avenyn eller något, och inväntat en eller annan reaktion. Intressant kanske, men vad vi ville ta reda på var vad som utgör en gräns? Påverkar gränsen folk eller låtsas man inte se? Ser man inte?

Vårt arbetssätt var för mig, liksom för flera andra i gruppen, ovant. Just det faktum att vi lite ”tog det som det kom”, och inte från början utarbetade en frågeställning, en arbetsgång och ett syfte. Vi ville i stället sätta igång och se vart arbetet ledde oss. Det har visat sig att flera i min grupp är utav samma art som jag, nämligen kotrollbehovsarten. Därför tror jag att detta är ett nyttigt arbetssätt för mig, för oss, även om jag nu i efterhand funderar på om resultatet blivit annorlunda om vi arbetat mer "strukturerat"? Dessvärre missade jag en del i projektet eftersom jag var bortrest, och redovisningen ägde tyvärr rum på torsdagen och inte på fredagen som jag förväntade mig. Det grämer mig. Mycket! Men som tur var har jag fina gruppisar som uppdaterat mig så gott det går. Men, jag grämer mig ändå. Ville. Vara. Med. Berätta. Se. Höra.

En sak jag, liksom flera av mina gruppisar, funderat över är huruvida man syns i det offentliga rummet eller ej. Vad krävs för att synas? Behöver man synas? Räcker det inte med att bara finnas där, så länge man blir respekterad? Varför efterfrågas så ofta provokation? Även från mitt håll, ska erkännas. Jag kan gilla att provocera. Varför? Som M i gruppen uttryckte; ”Människan måste synas och provocera för att väcka intresse i dagens samhälle och människor försöker slå varandras provokationer. Kan det vara så att provokation har blivit "inne" och att det har blivit svårt att provocera eftersom det börjar bli uttjatat?” Orden kunde varit mina, för precis så har mina tankar gått kring det här.

Vi har pratat om att arbeta vidare med projektet, och jag hoppas att vi verkligen gör det. Det känns inte riktigt avslutat som det är nu, och det gäller tydligen inte bara mig som missade själva redovisningen. Återigen – Jag grämer mig så himla mycket att jag missade torsdagens redovisningar, inklusive vår egen! Men som ni kan läsa i blogginlägget om min ljuvliga hemfärd från Thailand, så var det ingenting jag kunde direkt råda över. Kanske borde jag, likt andra rabiata resenärer som kräver ersättning för förlorad arbetsinkomst, begära ersättning för... sveda och värk? Det värker lite i mitt hjärta att ha missat Dagen Som Alla Pratar Om.

1 kommentar:

Maria sa...

Vilken ära att ha blivit citerad. Man får tacka.
Dina bilder i från skissboken är verkligen super fina. Jag kanske kan få titta i din bok?
Kram/ Maria